Rosa marknaden på Gröna Lund

Rosa och grönt var det som gällde i dagens Fredagsfärger. En utmaning, javisst. Det fanns gott om lupiner på ängen i Skartofta, de bilderna var ovedersägligt rosa och gröna. Men jag valde en svängig bild från huvudstaden, en ganska flitigt avbildad slänggunga med inslag av just de rätta färgerna. Och det är väl ett extra plus att bilden är tagen på Gröna Lund.

Brev från "Massa" – kan det bli bättre?

Det tog mig ganska många år att få iväg det där brevet till Hasse Alfredson. Det krävdes att en uppfriskande tjatig kusin satte lite eld i baken på mig. Men när jag väl kommit loss och fått brevet på lådan var den gode Hasse inte lika senfärdig; en vecka senare – närmare bestämt i dag – låg ett vänligt och tacksamt brev från allas vår Malte Lindeman, son till Valfrid Lindeman, i min brevlåda. Jag säger bara det, Hasse: Det är jag som ska vara tacksam.

Min far, Ingvar, var klasskamrat med Hasse Alfredson. De tog studenten tillsammans på Nicolaiskolan i Helsingborg. Far, som dog när jag var fem, var med i en väldigt tidig Hasse Alfredson-uppsättning, "Columbus eller det förlorade ägget", som de satte upp på skolan. De båda gjorde också lumpen tillsammans, det måste ha varit på P2 i Hässleholm.

Jag har ett tummat och fläckigt manus till "Columbus" och ett gammalt klassfoto i en mapp med gamla bilder och minnen. Dessutom har jag ett brev som soldaten Ingvar skickade till sin syster och svåger, och det var framförallt det som jag trodde Hasse skulle vara intresserad av. Ynglingen som skulle bli min far berättar där en dråplig historia där "Massa" Alfredson, en pansarvagn, en bagarbil och ett hundratal wienerbröd har framträdande roller.

I dag kom alltså svaret från Hasse Alfredson. Han berättar att han minns både min far och "händelsen med brödbilen". Han fyller på med ytterligare fakta i målet, men skriver "sen är det inte mycket mer jag minns på grund av begynnande ålderdomshjärna". Han är att gratulera om den är begynnande vid 77 års ålder. En lumparkompis påminde mig för något år sedan om en dramatisk händelse vi var med om i början av 80-talet, men jag hade fullständigt glömt bort den. Och jag är 48.

Brevet från Hasse Alfredson var personligt och vänligt. Fattar ni hur stort det är att få ett sådant brev från en som jag tveklöst kan beskriva som en idol? Han förnyade svensk humor, han kan kombinera folklig festlighet med knivskarp satir med politisk udd. Hans figurer, revyer, filmer och böcker är kända och älskade av generationer av svenskar. Och han skriver att han är tacksam mot mig.

Så till dagens uppgift: På bilden ovan står min far Ingvar näst längst till vänster. Kan du hitta Hasse Alfredson?

Svärtan går inte ur typerna från Arbetet

Fredagens after work blev en sådan i dubbel bemärkelse. Den nygamla tidningen EfterArbetet gav ut sitt första riktiga nummer och bjöd till kalas på Inkonst. Det kunde jag ju bara inte missa, jag som fanns med under de sista femton åren hos föregångaren Arbetet.

En tidning som doftade trycksvärta var det första jag fick i handen. Sen fanns där Pelle Ossler och Staropramen och högtidstalande chefredaktörer, en hel del gamla stötar från Arbetet-tiden, men i övrigt inte särskilt mycket folk. Det kom dock fler inramlande under kvällen, så till slut var det en ganska anständig trängsel.

Det var en intressant upplevelse att återse mina gamla arbetskamrater, som jag i många fall inte träffat på de åtta år som gått sedan Arbetet lades ner. De exarbetare som kom på festen var nästan bara män. Är det så att kvinnorna kastar loss och går vidare, medan vi män lever kvar i det förgångna?

Flera av de kamrater jag träffade har liksom jag lämnat journalistiken. Men karaktärerna hade de kvar. Den resonerande analytikern drog igång långa diskussioner om den nya tidningen. Traditionalisten tyckte den var för lite av gamla Arbetet och den som följt med utvecklingen tyckte precis tvärtom. Festprissen ville inte prata jobb, och så blev det i viss mån eftersom vi pratade om saker som var jobb för tio år sen.

Och så var han där, den bittre egocentrikern som växer genom att få andra att krympa. Med dräpande och nedlåtande kommentarer visar han upp ett destillat av avadå-attityden. Att inte låta sig imponeras räcker inte; den som har något att berätta kan tamefan fara och flyga. Den här figuren har bytt bana och arbetar nu i en verksamhet där han har stort ansvar för andra människor. Om de tvingas leva i en så förgiftad atmosfär som den han skapar kan det ta en ände med förskräckelse. Jag hoppas innerligt att den negativa attityd vi fick stå ut med var ett återfall till Arbetet.

