Frustrerad taliban i rullstol

Arbetsveckan är över och jag promenerar i det knappt märkbara regnet mot bussen. Jag kommer fram till kyrkogårdens labyrintgrinden strax bakom en tjej i en eldriven rullstol.

Väluppfostrad som jag är håller jag upp grinden för henne och hon krånglar sig genom grinden med mig i hjulspåren. Hon möter en cyklist som tvärbromsar, hoppar av och leder iväg hojen i motsatt riktning.

Tjejen vänder rullstolen, trycker på en knapp på strupen och säger "Jävla Lund! Här är ju alldeles livsfarligt. Cyklister far hit och dit, fotgängare vet inte om de ska hålla höger eller vänster." Jag svarar något om att Lund är en cykelstad och att visst, cyklisterna far som tokar överallt.

"De som bor i Lund har lågt IQ, de är helt dumma i huvet", drar hon till med. "Nja, det är ju en universitetsstad", försöker jag, "så de som bor här borde väl ha ganska högt IQ?" "Fan heller", säger hon och höjer rösten: "Bomba Lund!"

Jag skrattar lätt åt hennes uppenbart drastiska förslag medan hon gör en rivstart och rullar iväg längs gången. Efter tio meter vänder hon och kör tillbaka till mig. "Jag är funktionshindrad. Om någon annan sagt det hade du tagit det på allvar!", fräser hon och sprutar åter iväg och vinkar avmätt utan att vända sig om.

Den som letar tillräckligt noga efter fördomar och diskriminering kommer att hitta det. Med lite kreativ vantolkning kan man läsa in många budskap i de mest harmlösa uttalanden eller handlingar. Det behöver man varken vara funktionshindrad, muslim eller homosexuell för att göra. Det finns talibaner i alla sammanhang.