Ungdomar som gör mig trygg

I lördags stod jag drygt två timmar vid Malmö Stadion med mitt lånade årskort och köade för biljetter till matchen mellan Zlatan och Malmö. Jag gick med oförrättat värv när jag insåg att brorsdotterns konfirmation på Bjärehalvön var i farozonen. Jag hängde dock på låset i morse när de sista ståplatserna såldes via Ticnet, och lyckades roffa åt mig några stycken.
Men det var inte det jag tänkte orera om. I går tvingades jag avstå Mölledagen vid Kronetorp med Dag Vag som efterband till huvudnumret Kamraterna. Måste ju hinna mecka ihop Skartoftachutney på både rabarber och körsbär innan det bar av till Stadion för att se Babyblues vinna över Norrköping med 2-1.
Från Stadion strömmade sedan publikmassorna rakt över John Ericsson väg till Pildammsparken, där de brittiska syskonen Kitty, Daisy och Lewis spelade gratis, inom ramen för Sommarscen Malmö. Det konceptet har jag hyllat förut och skulle kunna göra det hur länge som helst.
Kitty, Daisy & Lewis är alltså tre syskon i tjugoårsåldern som spelat rockabilly och nästående musikstilar tillsammans i närmare 10 år. Kolla filmen här oppanför så får ni lite koll. (Fast "Going up the country" var den enda låt jag kände igen sedan tidigare.) Ungdomarna bytte instrument lite för mycket, det blev mycket stämningspauser. Tempot var ibland hackigt och allt var inte rätt – men varenda ton känder äkta. De här kidsen från London har en äkta känsla för musiken med rötter i södra USA. Det var rockabilly, blues, country, lite New Orleansjazz och en liten avstickare till Jamaica med ett par reggaelåtar.
Kanske är det att ta i för mycket, men det sätt Kitty, Daisy & Lewis förvaltar en genuin musikalisk känsla, tillför något nytt och kanske kan förmedla musiken och känslan vidare till en ny publik gör att jag ser paralleller med The Cramps. Det är ett mäktigt arv att förvalta.

Ali Khan går igen i Nora

Hade en av kvällsblaskorna som sällskap när jag åt min lunchsushi idag. När jag läste deras plankning av denna artikel kom jag att tänka på Ali Khan.
Ali Khan var det mycket träffande och ganska elaka namn som biologilärarna på min skola satt på den alkoholiserade kajan som under minst en vinter bodde i en bur i skolan. Somrarna ägnade fågeln åt att flyga runt mellan grillfester och andra tillställningar i villaträdgårdarna för att tigga sprit.
Fågeln kunde flyga fram och sätta sig på axeln på en människa, förutsatt att vederbörande hade ett glas i handen. Ofta skrämde han såklart vettet ur oförberedda kalasgäster. Redan då, i mitten av 70-talet, fanns en viss hygienmedvetenhet i lilla Ängelholm. Därför fick Ali Khan oftast ett eget glas med fulgrogg som någon ställde fram på marken. När han druckit sig lagom berusad hoppade han till närmaste buske, skuttade – att flyga klarade han inte – upp på lägsta grenen och satte sig att sova.
Jag inser att jag utan att veta hur det egentligen förhåller sig beskriver Ali Khan som en hane. Men skit samma.
En kul likhet med den aktuella händelsen i Nora är att Ali Khan gärna satte sig på backspeglarna på bilar. Han försökte sedan sitta kvar så länge han kunde när föraren ökade farten.
Förklaringen till backspegelfetischismen finns i Ali Khans bakgrund och uppväxt. Ett par mil söderut ligger Ödåkra, där för övrigt min farfar Gereon Andersson drev ICA-affär i sisådär 30 år. I byn fanns också en spritfabrik. Det var arbetarna på fabriken som redan i späda år – kajans alltså – tagit sig an fågeln. För att skoja med förare av besökande transportfordon lärde de kajan att sitta på backspeglarna, och belönade honom med spritindränkt bröd. Fågeln blev såklart tam och fogade sig för att bli bjuden på sprit.
1976 lades spritfabriken i Ödåkra ned. Den stackars kajan hade såklart inte haft en chans att överleva på egen hand. Räddningsinsatsen från Hembygdsparken i Ängelholm, lärarna på Kungsgårdsskolan och generösa villaägare i patricierkvarteren kring Thorslundsgatan lyckades i alla fall hålla kräket vid liv ett par år.
Undrar om det är en släkting som nu härjar i Västmanland. Det ligger också nära till hands att fundera kring varför just denna fågelart ska kopplas ihop med spritmissbruket – inte bara "alika", utan också "fyllekaja". Men det är klart, Ali Khan är den enda alkoholiserade fågel jag känt till...

