Jag älskar Finnkampen. Världsstjärnor tävlar vid sidan av kamrater som är bra i Sverige, men inte har en chans i internationell konkurrens. Vem som vinner spelar ingen roll, bara hon eller han har gul tröja och blå byxor. Och en okänd snäppet-över-medelmåtta kan bli landets hjälte genom att oväntat knipa en fjärdeplats.
Den är ett hälsotecken för idrottskulturen. Publiken i två länder följer med stort intresse dessa kamper trots att resultaten i jämförelse med de i stortävlingarna är medelmåttiga. Stjärnor som Klüft, Kallur, Holm, Wissman och för den delen Pitkämäki ställer upp på dessa hedersuppdrag och väljer bort penningstinna galor.
Nationalism? Nordiskt sinnelag? Kollektivism? Kanske. Jag vet inte om något liknande finns någon annanstans i världen. Men jag har svårt att se Tyson Gay, Jelena Isinbajeva eller Bernard Lagat bli en anonym lagspelare och sätta gruppens framgång före sin egen.
Vänta bara till nästa år, då ska även killarna vinna.
- En röst i kulturskymningen - En skunk i dunklet - Sista skriket från vildmarken - Ett nödrop i krösamoset -
4 kommentarer:
Jag undervisar barn och vuxna i sport/idrott - i mitt fall skytte.
Det roligaste som finns är när vi kommer tiil ämnet "sportsmanship" och jag lätt kan rada upp hundratals exempel där alla = alla hjälper varann med träning, tips och utrustning.
Vid tävlingstillfället råder strid på kniven, däremot.
Precis som det ska vara.
Concrete Kid
Strid på kniven? I skytte?
But seriously, nästan alla idrotter, individuella som lagsporter, är en utmärkt skola i att hålla balansen mellan individen och kollektivet. Jag tror att den svenska traditionen med idrott som folkrörelse har gjort oss väldigt bra på det.
CK: Handlar det inte om så kallat bluffskytte?
Bågskytte, alltså?
Kolla också nu aktuella Davis Cup. Det finns ingen penningstinn turnering som sporrar tennissvenskarna som när de får chansen att spela för blågult.
Skicka en kommentar