Varför ska livet vara så komplicerat?

Jag har tidigare spytt min galla över krångelputtar på två områden, teknik och ekonomi.

Jag har de senaste dagarna tvingats att ta mitt ansvar inom både det ena och det andra, och två saker som borde vara enkla och snabbt avklarade har orsakat osäkerhet, fula ord och förlust av väldigt mycket av min dyrbara tid.

Trådlösa bredband är något som finns i var och varannan bostad i dessa dagar. Min dator säger för ögonblicket att det finns ett halvdussin tillgängliga som jag kan ansluta till. Mitt eget ballade ur i veckan, och jag blev tvungen att starta om det. När För att göra installationen måste jag göra en mängd inställningar av saker som heter ungefär TCP/IP, 802.11, DNS-gateway, routeradress och fan och hans moster. Och då lever jag i den relativt användarvänliga Mac-världen.

När jag för några år sedan skaffade ett trådlöst nåtverk av PC-typ vände jag mig efter en vecka till min datorkunnige lillebror. Han avlöste mig i knappandet och svärandet, och lyckades efter en hel dag av prövande och ringande till supporter få det hela att funka.

Nu var det samma visa, men jag lyckades, som existensen av detta blogginlägg är ett tecken på, faktiskt få till det till slut. Men varför ska det vara så förbannat krångligt. När man köper en TV eller en telefon packar man upp, sätter i ett par kontakter och så funkar det. Varför kan inte datorer och nätverk vara lika enkla?

Mitt andra exempel, som Spanar-Jonas Hallberg hade sagt, är den årliga inkomstdeklarationen. Jag har ärvt en del aktier, som gör sig påminda på vårkanten, dels positivt eftersom det kan rassla in lite pengar i utdelning, dels negativt för att man måste deklarera för dem.

Jag har inte själv petat i dem under fjoråret, men de har uppenbarligen likt toffeldjur förökat sig genom delning, och detta måste deklareras. Då ska man följa instruktionerna på Skatteverkets hemsida för att få till det. Där får jag reda på att "Enligt 44 kap. 13 § IL ska kapitalvinsten beräknas som skillnaden mellan ersättningen för den avyttrade tillgången eller för den utfärdade förpliktelsen minskad med utgifterna för avyttringen eller utfärdandet, och omkostnadsbeloppet. Med omkostnadsbelopp avses enligt 44 kap. 14 § IL utgifter för anskaffning (anskaffningsutgifter) ökade med utgifter för förbättring (förbättringsutgifter)". Jag läste detta och dog.

I just detta fallet handlade det - om jag fattat rätt - om att jag måste deklarera att jag fått tre aktier till ett sammanlagt värde av cirkus sju kronor. Det slutade med att jag gav upp och skrev det högsta tänkbara beloppet i alla rutorna och därmed antagligen drar på mig högre skatt än jag behövt.

Men det kanske är rätt åt en smygkapitalist som jag. Hoppas den extra skatten jag betalar in går till rätt saker. Som till högre löner till sjuksköterskorna, så att de kan sluta strejka.

Tavlan blev slutet för rishögen

När jag kom fram till stugan på lördagkvällen hade grannens hästgäst parkerat på min infart. Jag fick försöka backa in på den igenväxta vägen mot den raserade carporten. Det slutade med att min fina miljöbil blev hängande på en stor sten som doldes i det rikliga gräset i vägkanten.

När jag sedan kom in i huset insåg jag att jag tagit med digialbox, kort och kabel. Men jag hade glömt fjärrkontrollen, vilket gjorde stugan helt TV-fri sedan digitalreformen. Men jag fick läsa lite och somnade tidigt, så det var väl okej.

På den fantastiska söndagmorgonen gick det inte att undvika en löprunda, och sedan började jag klippa gräs. Det var torrt och soligt, så jag vågade inte tända på den rejäla hög av grenar, ris och gräs som låg på ängen. Jag valde det slitna och sönderrostade oljefatet för att bränna det avklippta gräset.