Malplacerad trefaldighet

"Fel sak på fel plats" var temat för veckans Fototriss. Det kanske lika gärna kunde vara "rätt sak på fel plats", eller varför inte "fel sak på rätt plats"? Jag vet inte riktigt i vilken av kategorierna min trio hamnar, men den kommer i alla fall här:

Cykeln ligger på kanalens is i Malmö. Vem har lust att hämta den? Inte jag.

Framför stadsbibioteket i Malmö finns en damm, och i dammen finns en gummihandske. Bara så du vet, om du skulle behöva en.

Jag får inte riktigt ihop bilden av Fred Åbergs skulptur "Böst", som står i Trelleborg. Det är nånting på bilden som inte riktigt hör hemma där...

Sanslöst sväng vid romsk mogendans

För något år sedan hittade jag en annons på nätet om en konsert i Malmö med Fanfare Ciocarlia och blev ruskigt besviken när jag insåg att spelningen varit dagen före. Ända sedan jag hörde låtar från plattan "Queens and Kings" i det fantastiska radioprogrammet Klingan gillade jag skarpt den fenomenala rumänska blåsorkestern.
Nu var det nära igen, men när jag slog upp Sydsvenskan på torsdagsmorgonen såg jag en bild av den makedonska primadonnan Esma Redzepova, som är med på "Queens and Kings" och insåg snart att det inte bara var Fanfare, utan hela paketet från plattan som turnerade under namnet "Gypsy Queens and Kings", och att de skulle spela på Mejeriet i Lund på kvällen.
Vilket sväng det blev. Både på scen och i publiken fanns folk i alla åldrar, med tonvikt på övre medelålder. På en grund av slagverk och fyra feta tubor lekte en samling ekvilibrister fram en bubblande mix av orientalisk, latinsk och balkantjosan. Unga Florentina Sandu från Rumänien var charmerande, bulgariske Jony Iliev såg ut som en Miami Vice-skurk, franska trion Kaloome höll spansk afton och majestätiska Esma bara ägde scenen.
Jag behöver inte orda mer, utan låter dem tala för sig själv.

Fredagsfärger från torsdagen

Skulle turkos och svart vara svåra fredagsfärger? Icke sa Nicke. En kagebit, som vi säger i Skåne.
Bilden tog jag med mobilen i går på Mejeriet i Lund, när den fenomenala blåsorkestern Fanfare Ciocarlia tutade loss, och den majestätiska primadonnan Esma Redzepova var höjdpunkten i stjärnparaden. Jag återkommer nog till konserten, kanske i morgon.

Snart kan jag skvallra utan att få sparken

En statlig utredning föreslår att meddelarskyddet för anställda i kommuner och landsting ska stärkas. Om en kommunal chef bestraffar en medarbetare som tipsat medierna ska chefen kunna bestraffas med böter eller fängelse. Det grundlagsstadgade meddelarskyddet gäller sedan tidigare för såvål statligt som kommunalt anställda, vilket innebär att myndigheter inte får efterforska källan till uppgifter i medierna. Men det är bara statliga chefer som juridiskt kunnat ställas till svars, eftersom det för kommuner och landsting reglerats i kollektivavtal. De nya reglerna kommer enligt utredningen att öka skyddet för kommun- och landstingsanställda som lämnar uppgifter om missförhållanden till medierna.

Det är ju alldeles lysande. Som landstingsanställd kan jag då äntligen berätta om alla brister som finns i ledningen av mitt landsting. Eller region, som det råkar heta här. Jag kan berätta om hur det brister i helhetssynen, hur organisationens högsta chefer ser varann som konkurrenter i stället för partners och hur det i en omorganisation blir viktigare att få fler medarbetare till sitt arbetsområde än att trimma administrationen och spara skattebetalarnas pengar.

Jag kan berätta om organisationen som har en vision om bättre liv i landsänden, men ständigt sätter organisationens intressen före regionens och invånarnas. Det är dags att avslöja hur vi hellre låter bli att göra insatser än att dela äran med huvudkonkurrenten – staten och dess förlängda arm länsstyrelsen.

Då ska sanningen fram om hur vi lägger ner hundratusentals kronor och år av arbetstid på en flashig årsberättelse som egentligen bara riktar sig till 149 ledamöter i fullmäktige. Och hur många av dem som verkligen läser den...

Men än så länge är det bara ett förslag. Så jag får väl snällt vänta lite med att berätta om dessa och alla andra missförhållanden. Men vänta bara. Det kommer att bli en kioskvältare.