Massa grattis till Massa Hasse, 80 år

"Jag hade knäppt ihop västen med gylfen." Det var den eviga slutklämmen på de tidiga Lindemännen. Hoppas Hasse Alfredson kan hålla isär persedlarna när han idag tar på sig finkostymen för att fira sin 80-årsdag.
På grund av min far, som Hasse hade förmånen att känna betydligt längre än jag, har jag en gång haft anledning till postal närkontakt med Sveriges Roligaste Man. Jag är ganska stolt över att ha ett brev som "Massa" – ja, vi i familjen (min alltså, inte Hans) kallar honom så – skrivit särskilt till mig och signerat.
Rolig, ja. Men hans verkliga adelsmärke är att han – och såklart långhalmen Tage – hade förmågan att plantera in det där lilla gnagande allvaret i sina genomroliga alster.
Nu fyller Hans Alfredson 80 år, och det finns väl inget lämpligare att säga än
"Gammal man gör så gott han kan,
dansar fan så illa.
Hela kroppen rister han
men ändan den står stilla!"

Må bra med musikalisk mångfald

"Det finns hopp för svensk musik". Så tänkte jag först börja den här lilla texten. Men så tänkte jag att det låter för mycket "det var bättre förr, ju förr dess bättre". Sanningen är kanske att svensk musik aldrig mått bättre än den gör idag.
Jag har under två fantastiska kvällar samlat argument som stärker ovanstående tes. I går var jag på ett studentkalas utöver det vanliga. Studentens bror drog in med sitt band och fick alla, från treåringen till mina 80-åriga fastrar, att studsa till Hojfen Balagans sprudlande brassiga Balkansväng. Knappa dussinet killar som till synes kunde varit vilka Lundastudenter som helst hoppar fram och rockar loss i något som inte står mina romska favoriter Fanfare Coicarlia efter.
I dag hamnade jag och kamraten på Far i hatten i Malmö Folkets park där Apolonia - även det ett försvarliga antal svenska ungdomar - serverade en dansant kompott av balkan, rock, reggae, orientaliskt och en nypa svensk folkmusik som överglänser de flesta som försökte något liknande under den glada proggeran.
Varför skulle det då generellt vara bättre nu än då? Jo, det beror på att de som var idealistiska ungdomar för trettio år sedan har blivit hängivna makthavare på kulturområdet idag. Titta bara på vad Malmö stad erbjuder stadens invånare och besökare i sommar. "Det är världsartister!" utbrast min unga arbetskamrat som jag träffade på Apolonia-spelningen.
För 20 år sedan tävlade Nisse Alroth och Ingvar Andersson om vem som skulle få spela gratis buskis för Malmöpubliken i Pildammsparken. Nu är det världsmusiken som fyller amfiteatern mitt emot Malmö Stadion, och för den delen en lång rad scener i olika delar av staden. Alla kan vara med, och det är en vacker bild av det mångkulturella och välkomnande Malmö.
Det finns hopp för svensk musik.

För den som är intresserad, Hojfen Balagans alter ego-band Discoteka Yugostyle spelar på Debaser Slussen i Stockholm på fredag den 17 juni och på Sommarscen Malmö på Enskifteshagen i Malmö den 10 juli.

