Finklädd till Tintins jubileum

I dag tog jag på mig fintröjan för att fira min hjälte Tintin, som kom på pränt för första gången för på dagen 80 år sedan.

Jag kommer inte riktigt ihåg hur vi ursprungligen stötte på varann, men jag har nog hängt med nästan hälften av de där åren.

Det finns mycket att skriva om den lille journalisten som gått från att vara en fördomsfull och reaktionär kolonialist till att bli en antirasistisk, nästan revolutionär demokrat. Och om hans alkoholiserade hund, hans svordomsekvilibristiske sjöbjörnskompis, de dråpliga dubbeldeckarna eller den operasjundande pansarkryssaren, en av de få kvinnliga inslagen i denna manliga, eller möjligen könlösa, värld. Men de skriverierna spar jag till en annan gång.

Nu nöjer jag mig med att höja ett glas Loch Lomond för Tintin. Må jag och andra människor följa hans exempel och lämna våra fördomar bakom oss. Hoppas vi inte ska behöva 80 år för att fixa det.

Genomtrissade fotografier

Jag går genom tre genomsnittliga bilder i veckans genomtrevliga fototriss. Jag kunde ha valt "kroppsdelar" eller "trekantigt", men det fick bli "genom" i stället.

Hoppeloppan Lexie och porträttet av Riddaren av Hadoque behöver kanske inga vidare kommentarer. Men den avslutande fixeringsbilden kanske behöver sin förklaring. Det är Turning Torso i Malmö, fotograferad genom en stor banderoll i tunt tyg som hänger på ett staket. På tygskynket står nånting om America's Cup-kvalet, som hölls i Malmö 2005. Det är då bilden är tagen. Jag tycker den är kul eftersom man kan välja att se Torson, staketet, den rödaktiga formen av texten eller gubben som är tryckt på banderollen. Vad tycker du?

Varning för blåtandsöron och bakvända kepsar

Den villrådiga vårens vackraste dag, och vad gör den föredömlige familjefadern? Jo, jag packade ungdomarna i bilen och körde till ett köpcenter. Det skulle köpas TV-spel, fotoalbum och presenter till barnens alldeles färska lillasyster. Jag passade på att köpa en ny våg – vilket blev en stor besvikelse. Den nya visade att jag väger precis så mycket som min gamla opålitliga illusionsdödare hävdade.

Helgbesök i stora köptempel ger, förutom oändligt med frestelser för den latente köpoholisten, möjlighet att göra amatöretnologiska analyser. Eftersom jag saknar hollistisk förmåga att koppla samman högt och lågt från när och fjärran får jag nöja mig med att kommentera det jag ser i min absoluta närhet.

Bland bokreor och barnkläder finns de överallt, dessa medelålders män med med bakvända kepsar eller, i värsta fall och, blåtandsutväxter på örat. Som man i medelåldern, kepsbärare och flitig mobilpratare befinner jag mig i riskzonen för att drabbas av dessa åkommor. Det gör nog att jag reagerar extra stark när jag ser denna estetiska miljöförstöring.

De två missprydningarna vittnar om att bäraren vill ge intryck av att vara något han inte är. Det är minst ett decennium sedan alla utom hopplösa anakronister och tennisspelare som vill skugga nacken vände basebollkepsen på rätt håll. Bakvändarna vill verka yngre än de är, men blir bara väldigt gamla.

Och öronklumparna ska väl signalera att man som Gunnar i Telia-reklamen är "en nyckelkompetens för företaget". När jag ser dem kommer jag bara att tänka på Mik Ezdanitoff, kontaktmannen till det utomjordiska som Tintin och hans vänner stöter på i "Plan 714 till Sydney". Det känns som om alla med denna missprydnad i ansiktet har kontakt – och säkert styrs av – mystiska makter.

Det är nog så det är. Jag inbillar mig att det handlar om människor med bristande verklighetsuppfattning. Egentligen är det utomjordlingar som tar över, de styr människor genom telepatiska signaler som skickas till mottagare fastklämda i öronen. Och när de vuxit sig tillräckligt starka tar de makten. Då väller de fram, arméer av soldater i inkräktarens tjänst - alla med kepsen käckt bakofram.

Tintin blir säkert bra på film - men varför?

"Nu får dessa Tintin-nördar något att uppröras över" skriver Aftonbladet när tidningen avslöjar att Tintin ska blir film på nytt. Jag är en stolt sådan nörd, även om jag inte varit en aktiv utövare de senaste åren. Men jag kan mina album någorlunda och var själaglad i en hel vecka häromåret när jag om över "Enhörningens hemlighet" i Bonniers utgåva från 1961. Det var då Tintin sågs som barnserier och därmed måste torrläggas. Följaktligen dricker kapten Haddock "kalasmust", något som Milou blir alldeles snurrig av när han smakar. När Tintin ska få stopp på den dyngrake sjöbjörnens pimplande säger han i originalversionen "Det räcker, kapten! Det räcker!" Här får det för tydlighetens skull bli "Tänk på er mage, kapten!". Noteras kan att man inte hymlar om att piraterna för trehundra år sedan hinkade rom. Men när våra hjältar i nästa album, "Rackham den rödes skatt", hittar flaskor på havets botten innehåller de "äkta jamaicansk piratolja". Men den attackerande hajen blir lika packad av det, vilket räddar Tintins liv.

Nu ska alltså filmregins superhjältar, Steven Spielberg och Peter Jackson, göra spelfilm av Tintin. Det blir säkert spännande och actionfyllda rullar som sörplar in massor av miljoner. Det lyckades man väl inte riktigt med i de förra försöken att göra Tintin till spelfilm. Visserligen står det "Biosuccén äntligen tillbaka" på dvd-omslagen till de franska filmerna från sextiotalet. Men "Tintin och de blå apelsinerna" och "Tintin i piraternas våld" beskrivs bäst som Gunde Svan och Thomas Wassberg på villovägar bland sjörövare och araber.

Jag kommer säkert att se filmen när den kommer. Men de verkliga konstverken, det unika och banbrytande var de serier Hergé gjorde mellan 1929 och 1976. Ännu en spelfilm kan bara - liksom de tidigare filmerna, både spelade och tecknade - tunna ut intrycket av dessa verk. På samma sätt som Hollywood och dess gelikar gjort med Nalle Puh, Mumintrollet och Pippi Långstrump.

Kunde de inte låta Tintin vila i frid och låta filmen handla om Indiana Jones i stället?