Må bra med musikalisk mångfald

"Det finns hopp för svensk musik". Så tänkte jag först börja den här lilla texten. Men så tänkte jag att det låter för mycket "det var bättre förr, ju förr dess bättre". Sanningen är kanske att svensk musik aldrig mått bättre än den gör idag.
Jag har under två fantastiska kvällar samlat argument som stärker ovanstående tes. I går var jag på ett studentkalas utöver det vanliga. Studentens bror drog in med sitt band och fick alla, från treåringen till mina 80-åriga fastrar, att studsa till Hojfen Balagans sprudlande brassiga Balkansväng. Knappa dussinet killar som till synes kunde varit vilka Lundastudenter som helst hoppar fram och rockar loss i något som inte står mina romska favoriter Fanfare Coicarlia efter.
I dag hamnade jag och kamraten på Far i hatten i Malmö Folkets park där Apolonia - även det ett försvarliga antal svenska ungdomar - serverade en dansant kompott av balkan, rock, reggae, orientaliskt och en nypa svensk folkmusik som överglänser de flesta som försökte något liknande under den glada proggeran.
Varför skulle det då generellt vara bättre nu än då? Jo, det beror på att de som var idealistiska ungdomar för trettio år sedan har blivit hängivna makthavare på kulturområdet idag. Titta bara på vad Malmö stad erbjuder stadens invånare och besökare i sommar. "Det är världsartister!" utbrast min unga arbetskamrat som jag träffade på Apolonia-spelningen.
För 20 år sedan tävlade Nisse Alroth och Ingvar Andersson om vem som skulle få spela gratis buskis för Malmöpubliken i Pildammsparken. Nu är det världsmusiken som fyller amfiteatern mitt emot Malmö Stadion, och för den delen en lång rad scener i olika delar av staden. Alla kan vara med, och det är en vacker bild av det mångkulturella och välkomnande Malmö.
Det finns hopp för svensk musik.

För den som är intresserad, Hojfen Balagans alter ego-band Discoteka Yugostyle spelar på Debaser Slussen i Stockholm på fredag den 17 juni och på Sommarscen Malmö på Enskifteshagen i Malmö den 10 juli.

Hej då till en frispråkig favorit

Det var fortfarande 70-tal när jag hörde Gil Scott-Heron första gången. Det var i danske USA-vagabonden Jacob Holdts "multimediashow" (diabilder med musik och berättarröst kallades så på den tiden) "Amerikanska bilder" som jag fastnade för den mycket uttrycksfulla congaskompade dikten "Whitey on the Moon". Vid mitt hittills enda besök i USA över nyåret 1981 letade jag genom Washingtons skivaffärer efter den radikale poetens plattor.
Hans sätt att utan krusiduller - men med en fenomenal poetisk och rytmisk finess - berätta en historia har hela tiden fängslat mig. Hans musik bryter genregränser och han sprider ljus med sin mörka stämma.
Häromdagen dog Gil Scott-Heron. Jag fick reda på det genom en likasinnads hyllning på Facebook. Det känns som om vi haft en lång relation, gamle Gil och jag. Från diabilder och LP-skivor till Facebook och Iphone. Jag hoppas han blev nöjd med sitt liv. Han gav i alla fall mig mycket. Han var en god människa.

Bara supportrarna kan stoppa våldet

Det var ett tag sedan, men i kväll känner jag att jag behöver ta till bloggvapnet.
I lördags satt jag vid datorn och var två klick ifrån att betala 495 kronor för en av de få återstående biljetterna till derbyt mellan Malmö FF och Helsingborgs IF. Jag valde att låta bli. Det är det enda jag är glad för just nu.
Jag har alltid betraktat supporterkulturen i min allsvenska klubb, Malmö FF, som relativt positiv och fredlig. Med lätt nedlåtande tonfall har jag kommenterat andra klubbar som dragits med våldsamma kardborrar i sina svansar och sagt "Sånt har inte vi i MFF". Efter skandalen på dagens Skånederby är jag nere på jorden igen.
Det spekuleras i att samma person, efter att HIF gjort mål, först kastade en smällare mot Helsingborgs målvakt, varpå han blev utpekad och bortstött av den övriga Malmöklacken, och slutligen hoppade in på plan och började veva mot Helsingborgs spelare.
Kanske det häri finns en gnutta hopp. Det må talas om fler poliser, hårdare tag och livstids avstängningar – men jag tror det är supportrarna själva som måste lösa de här problemen. Det är för mycket "hata-hata-hata" och för lite respekt och insikt om att det behövs två för en tango.
Alla lag – och därmed deras supportrar – lever på att systemet funkar. Det är till allra största delen ett gemensamt grundläggande arbete mellan klubbarna, som sedan skapar möjlighet för den spektakulära konkurrensen, kampen som kittlar publiken. Det begriper de allra flesta. Men så finns de som inte fattar, som inte inser varifrån gräset, läktaren, tröjorna och den glada bollen kommer från.
Det måste vi övriga supportrar förklara för dem. Helst genom att sluta hata-hata-hata och börja visa varann respekt, men i annat fall genom att sparka ut bombkastarna ur klacken.

Kung Zlatan kom hem till Malmö

Det kändes ett slag som om jag inte skulle få plats på Stadions läktare när Svenska Zlatandslaget hade öppen träning i dag. Men efter att ha kryssat runt i korridorerna och köat i kanske en kvart kunde jag till slut klämma mig till en plats på östra långsidan.
Hur kommer det sig att sisådär sextusen personer sluter upp för att titta på ett träningspass? Nytändning i landslaget, Erik Hamrén har skapat en ny anda och utnyttjar resurserna på ett sätt som var främmande för den tidigare ledningen. Zlatan Ibrahimovic är som alltid het och kommer till Malmö som kapten i landslaget.
Väldigt många av oss som var på läktaren var unga män och pojkar med rötter i andra länder. De tjoade på Zlatan och jublade så fort han gjorde något det minsta spektakulärt. Det går inte att beskriva hur viktig Zlatan är som förebild för massor av killar i Malmö. När han kommer hem till Malmö som kapten för landslaget är det väldigt många som är väldigt stolta. Han är det levande beviset på att man kan lyckas även om man är en invandrarkille från Rosengård.