Hej då till en frispråkig favorit

Det var fortfarande 70-tal när jag hörde Gil Scott-Heron första gången. Det var i danske USA-vagabonden Jacob Holdts "multimediashow" (diabilder med musik och berättarröst kallades så på den tiden) "Amerikanska bilder" som jag fastnade för den mycket uttrycksfulla congaskompade dikten "Whitey on the Moon". Vid mitt hittills enda besök i USA över nyåret 1981 letade jag genom Washingtons skivaffärer efter den radikale poetens plattor.
Hans sätt att utan krusiduller - men med en fenomenal poetisk och rytmisk finess - berätta en historia har hela tiden fängslat mig. Hans musik bryter genregränser och han sprider ljus med sin mörka stämma.
Häromdagen dog Gil Scott-Heron. Jag fick reda på det genom en likasinnads hyllning på Facebook. Det känns som om vi haft en lång relation, gamle Gil och jag. Från diabilder och LP-skivor till Facebook och Iphone. Jag hoppas han blev nöjd med sitt liv. Han gav i alla fall mig mycket. Han var en god människa.

Bara supportrarna kan stoppa våldet

Det var ett tag sedan, men i kväll känner jag att jag behöver ta till bloggvapnet.
I lördags satt jag vid datorn och var två klick ifrån att betala 495 kronor för en av de få återstående biljetterna till derbyt mellan Malmö FF och Helsingborgs IF. Jag valde att låta bli. Det är det enda jag är glad för just nu.
Jag har alltid betraktat supporterkulturen i min allsvenska klubb, Malmö FF, som relativt positiv och fredlig. Med lätt nedlåtande tonfall har jag kommenterat andra klubbar som dragits med våldsamma kardborrar i sina svansar och sagt "Sånt har inte vi i MFF". Efter skandalen på dagens Skånederby är jag nere på jorden igen.
Det spekuleras i att samma person, efter att HIF gjort mål, först kastade en smällare mot Helsingborgs målvakt, varpå han blev utpekad och bortstött av den övriga Malmöklacken, och slutligen hoppade in på plan och började veva mot Helsingborgs spelare.
Kanske det häri finns en gnutta hopp. Det må talas om fler poliser, hårdare tag och livstids avstängningar – men jag tror det är supportrarna själva som måste lösa de här problemen. Det är för mycket "hata-hata-hata" och för lite respekt och insikt om att det behövs två för en tango.
Alla lag – och därmed deras supportrar – lever på att systemet funkar. Det är till allra största delen ett gemensamt grundläggande arbete mellan klubbarna, som sedan skapar möjlighet för den spektakulära konkurrensen, kampen som kittlar publiken. Det begriper de allra flesta. Men så finns de som inte fattar, som inte inser varifrån gräset, läktaren, tröjorna och den glada bollen kommer från.
Det måste vi övriga supportrar förklara för dem. Helst genom att sluta hata-hata-hata och börja visa varann respekt, men i annat fall genom att sparka ut bombkastarna ur klacken.

Kung Zlatan kom hem till Malmö

Det kändes ett slag som om jag inte skulle få plats på Stadions läktare när Svenska Zlatandslaget hade öppen träning i dag. Men efter att ha kryssat runt i korridorerna och köat i kanske en kvart kunde jag till slut klämma mig till en plats på östra långsidan.
Hur kommer det sig att sisådär sextusen personer sluter upp för att titta på ett träningspass? Nytändning i landslaget, Erik Hamrén har skapat en ny anda och utnyttjar resurserna på ett sätt som var främmande för den tidigare ledningen. Zlatan Ibrahimovic är som alltid het och kommer till Malmö som kapten i landslaget.
Väldigt många av oss som var på läktaren var unga män och pojkar med rötter i andra länder. De tjoade på Zlatan och jublade så fort han gjorde något det minsta spektakulärt. Det går inte att beskriva hur viktig Zlatan är som förebild för massor av killar i Malmö. När han kommer hem till Malmö som kapten för landslaget är det väldigt många som är väldigt stolta. Han är det levande beviset på att man kan lyckas även om man är en invandrarkille från Rosengård.