Allskånskan helt öppen inför sista omgången

AIK eller IFK Göteborg? Djurgården eller Örgryte? Kamperna står mellan Sveriges två största städer när Allsvenskan i fotboll avgörs på söndag. För min del hoppas jag på Göteborg i båda fallen - att Blåvitt tar guldet och att Örgryte ramlar ur.
Men det finns en serie som fortfarande är helt öppen. Allskånskan. Helsingborg, Malmö och Trelleborg radar upp sig på platserna 7, 8 och 9. Nian TFF är tre poäng efter sjuan HIF men har bättre målskillnad.
Trelleborg blir skånska mästare om de slår Örebro samtidigt som Henkelösa HIF förlorar mot Elfsborg (vars tredjeplats är hotad av Kalmar) och MFF förlorar hemma mot Brommapojkarna.
Helsingborg tar hem regionalmästerskapet om de vinner borta mot Elsfsborg eller om de får oavgjort och Malmö förlorar mot Brommapojkarna.
Malmö FF kan titulera sig "Bäst i Skåne" om de vinner över BP och HIF tappar poäng mot Elfsborg. Om Boråsarna säkrar lilla silvret genom att besegra Helsingborg räcker det med oavgjort för MFF.
Det är såklart det tredje alternativet som kommer att slå in. Pojklaget från Bromma blir ett enkelt byte för de Himmelsblå, och helsingborgarnas hangover efter Henke Larssons avskedskalas gör dem chanslösa mot Elfsborg. Sedan kan trelleborgarna vinna med hur många mål de vill mot Örebro. Det är bara bra, för då klättrar MFF förbi även närkingarna.
Säga vad man vill om kvaliteten i Allsvenskan. Men det är kul att serien lever in i det sista, både i kampen om guldet, om chansen att stanna kvar och — det allra viktigaste — att vara bäst i Skåne.

Budskap är inte lätt. Särskilt de svåra.

Påverka, påverka, påverka. Vi vill ständigt påverka andra människor att vara och göra på ett visst sätt. Köp vår tandkräm, vaccinera dig mot svininfluensan, fira semester i Skåne, städa ditt rum, skriv oftare på din blogg, motionera mera, ät mer fisk, rösta på Gösta, gå med i den nya folkrörelsen. Både privat och i yrkeslivet utsätts man ständigt för en ström av budskap som ska få en att agera — och utsätter andra för detsamma.
Exemplet i filmen ovan är ett briljant exempel på hur man borde kunna påverka omgivningen att göra det man betraktar som "gott" genom att göra det kul. Det finns ett par exempel till på rolighetsteorin.se.
Sedan har vi den andra sidan. Det är skönt att se att den unga generationen betraktar Sverigedemokraternas budskap som så absurt att det är skrattretande. Nu är rasisternas möjlighet till verkligt inflytande i samhället ett så överhängande hot — i vissa fall en realitet — att vi inte kan vänta på den dag vårt land styrs av de unga som ser ett blandat samhälle som naturligt.
Jag funderar på allt detta pratande i medier om "Hur hantera Sverigedemokraterna". När jag skriver detta börjar reprisen på SVT:s Agenda, där C-Maud, S-Mona, AB-Lena och Expo-Daniel sitter och pratar om hur, var, när och varför Sverigedemokraterna ska få lov att yttra sig. Jag har hört och läst en lång rad liknande resonemang den senaste tiden. Risken är att allt detta prat "om" förstärker Sverigedemokraternas "alla-är-mot-oss"-attityd och underblåser deras rättshaveristiska retorik. (Just till denna stack drar jag väl mitt eget blysamma strå i detta nu.)
Hur ska man då agera? Jag har inga svar. Det är lite betryggande att höra att Maud och Mona säger sig vara överens om att inte gå den danska vägen och tävla om att plocka åt sig SD:s intoleranta förslag. Det har ju knappast försvagat de danska rasisterna. Hoppas de ledande kvinnorna kan behålla sitt förnuft till dess de toleranta tonåringarna tar makten.

Bojkotta Kanelbullens dag!

Vi har nu passerat tolvslaget, lämnat Zlatan Ibrahimovics 28-årsdag och tagit steget in i Kanelbullens dag. Zlatan verkade ha tagit ledigt från jobbet på födelsedagen, han sprang mest runt på planen och höll koll på att Barca tog tre poäng mot Almeria. Han hade väl firat rejält med prinsesstårta tillsammans med Maximilian, Vincent och Helena före matchen, så det var väl för att han var mätt som han gick mållös av planen för första gången i La Liga.