Efter en stund grejade jag med annat och tappade kollen ett tag. När jag vände mig om hade elden spritt sig till rishögen som nu stod i ljusan låga. Jag slängde ihop några hinkar vatten och fick till slut ihop vattenslangen. Innan dess var väl brandfaran ganska överhängande, men efter en stund var det ganska skönt att bli av med skiten.

Bilen hjälpte grannen och hästgästen mig att knuffa loss. Ett litet skrapsår på buken läker säkert ganska snabbt.

Utan mudder tog jag steget in i ålderdomen

Dagen som igår var en särskild dag. Malmö FF krossade Elfsborg med 1-1 och Rögle gick till elitserien, javisst. Men framför allt fick jag det sorgliga slutliga bittra beskedet att jag klivit över krönet, börjat nedstigningen, är redo att ställa stövlarna, har inträtt i min ålders höst.

När jag köat några minuter utanför Stadion och kom fram till kravallstaketet lyfte jag självmant armarna och hoppades att vakten inte skulle ta mitt äpple eller dartpilarna som jag glömt i fickan efter onsdagens pubbesök - båda potentiellt dödliga vapen i händerna på en ninjahuligan. Säkerhetsvakten, denna spoling utan empati och förmåga att bedöma varken människors ålder eller risker i sin omgivning, gjorde en vänlig gest, steg åt sidan och sa: "Varsågod".

Jag blev inte muddrad när jag gick in på ståplats på Malmö Stadion. Kan man bli äldre än så?

Glad att bli upplyst av radioaktivitet

"Kung för en natt" heter arrangemanget som hade premiär på Inkonst i Malmö i går, lördag. Det var radiofest med eterextremer som P1:s Filosofiska rummet och Malmö Radiohus unga succésatsning Din gata.

Jag blev väl inte helt smärtfritt påmind om att jag mer tillhör målgruppen för det förra programmet än den senare kanalen. Efter en ganska lugn och väldigt spännande inledning med inspelning av ett Filosofiskt rum, ett briljant framträdande av Emil Jensen och en klämmig stund med Majken Tajken sjönk medelåldern på publiken långt under den medelålder jag befinner mig i, och jag valde att låta ungdomarna festa i fred.

Innan jag blev för gammal hann jag i alla fall med att träffa några vänner som jag alltför sällan pratar med (och några som jag träffar precis lagom ofta). Jensen hade jag hört talas om, Majken var för mig okända, men båda var bekantskaper som gav mersmak.

I den filosofiska diskussionen om musik som inledde kvällen deltog bland andra nämnde Emil och fritänkaren Ladislaus Horatius, som talade om "musica humana", ungefär "musiken i allting". Han verkade visserligen ibland vara i otakt med den övriga samtalsensemblen, men jag kan inte låta bli att gilla en snubbe som kan såga zebralagen – alltså att bilar ska stanna för gående vid övergångsställen – för att den förstör musiken i gatubilden.

Kul med Konsumgänget

Lexikal homonymisk ambiguitet heter det tydligen, när samma ord betyder helt olika saker. Att något som har ett så ruskigt namn kan vara ganska skojigt stod plötsligt klart för mig när jag letade efter sylthyllan på Coop Extra vid Värnhemstorget i eftermiddags. Jag fick då syn på skylten här intill.

Förslag på vad som finns på hyllan mottages tacksamt.

Död och uppståndelse i vår rådande religion

Det har under de gångna dagarna pratats mycket om döden, uppståndelsen, färden till himmelriket samt syndernas straff och förlåtelse. Mäktiga män – de är nästan alltid sådana – säger sig veta vad de högre makterna vill, vart vi är på väg och vad den lilla människan ska göra för att komma så lindrigt undan som möjligt.

