Den första – ruskigt sega – jobbveckan efter semestern är över. Jag åt en avskedslunch i dag tillsammans med mina sommarkompisar inför deras återresa norrut. Sommaren försöker tala om för mig att den inte tänker vara för evigt. Saken blir inte bättre av att jag backar på en stolpe i ett parkeringshus och ger bilen en andra buckla. Nu har jag två, en från Bryssel och en från Lund.
Det är med lite mer än en gnutta depp som jag rullar hem till stugan, mikrar ett par gamla grillkorvar och couscous och slår upp en håglös fulöl.
När jag sitter och rafsar i mig röran kommer grannen förbi, vinkar och ropar "vad sägs om en öl"? "Såklart" svarar jag såklart, och det gör hela skillnaden. Ett par timmar senare har vi delat på ett par danska finöl, några Gammeldansk och två belgiska glädjespridare, inte minst en Orval som jag köpte på ort och ställe, på trappistklostret i Belgien, nära den franska gränsen.
Vi fyllnar till ganska bra medan skymningen faller, kvällsvinden skojar med oss och släcker ständigt fotogenlampan. När grannen vinglar hem vacklar jag in, och Little Big Man rullar på TV:n. Dustin Hoffmans indianfarfar tjatar om "detta är en bra dag att dö". Men jag säger emot: "Detta är en bra dag att leva".
- En röst i kulturskymningen - En skunk i dunklet - Sista skriket från vildmarken - Ett nödrop i krösamoset -
4 kommentarer:
Han får ju också ge upp sina försök att dö just den dagen om jag minns rätt. Så moralen är väl att det är en lika bra dag att leva som att dö.
Allt kan hända.
Little Big Man har för övrigt blivit en av gudbarnets favoritfilmer.
Visst är det märkligt hur alkoholen kan ändra saker och ting. Den kan både, i rätt sällskap, jaga bort den där känslan av dysterhet, likväl som den i fel läge kan förstärka den.
Sällskapet är det viktiga, men alkoholen är ofta ett utmärkt smörjmedel för umgänget. Och den kan, särskilt när sällskap saknas, funka mer som broms än olja.
Ja, visst är det underligt hur en stämning kan förändras! Somnade sur i går kväll - vaknade glad i morse. Världen var hela tiden den samma.
Förutom att i ett officiellt lopp springa milen under timmen är min målsättning att sänka km-perset med sju sekunder så att jag hamnar på 5.14:)
Numera har även jag (och Malin en blogg! Med röda tights i spåret
Välkommen, Cecilia.
Ja, sömn är nog ett säkrare medel än alkohol för att bättra på humöret.
Hur kan det komma sig att du siktar på just 5.14 som pers? Om det skulle hända måste jag ju vidta åtgärder...
Skicka en kommentar