Vad betyder en lapp på lådan?

Det rasslade till i brevlådan (den analoga) och någon tyckte att jag skulle sätta en lapp med texten "Ingen rasistisk reklam" på min dörr. Nu råkar jag redan ha en skylt på lådan som säger "Ej reklam". Detta budskap innefattar enligt min mening den rasistiska, så jag klarar mig väl egentligen utan lappen. Även om lapplämnaren inte räknat ut detta skulle jag kanske slippa foldern, eftersom "Ej reklam" faktiskt även omfattar antirasistisk sådan.

Avsändare var organisationerna Virvelvinden och Lundabor mot rasism. Den senare är väl vad den heter, och Virvelvinden beskriver sig som "en partipolitiskt obunden socialistisk organisation som inte ställer upp i val". Något att tänka på. Hade den ställt upp i val hade den väl knappast kunna vara partipolitiskt obunden?

Foldern innehåller förutom klisterlappen ett antal serieliknande bilder där några tecknade figurer argumenterar mot rasism i allmänhet och Sverigedemokraterna i synnerhet. Jag håller med om det mesta som sägs, men är tveksam till några svepande formuleringar som att "det är politikerna som skurit ner och det är cheferna som prioriterat sina egna löner framför våra".

Jag funderar på vad jag egentligen tar ställning för om jag sätter upp etiketten "Ingen rasistisk reklam" bredvid min "Ej reklam"-skylt. Ställer jag mig inte bakom även resten av de båda organisationernas budskap, som jag inte känner till alls — liksom att de anser sig stå över budskapet om "Ej reklam" och kan peta in sina foldrar i alla brevlådor.

Hursomhelst har jag ägnat mig åt synnerligen enkel origami och vikt till en egen etikett vars budskap jag helhjärtat kan stödja:

På väg mot en uteservering

Det är för varmt för att skriva. Egentligen kanske det är för varmt för att tänka, och jag undviker helst att skriva utan att tänka. Så det är för varmt för att skriva.

Men jag klagar inte på värmen, tro inte det. Det är dessa varma dagar jag längtar efter i november. De dagar då solens strålar tränger in till hjärtat. Då samma stekande sol förser oss med den svalkande skugga där vi sätter oss med varsin tjeckisk pilsner.

Det ska jag skriva mer om när det blir lite svalare. Till dess petade jag lite med formen på bloggen. Lite bredare, en ny bild med gammalt tema. Kanske lite varmare?

På begäran: 28 oktober 2001

Efter en nostalgisk diskussion på Facebook grävde jag i bloggarkivet. Detta är den del av det inlägg jag skrev den 28 oktober 2001:

En sommardag 1966 ville lille Bengt, fem och ett halvt år, förbättra sin relation till kamraterna. Han tog sin börs, i vilken han visste att det fanns en krona, och gick ut på gatan där de stora killarna sparkade boll.
– Vilka vill följa med och köpa glass, frågade Bengt glatt. Jag bjuder.
Storkillarna Uffe, åtta år och Botte, kanske nio, nappade och slog följe med den rike lille parveln till Café Rönnevik nere vid Rönneå.
Bengt, som var en hejare att räkna trots sin låga ålder, bestämde vid ankomsten till cafét att han själv skulle få en 40-örespinne medan Uffe och Botte skulle bjudas på var sin 30-öres. Till det skulle kronan som han visste fanns i börsen räcka.
Tanten på cafét plockade snällt fram de tre glasspinnarna. Storkillarna öppnade sina och började äta, medan Bengts 40-örespinne låg kvar på disken medan han öppnade sin börs och grävde efter kronan han visste fanns där.
Det kändes som om en iskall näve grep tag om hans hjärta. Börsen var tom. Kronan var borta.
Cafétanten reagerade blixtsnabbt. Bengts 40-örespinne åkte tillbaka i frysen, och hon störtade runt disken, ryckte 30-örespinnarna från Uffe och Botte och kastade de kvartsätna glasspinnarna i papperskorgen.
Sen avkrävde cafétanten Bengt hans telefonnummer, som han med sitt utvecklade siffersinne kunde väl. Hon ringde hem till pojkens mor, som lovade att genast komma till cafét och göra rätt för sin son.
Under tiden funderade Bengt på vart enkronan tagit vägen, och erinrade sig ett bråk med storebror Anders i barnkammaren. Anders, sju och ett halvt år, som gillade att retas med sin lillebror, hade sagt att han kastade bort Bengts pengar. Bengt, som inte ens förstod att Anders hade tag i den yngre broderns börs, struntade i och glömde snart storebrors hot.
Efter en kort stund dök Bengts mor upp, och nu såg det ut som om den iskalla näven grep tag i cafétantens hjärta i stället för Bengts. Den unga trebarnsmodern kom in i lokalen helt klädd i svart, som det förväntades av en nybliven änka i mitten av 60-talet. Hon löste snabbt ut sitt barn från hans skuld, och tog med de tre pojkarna tillbaka till hemmet.
Den ångerköpta cafétanten var så förkrossad över att hennes vrede drabbat redan så hårt utsatta människor att hon några dagar senare gick fram till Bengts mor vid ett besök på torget och bad ytterligare tusen gånger om ursäkt för sitt handlande.