Ja, det är religion jag pratar om, men inte kristendomen och påsken. Jag menar dödsdomen mot den civiliserade världen som avkunnades förra veckan när amerikanska låneinstitut hotades i den där rådande fastighetskrisen. Dagen efter var det plötsligt uppåt värre, sedan repo-mannen i USA sänkt sin ränta och några rapporter förkunnat att läget plötsligt inte var så risigt som gårdagens sanning gjort gällande. Nästa gång solen gick upp var det dags för nya orakel att utfärda sina varningar, och plötsligt var det om inte domedagen så i alla fall betydligt sämre tider än igår. Sedan kom påskhelgen, med Jesu död och uppståndelse, som en befriare.

Prästerskapet i denna västvärldens dominerande religion är horder av experter, analytiker, direktörer och rådgivare som mer eller mindre trovärdigt underblåser den för dagen rådande trenden. Denna bergodalbana göds av rykten, tydande av obskyra tecken och ren vidskepelse. Den drivs av spåmännens megefoner, de ekonomiprogram och börsbilagor som varje medieföretag med självaktning håller sig med. Helt okritiskt ger A-ekonomi, Dagens Industri och allt vad de heter utrymmet åt spådomarna, taktfast kompade av dagens börsnoteringar.

Värst av alla är de svarta kostymer som tagit på sig ansvaret att tala om för människorna att detta är straffet för deras synder. Vi kan ha valt fel regering, tvingat till oss för höga löner, köpt för lite prylar eller jobbat för dåligt för att få den låga inflation och höga tillväxt som hör himmelriket till. Jag får frossbrytningar när jag hör Stefan Fölsters milda och insmickrande stämma förklara för de okunniga massorna varför de ska vara glada och fattiga medan direktörerna som axlar alla bekymmer förtjänar jättelöner.

Denna spekulationslära har till och med tillåtits inrätta något som många tror är ett Nobelpris, och som Fölsters morfar har fått. (Mormor, däremot, har fått ett riktigt Nobelpris.) Vad blir nästa grej – ATG:s pris i travtips till Alfred Nobels minne?

Man kan undra hur det varit om andra religioner fått samma okritiska draghjälp från de fria och kritiskt granskande medierna. Egna bilagor och avdelningar i dagstidningarna, egna program och stort utrymme i radios och TV:s nyhetsprogram, där tveksamt underbyggda profetior betraktas som ovedersägliga sanningar. På sina håll i världen är det säkert så. Där har också den rådande religionen samma makt över människorna som kommersialismen har i vår västliga värld. Och, handen på plånboken, hur trovärdiga är de?

Inget är som en rejäl rubriktavla

Det är väl redan kommenterat och klart, men jag kan ändå inte låta bli att notera den skånska kvällstidningens feta rubrik efter melodifinalen. Det är bäddat för en hagelskur av mer eller mindre vitsiga kommentarer, men dem överlåter jag till den eventuelle läsarens fantasi.

Men jag vet hur ruskigt pinsamt det är att göra en sådan här tavla. Fel gör jag ju ständigt. Ingen dag är komplett utan ett tramp i klaveret. Men de riktigt monumentala prakttavlorna dyker inte upp varje dag.

På en numera avsomnad lokaltidning i Göteborg slängde jag en sen kväll ihop den hopplöst fantasilösa men väldigt feta rubriken "RIK krossade Warta". Nästa morgon stod kollegan Curt, som satt i Wartas styrelse, och väntade på mig. Han förklarade väldigt pedagogiskt skillnaden mellan Hisingslaget Warta och Stockholmsklubben Hellas, som var det lag som verkligen förnedrats av Redbergslid kvällen före. Jag rodnade så det värkte i skinnet. Och det tog några dagar innan pikarna slutade regna från kamraterna.

Nu ska jag inte jämföra min blygsamma sportsida med ettan på en kvällstidning som står vid varenda kiosk i Skåne. Om rodnaden står i proportion till upplaga och synlighet är falu rödfärg blå i jämförelse med nyllet på en viss redigerare.

Men det går över. Om inte annat kan det användas som bränsle i ett halvdant blogginlägg någon gång i framtiden.