Mavis orkade inte hela vägen

Min dag har hittills bland annat innehållit en halv arbetsdag vid mitt trädgårdsbord i Skartofta, ett ömsesidigt givande besök hos min kära faster och hennes burduse make, en pizza med valnötter, en halvannan timme lång nedförsbacke med en sångerska som kände Martin Luther King och två som alltid briljanta Duvel på puben.

Jag väljer att fokusera på det näst sista, och då menar jag inte den första belgiska ölen på puben, utan konserten med "The first lady of soul and gospel", som Mavis Staples kallades på KB:s affischer.

Redan i mitten av 1970-talet, då jag köpte varenda Staple Singers-skiva för 3.95 som jag hittade i cutout-backarna, har Mavis Staples, hennes systrar och pappa legat mig varmt om hjärtat. När hon för ett år sedan, med det fenomenala albumet "We'll never turn back" i ryggen, för första gången besökte Malmö var jag naturligtvis på plats. Det blev en kväll att minnas.

Att vänta sig lika mycket av kvällens återkomst vore väl alltför optimistiskt. Men det började strålande, med en sprudlande 69-åring i centrum, med samma band som i fjol, minus en körsångerska och till synes utan de problem med halsen som hon klagade på för ett år sedan.

Men åldern tar ut sin rätt. Efter en lysande inledning tappade "beautiful Miss Mavis", som någon i publiken till bandets stora förtjusning ropade, tempo och satte sig slutligen i fonden tillsammans med syster Yvonne och lät den visserligen utomordentliga komptrion, men det var inte därför vi var där, excellera på gitarrer och med trumsolo (jag har aldrig fattat varför sådana finns).

Efter detta mellanspel var det inte kul längre. Och snacka om besvikelse när det blir dags för extranummer och gitarristen Rick Holmstrom vevar igång "This little light of mine", men blir stoppad av Mavis, som i stället vill hojta allsångsfavoriterna "Down by the riverside" och "When the saints go marching in".

Vi höll såklart god min och skrålade med. Det hade vi väl gjort även om hon gjort en Friggebo och försökt med "We shall overcome". Men jag raderar slutet av föreställningen från minnet och behåller den första halvan, som höll samma härliga stil som förra årets föreställning. Nästa år, hon lovade att komma tillbaka då, kanske bara en fjärdedel av showen håller stilen. Men även det är värt biljettpriset.