En tekniker i familjen vore inte helt fel

Min nyss publicerade, alldeles för långa betraktelse över en dagstur till Danmark, var det första som jag skrivit och lagt ut från sommarstugan i Skartofta. Jag har skaffat mig ett av de flitigt marknadsförda mobila bredbanden som inte kostar något förrän nästa år, så nu kan jag ligga i hängmattan och blogga, surfa och nätshoppa. Trädgården och huset är dömda till ytterligare förfall.

Jag har redan kommit ut som tekniknolla, och den trogne läsaren (du vet vem du är) undrar säkert hur det kommer sig att det fungerar redan första dagen. Sanningen är denna: Jag har funnit den perfekta lösningen – Pelle Plutt, 15 år.

Plötsligt inser jag nyttan av att ha en son som ägnar all sin tid åt att utkämpa virtuella krig på dator och TV. Jag slängde helt enkelt till honom paketet med dongel, instuktioner och hela kalaset och slängde mig själv i hängmattan. Den hade knappt stannat innan han kom ut med en triumferande min. Nu turas vi om att använda datorn, han spelar något strategiskt nätspel med Sagan om ringen-stuk, och jag skriver ett par stycken på bloggen. Nu sover han och jag har apparaten för mig själv.

Grabben pratar om att jobba med IT och spelutveckling. Jag inser nu värdet av att ha en tekniker i familjen. Det är kanske läge att bejaka hans datorpillande och sluta ställa krav på världsliga plikter som städning, motion och historieläxor. Om han kan funka som pappas datorsupport kanske jag till och med ska fundera på att förse honom med hans högt önskade egna dator.

En första klassens semesterdag

Om varje semesterdag vore som i går skulle det nästan bli för mycket. Eller vad sägs om att uppleva en av tidernas största konstnärer och en av dagens coolaste musikstjärnor samma dag som man får sätta sin sko i pant för ett glas öl, blir en turistattraktion i Köpenhamn och ovanpå alltihop får ett nytt jobb?

Sanden började rinna ut i timglaset för utställningen med Cézanne och Giacometti på Louisiana i Humlebæk. När jag ändå skulle över Sundet för att se Erykah Badu på onsdagkvällen var det inte svårt att bestämma sig för att göra det till en heldagsresa Öresund runt.

På tåget från Malmö stöter jag på Stefan, en gammal arbetskamrat. Han är en flitig besökare på Louisiana och vi har ett givande och intensivt samtal om konst, musik och gamla kollegor innan han stiger av i Lund. "Hälsa till Louisiana", säger han när han reser sig. "Jag ska hälsa till Cézanne", säger jag. "Ja, hälsa till henne också. Jag har inte träffat henne på åtta år", svarar Stefan och vandrar iväg.

Jag strosar runt bland Paul Cézannes epokgörande måleri, enkla motiv med avancerad komposition – sällan har så många rutor bildat så runda former. (Picasso och Braque sneglade säkert åt detta hållet innan de började kubista.) Då ringer Cecilia och frågar om jag vill ha det nya jobbet.

Sen tåget till Köpenhamn och en öl med Roffe före konserten. För att få en liter lokalbrygd i Kwak-glas på Bryggeriet utanför Tivoli får vi lämna varsin doja i pant. Vi sitter där mitt i stråket med spektakulära glas och korgtofflor på fötterna. Jag tror att vi på knappt en timme hamnar i lika många fotoalbum som Den lille havfrue.

Det börjar bli tradition att käka på Dutski Bar nära Fredriksbergs Rådhus inför konserterna. Helt okej mat till överkomligt pris, ett trevligt litet ölsortiment och förvånande nog inte knökat inför konserter som Steely Dan, Neil Young och Erykah Badu.


O och M ansluter och den bedårande Erykah ger oss en perfekt fortsättning på kvällen. Hon gör det inte lätt för sig, r&b-drottningen från Texas. Hon vänder ut och in på sina låtar, ibland tar det en stund att fatta att låten hon just nu sjunger är en av mina gamla favoriter. Men det är fenomenalt, en fulländad show med en tanke, mäktigt sväng av ett riktigt tajt band och denna röst med personlighet och känsla. Jag snackar Billie Holiday och Nina Simone. Erykah är värd allas kärlek.

På promenaden mot Hovedbangården finns 90'eren, Gammel Kongevej 90, som en given vätskekontroll. En langsam-øl och en Hof som vent. Hur lång tid slö-ölen tar beror på bartenderns berusningsgrad, men alltid minst en kvart. Lagom länge för att klämma en håndbajer som uppvärmning. Sedan kommer den imponerande skumkreationen och förklarar varför ölupplevelser inte bara är smak, utan även miljö, estetik, tidpunkt och inte minst sällskap.

På tåget hem löser vi fattigdomsproblemen, och väl hemkomna tar Roffe och jag tag i de än viktigare frågorna, hur det svenska fotbollslandslaget ska ledas för att nå än större framgång i kommande mästerskap. Uret hann bli fyra och ölen ytterligare tre (delade på två) innan orken tröt och slafens lockelser blev oss övermäktiga.

Det kallar jag en semesterdag.

Damer som förgyller min sommar

Det kan bli hur det vill med vädret denna sommar. Den kan inte bli dålig, inte när den kommer att lysas upp av både Erykah Badu och Mavis Staples. Dessutom vet jag att Emmylou Harris väntar till hösten.

Det blir underbara återseenden. Den fenomenala R&B-primadonnan Erykah Badu sjunger på Falconerteatern i Köpenhamn, där jag såg och hörde henne 2005. Soullegenden Mavis Staples – jag började gräva efter Staple Singers-skivor i LP-backarna redan på 70-talet – kommer precis som förra sommaren till KB här i Malmö.