Då blir jag betydligt mer upprörd av Kanelbullens dag. Att den dagen existerar antyder att detta ständigt aktuella bakverk på något sätt skulle vara säsongsberoende. Vi äter fastlagsbullar på fettisdagen, Gustav Adolfsbakelser den 6 november och våfflor på Jungfru Marie bebådelsedag. Till detta finns både traditionella och folkhälsorelaterade orsaker. Men att utse en särskild dag för att njuta av den enda drog som är odelat nyttig för mänskligheten, kanelbullen, är ett skamlöst kommersiellt påhitt. Särskilt om man ersätter kanelen med kardemumma marknadsför spriralbakverket sig utmärkt alldeles på egen hand.

Därför manar jag nu båda mina läsare att delta i min bojkott av Kanelbullens dag. Vägra äta kanelbullar, eller kardemummaditon för den delen, den 4 oktober. Resten av året kan vi vräka i oss hur många vi vill, men just denna dag tar vi ställning genom att låta bli. Till slut når vi målet för vår aktionsgrupp: Detta är den enda dag då ingen proppar i sig en enda bulle, då konditoriernas hyllor förblir orörda och all bakning inskränker sig till drömmar och surdegslimpa. Då kommer Kanelbullens dag antingen att tyna bort i glömska eller kallas nånting helt annat.

Roffes bok i hålet efter Palms päronträd

Om en kompis som är författare i sin nya roman riktar ett särskilt tack till dig är det väl inte mer än rätt att du visar din uppskattning genom att använda den lilla kanal du har för att marknadsföra nyss nämnda bok?
Därför uppmanar jag nu alla i hela världen att läsa Rolf Almströms första bok på 13 år, Svart arbete.
Du kan kolla på hemsidan om du vill veta mer om boken eller om Roffe, det mesta verkar finnas med där. Det som jag känner mig en smula delaktig i är det korta historiska avsnitt som inleder boken, och som jag för några år sedan berättade för min vän Rolf.
Det är historien om August Palms päronträd i Malmö, uppklättrad i vilket den gamle agitatorn eldade de malmöitiska massorna mot överheten i slutet av 1800-talet. När Malmö hundra år senare skulle bygga nytt stadshus på samma plats stod trädet kvar, och kommunen såg till att huset ritades med en inbuktning så att detta historiska träd fick en framträdande plats.
Byggentreprenören insåg snabbt att det skulle bli dyrare att hela tiden försiktigt ta sig runt det ömtåliga fruktträdet än att betala det vite som fanns i avtalet, och plöjde helt sonika bort Mäster Palms träd och hostade upp kosingen. Men inbuktningen i huset finns kvar.
Roffe beskriver alltså detta i början av Svart arbete, och fortsätter: "Allt som återstår är alltså ett veck i byggnaden. Och i det vecket, tomrummet efter mäster Palms päronträd, bor den här berättelsen". Det kittlar i alla fall min läslust och jag ser fram emot att följa den spännande fortsättningen.

Nästa år siktar jag på drömmilen

I går deltog jag i Upploppet på Malmö högskola. Nej, ingen behövde kalla in hemvärnet, och inga radikala studentgrupper ockuperade aulan och krävde kungens avgång och högre studiemedel. Även om det kanske skulle behövas. Det handlar i stället om den löptävling som, möjligen efter VM och OS, måste ha fått flest spaltmeter per löpmeter. Läs bara här, eller här, eller kanske här eller här. Det är inte illa för ett jippo där något hundratal glada springpojkar och -flickor flåsar en engelsk mil, 1609 meter, bland bokhyllorna i högskolans bibliotek Orkanen.
Jag lyckades undvika sistaplatsen i herrklassen. Fyra hela farbröder hade jag bakom mig, och jag sprang hela vägen utom när jag stapplade uppför de sista av de enligt uppgift 120 trappstegen. Av någon anledning fick man inte ta hissen. Det där med hissen anade jag i förväg, så min träning har bestått i att jag de senaste veckorna nobbat hissen på jobbet. Det har blivit 116 trappsteg ett par gånger om dan, och mina arbetskamrater har haft koll på när jag kommer till jobbet genom det karaktäristiska högljutt rosslande flåsandet.
Vart vill jag då komma med denna betraktelse över 9 minuter och 33 sekunder av mitt liv? Ingenstans. Det var bara himla kul, och jag siktar på att vara med även nästa år. Förhoppningsvis kan jag då lura med mig ett par arbetskamrater i ett Skånelag, och då ska jag baske mig klara drömmilen, som i mitt fall är nio minuter.

Språkligheter som speglar världen?

