I can't hardly stand it. Lux Interior har sjungit färdigt sista versen. Han är på en date med Elvis.
Jag blev förvirrad, förvånad och förstummad den dagen 1979 eller 80 när Mad Mattsson gav mig en kassett med något han lovade var världens bästa band genom tiderna. "Oh baby I see you in my TV set, I cut your head off and put it in my TV set..." Eeh, världens knäppaste kanske, men världens bästa? The Cramps lämnade varken mig eller någon annan oberörd, men min första känsla var snarare en gnagande irritation än evig kärlek.
Men det är med The Cramps som med kaffe och öl. Man måste lära sig att älska dem, men när kroppen väl blivit tillvand kan man inte vara utan. När jag spelat kassetten med "Songs the Lord taught us" tusen gånger hade giftet spritt sig till varenda kapillär i min magra lekamen. Den baslösa skräprockabillyn var mer än musik. Det var ren känsla, det fanns inget konstruerat, tillgjort, det var äkta. Musik från magen. Från jorden. Från själen. Det finns musik, och så finns The Cramps.
The Cramps är det enda band som jag har piratplattor med. Sju stycken. Ibland av så usel kvalitet att det syns på vinylen. Live-EP:n från världsturnén 1980, i genomskinlig vinyl med helvit etikett, är utgiven i begränsad numrerad upplaga, 500 ex. Jag har nummer 501. Det är inkopierat i den medföljande stencilbilden i A4-format. Det är rock'n'roll.
Tre gånger hann jag ha en date med Lux. 1986 på gamla KB vid Erikslust var det närmast en religiös upplevelse att se den svartklädde galningen med uppenbart besvär klättra
upp i de rangliga högtalarstackarna, stoppa mikrofonen i munnen och sjunga "She said": "Woh! Ih! Ah! Ah!" eller snarare "Mh! Mh! Mh! Mh!" Eller om det var en annan låt.1990 stod han, som alltid tillsammans med livskamraten och världens sexigaste sologitarrist Poison Ivy, på stora Readingfestivalen, och stoppade mikrofonen i linningen på latexkalsongerna, det enda han hade på sig förutom de röda stilettklackade pumpsen.
2006, när de spelade på nya KB, hade både han, Ivy och jag blivit betydligt äldre. Men den gamla kärlek som inte rostat, möjligen flagnat en del, blommade snabbt upp på nytt och jag fick för någon timme min ungdom tillbaka. Mobilkameran fångade trots sin begränsning kameleonten Lux i två skepnader, på den ena är han Frankensteins monster, på den andra en ung Iggy Pop. (Han var förvirrande in i döden; I Aftonbladet och Svenskan blev han 62 år, i Dagens Nyheter 60. Enligt Wikipedia har majoriteten rätt.)Nu har alltså Lux Interior börjat inspelningen av sina verkliga Gravest Hits. Han har klivit genom The Green Door för att stötsjunga sångerna som Herren lärde honom. Kanske kommer han tillbaka som en Voodoo Idol och svänger loss i en Zombie Dance. Eller så kommer det bara ett vykort med ett Aloha from Hell.
9 kommentarer:
en av mina mer märkliga konsertupplevelser i livet var med just detta band. En sittande konstert på en teater med röda sammetsstolar.
Sittande konsert med Cramps, är inte det en motsägelse i sak så säg?
Jo, absolut. Men The Cramps var en enda stor paradox. De drog ner den smetigaste kitschkulturen i träsket. De sjöng om våld och droger medan Lux och Ivy enligt ryktena var närmast renlevnadsmänskor. De gjorde dålig musik till stor konst.
Jag skulle sitta, stå, ligga eller hänga i knävecken om jag fick chansen att se The Cramps och Lux Interior en gång till.
OMÖJLIGT! Du kan ju inte ha blivit äldre, du blir ju bara yngre och yngre. Eller har du spelat mig och P på ett spratt?
Trist att vara budbärare av de dåliga nyheterna. Men någon ska ju vara det.
Och jag var ju faktiskt med vid två av de nämnda tre konserterna.
Men renlevnadsmänniskor? Nja:
"The saga of the Cramps begins in 1972 in Sacramento, CA, when LSD enthusiast and Alice Cooper fan Erick Purkhiser picked up a hitchhiker, a woman with a highly evolved rock & roll fashion sense named Kristy Wallace..."
Klaris: Det skulle ju vara en hemlighet!
Hollis: Det var då det. Sedan träffade han Poison Ivy och de blev veganer och rök- och spritfria... Kanske. Tror jag. De sparkade Brian Gregory för att han knarkade för mycket. Det var då han sa det :"Jävla godtemplare!".
Hrm, Kristy Wallace var densamma som Poison Ivy. Och sålunda sade Lux om Bryan Gregorys sorti ur bandet:
Bryan flipped out after a gig and disappeared into the night without a word, eventually resurfacing in San Francisco after rumors of suicide. "We smoked opium. I said goodnight, went to bed, and next morning he was gone," Lux explains sweetly.
Hollis, Kirsty Wallace blev Poison Ivy, javisst. Men "a highly evolved rock & roll fashion sense" är inte detsamma som att använda droger.
Och röka opium, det gör till och med Tintin.
De motsägelsefulla uppgifterna om Lux och bandet stärker väl min tes om The Cramps som en paradoxernas orkester.
Nej, det har jag heller inte påstått. Men så här står det i en intervju med herr och fru Cramps som gjordes för inte så jättelänge sedan:
Already at the age of 14 this misunderstood avant-gardist was "getting high" on Owsley's legendary Orange Sunshine LSD--though it was "just pot and pills" at junior high.
Det är fru Cramps det, citaten hennes egna beskrivningar.
Jag säger som en god vän: Jag vet att du har rätt och att jag har fel, men jag kommer aldrig att erkänna det.
Vi kan enas om att vi har olika definitioner på ordet "renlevnad".
:o)
Skicka en kommentar