När sedan sommaren tagit slut får en annan gammal kärlek från Amerika sätta färg på hösten. I september kommer min mångsidiga countryfavorit Emmylou Harris till Köpenhamn. Även henne har jag goda erfarenheter av tidigare, då vi sågs i Malmö för några år sedan.

Nu fattas bara att Sverige vinner fotbolls-EM, och klasar av blågula guld i OS. Vem behöver egentligen väder en sommar som denna?

Jag missade det där med att vara vuxen

Ibland när jag ser mig omkring får jag intrycket att jag har missat nånting. Inte minst på min arbetsplats, den stora regionala myndigheten, känner jag mig ofta omgiven av tanter och farbröder som ofta är betydligt yngre än jag. Deras kläder och frisyrer är tantiga och farbroriga, och de pratar, rör sig och tänker som farbröder och tanter.

Det jag har missat är det där med att bli vuxen. I jeans och en tröja med fånig text sruttar jag runt bland kostymer och kjolar med matchande kavaj. Jag försöker ta saker med en klackspark och kanske en vits, men det funkar liksom inte när runtomkringet tycker att allting är så fruktansvärt allvarligt.

Många gånger har jag tittat med avsmak på den andra sorten av vandrande anakronismer, människor som klär sig väldigt mycket yngre än de är. Gamlingar i alldeles för tajta jeans, tanter i flickkläder, gubbar med brallsnitt som visar kalsingarna och hiphopkeps på tvären. Nu börjar jag tro att jag är på väg att bli en av dem.

Kanske borde jag, om jag var vuxen, klä mig i skjorta och slips och tjacka in mig på några kostymer och blazrar. Men nu har jag konstaterat att mitt liv går direkt från ungdom till ålderdom, utan att passera "vuxen". Så jag tror jag fortsätter med min slashasiga stil.

Då återstår bara frågan om jag tagit steget in i ålderdomen eller fortfarande är att beteckna som ung. Det finns tecken som tydligt pekar på det det förstnämnda. Men hoppets låga har inte slocknat helt. Om jag har blivit gammal så måste jag vara en av de barnsligaste gamlingarna i kvarteret. Dessutom gladde det mig Storlien - som vi säger i Jämtland (tack, Sigurd) - när jag häromdagen fick ett brev i lådan, adresserat "Till målsman för Bengt F". Men det kanske mest är ett tecken på att jag behöver en sådan.

Kvällan förutsåg den sege ryssen

Det är dags för en avbön. Kära Kvällsposten, kan du nånsin förlåta mig. Den rubrik som jag gjorde mig lustig över visade sig i ljuset av dagens händelser, resultatet av Eurovisionens sångtävling, vara framsynt, till och med profetisk.
Det var inte ett "k" som saknades. Inte ens ett "r".

Argumenten tryter för antizlatanisterna

Trots att han gång på gång bevisar sin storhet finns de som inte kan acceptera Zlatan Ibrahimovic. Jag har flera gånger stött på dem, oftast svenska gubbar i övre medeltiden. Omdömen som "överskattad" och "diva" har jag flera gånger nödgats argumentera emot.

Okej, min uppskattning har kanske ibland varit överdrivet stor under de år som gått sedan han debuterade i Malmö FF. Men nu har han väl ändå bevisat att han är värd vår aktning, när han på en halvtimme målade Inter till mästerskapet. Om han inte gjorde det när han klackade Sverige till EM-kvarten 04 eller med det omöjliga målet mot Ungern i VM-kvalet 05.

När han under seriens sista halvlek förvandlade osäkra och dalande Inter till ett vinnande mästarlag måste den surgubbe som förnekar honom vara helt okunnig om fotboll. För något annat skäl att ogilla Zlatan - den charmige, självsäkre, arrogante tvärviggen, uppväxt i Rosengård med invandrade föräldrar och Balkanklingande namn - kan väl inte finnas?

En alldeles särskild dag

Spåren av söndagens sol hettar i ansiktet, jag känner mig lite skitig och när jag slänger mig på soffan kan jag inte hålla mig vaken medan Barcelona förintar stackars Valencia. Sedan väl deklarationen blivit klar på lördagen vände helgen till att bli den lisa för själen och stärkare av kroppen som den är avsedd att vara.

Lördagkvällen var så varm och vacker att jag grävde fram några överblivna ungerska korvar i kylen och improviserade en grillkväll med ungdomarna. När mörkret fallit och inte ens den kvarvarande grillglöden mäktade att trotsa nattkylan klättrade jag uppför trapporna och lämnade en handfull tonåringar som gått i barndom och lekte dunkgömme i gårdens kolmörker. När de som var mina väl kom hem var söndagsdygnet purfärskt.

Ungarna sov fortfarande när jag vid åttatiden gav mig ut och slaktade mitt pers i joggingspåret. Brons-Gösta klagade visserligen på att jag ignorerade pulsmätarens varningar, men det kan jag leva med när jag kapar 20 sekunder och kan hålla 5.15 per kilometer i drygt en halvmil.

Sedan följer biltur med dottern till landet, lunch med favoritfastern och hennes charmige gnällspik till make på Sjöbo Gästis - jag kan rekommendera silltallriken - tillbaka till stugan, på med shortsen, fram med gräsklipparen medan unga fröken gräver ned sig med fröpåsar i rabatten. Inte ens störtregnet som avlöste solskenet för en stund kan dämpa humöret.

När vi lämnar stugan i vårvädret känns den mer som ett lockande semestermål än ett muggigt ruckel i en vildvuxen djungel. Musskiten i hörnen bekymrar jag mig om senare - precis som morgondagens arbete och annat krafs.