Nu har jag plöjt genom de senaste veckornas Efter Arbetet och ETC, men inte hittat artikeln. Eller hörde jag det på radion? Kanske det var någon av mina alerta bloggvänner som tog upp det. Jag har i alla fall funderat på jagkantyckandet.
Hur ofta hör man inte folk av alla slag, från rikets ledare till gubbarna på puben, säga "jag kan tycka att...". Inte "jag tycker att", utan "jag kan tycka att". Personligen anser jag man i en diskussion kan hoppa över tyckerideklarationen över huvud taget - det säger väl sig själv att det jag säger är min åsikt - men att stoppa in ett "kan" ger en extra dimension till synpunkten.
I vår desperata jakt på konsensus signalerar vi med ett "jag kan tycka" att vi underkastar oss den gemensamma åsikten, och att det jag säger är en möjlig sådan. Är vi mesiga, eller?
En arbetskamrat, som absolut är en debattglad person full av starka åsikter hänfaller ständigt till detta jagkantyckande. Så det är inget som avspeglar den som säger det, utan snarare ett symptom på en klimatförändring.
Samma kollega talar också ständigt om oss två, som ofta arbetar tillsammans, som "jag och Bengt". Alltså till skillnad från "Bengt och jag".
Jag är uppfostrad i en självutplånande miljö där man alltid sätter andra före sig själv. Men den betydligt yngre kamraten tillhör den egocentriska generation, från ett senare decennium, som ständigt sätter sig själv i första rummet.
Det kan finnas tillfällen då till och med jag använder denna bakvända ordföljd, men då handlar det om typ att markera att jag tar huvudansvaret och att någon annan ska medverka i en mindre betungande roll.
Vad säger då detta om världen och den tid vi lever i? Jo, att vårt samhälle befolkas av egenkära typer som som står för sin åsikt så länge alla andra håller med. Kan jag tycka.

Lysande final på levande festival

Den totala förvirring som rådde kring Billy Pauls olika framträdanden i Malmö i går slutade i total insikt: Den 74-årige gubben från Philadelphia har det fortfarande i sig. Tillsammans med Malmös unga soulgarde rev han vid halvtretiden i natt av fyra låtar i den gamla frikyrkan Babel. Det blev repris på de två han sjungit på Stortorget tidigare under kvällen, tillsammans med samma band plus Malmö Symfoniorkester, ”Am I black enough for you” och naturligtvis ”Me and Mrs Jones”. På Babel fyllde han sedan på med den oväntade ”Don’t think twice it’s alright” av Bob Dylan och slutligen – den jag inte visste om jag ville höra honom riskera – ”Your Song”. Billy Paul gjorde tillsammans med det tajta bandet en lysande version av Elton Johns låt, som den gode Billy redan gjort världens bästa inspelning av.

Klubbspelningen på Babel var visserligen inte en del av Malmöfestivalen, men jag tror inte den blivit av om inte festivalens avslutningskonsert på Stortorget varit en hyllning till The Sound of Philadelphia. Symfoniorkester med Anders Eljas, soulband, Pauline, Tingsek, Anna Maria Espinosa, Christian Waltz, Mats Nileskär och som rosen på tårtan denne farbror Billy.

Det har blivit några musikrundor på festivalen de senaste dagarna. Gang of Four har efter trettio år fortfarande kvar en punkig agressivitet, och sångaren Jon King höll takten genom två låtar genom att mosa en mikrovågsung med ett basebollträ. Troligen var varken trummisen eller basisten födda när jag hörde Gang of Four första gången, och det var främst King och gitarristen Andy Gill som stod i rampljuset. Men ungdomarna verkade funka bra tillsammans med farbröderna, och man är väl så gammal som man känner sig.

I söndags hann jag med både de svängiga zigenargubbarna Fanfare Ciocarlia och Bob Hund. Det är kul med dessa musikaliska kontraster som man kan uppleva på Malmöfestivalen. Först ett rumänskt tjosankalas med en riktigt fläskig blåsorkester med fyra tubor i botten. Sedan cykla genom stan för att uppleva när Thomas Öberg lindar Stortorget runt sitt finger. Han skojar och flirtar, han studsar och tramsar, och så sjunger han på ärlig nordvästskånska till detta osannolika band med sin bakvänt rättvända musik. Bob Hund är en diamant i den svenska rockringen.

Så jag säger det igen. Heja heja heja Malmöfestivalen. Där finns något för var och en, inget för alla. Dansband och langos, teater och karuseller, punkrock och polsk korv (jättegod!). Låt festivalen leva för evigt. Skönt att den är slut.