En dag på jobbet kan göra dig galen

Vad är det för jävla liv man lever?

Så här va: I går ringde nån och sa att banken ringt och sagt att personalbladet inte fick plats i lönekuverten denna månaden. Jag känner ett visst ansvar för bladet, så jag tyckte det var dumt att 34.000 medarbetare inte skulle få läsa intervjun med sin sprillans nya jättechef.

I morse satte jag igång Uppdrag Granskning och försökte få soppan att klarna. Ett dussin samtal senare visste jag att lönelapparna skulle komma en dag för sent och att bladen med Budskap från Högsta Ort hade curlat sig i en maskin i Stockholm, och därför inte skulle finnas med. En dag för sent betyder i morgon i stället för i dag. Lönen betalas dock ut som den ska i morgon, onsdag.

Hela dagen gick åt till att ta reda på detta och att meddela alla som behövde veta. Jag meddelade min favoritdirektör, som i sin tur skickade vidare till andra direktörer av olika storlekar. Jag skrev om det på intranätet och skickade bud till kamrater som kunde bidra till att lindra chocken för alla de tusentals människor som skulle gå miste om månadens höjdpunkt. Jag tröstade den stackars redaktören, som var vid oväntat gott mod när han gick från jobbet.

Strax efter sju kommer jag hem och tycker att jag i alla fall gjort vad jag kunnat för att gjuta olja på den stormvåg som ändå ska följa i morgon. Jag kliver som vanligt över en liten hög av post innanför dörren och ser ett brev som är misstänkt likt ett lönebesked. Inte en dag för sent.

Min redan matta hjärna virvlar av tankar (ungefär två stycken) när jag känner att brevet innehåller mer än ett papper. Jag river upp kuvertet och håller i min hand ett lönebesked - och ett blad med en sprillans ny jättechef som retsamt triumferande stirrar mig rakt upp i ansiktet.

Blir du förvirrad? Fattar inget? Gissa då hur jag känner mig.

Abonnemanget har upphört...

Femhundra spänn ville Telia ha för att skriva över telefonabonnemanget på landet från barnens morsa till mig. Stugan är min sedan ett par år, men formellt stod telefonen i hennes namn.

Det kändes som sura pengar, så jag bestämde mig för att avsluta abonnemanget och leva på mobilen. Därför bad jag barnens mor ta kontakt med Telia för att avsluta "sitt" abonnemang. Vilket hon gjorde - som sig bör - via telefon.

När dottern några timmar senare ringde till mig hemma i stan svarar en allvarlig röst som säger "abonnemanget har upphört - utan hänvisning". Konstigt, tyckte flickan, som själv på flickors vis använt luren flitigt bara några timmar tidigare.

Själv får jag kalla kårar och tänker på Hasse Alfredson och Lasse O'Månsson som i sketchen "Telefonnumret" från 1963 dramatiserar en gangsterhistoria i televerksmiljö som slutar med en ödesmättad röst som väser i luren: "Abonnemanget har upphört".

Det kanske inte riktigt är maffiametoder, men nog är något tokigt när Telioterna klantar sig dubbelt. Först ger de sig på fel telefon, sedan stänger de av den efter begäran per telefon från någon som inte äger abonnemanget.

Fördomar frodas fortfarande inom idrotten

Två gånger under dagens slögloende på TV-fotboll har det antytts att färgen på domarens kort avgörs av färgen på den syndande spelarens hud.

Inters Maicon verkade antyda att hans mörka hudfärg spelade in när han fick ett välförtjänt rött kort i matchen mot Livorno. När Chelseas John Obi Mikel blev utvisad mot Manchester United menade de svenska kommentatorerna att exempelvis Paul Scholes inte fått rött kort för en motsvarande satsning med dobbarna före.

Det är klart att fotbollen inte är en fördomsfri zon. Precis som tränare, spelare, medier och publik styrs domarna - oftast omedvetet - av sina fördomar. Den enda lösningen jag kan se är att göra blandningen till det normala. Kåren av spelare i de stora europeiska ligorna är redan ett brokigt gäng där kompetensen syns mer än hudfärg och ursprung. Det måste bli likadant bland ledare och domare.

En bekant hävdade efter Sveriges 0-0-match mot Danmark häromsistens att Zlatan Ibrahimovic var överskattad. Bekantens fotbollsintresse är ganska lågt och han medgav att han inte sett matchen. När han motiverade sin åsikt med att en anfallares jobb är att göra mål, och att Zlatan inte lyckats med detta på länge i landslaget, mildrades min upprördhet av att han inte visste vad han pratade om.

Men samtidigt gjorde sig denne man, som jag ser som en vän av ett multikulturellt samhälle, till språkrör för en unken, främlingsfientlig attityd som drabbat svenska idrottare med rötter utanför Sverige. Zlatan är ett av de tydligaste offren för denna inställning, som ger näring åt sverigedemokrater och andra mörkermän.

Så kan blod rädda ditt liv

Den svarte ynglingen verkade stum, han tittade vädjande på mig och grävde i sin väska. Hans sällskap, mannen med de gula glasögonen, talade åt honom: "Han vill ge dig en sak som du ska läsa". Den stumme drar fram en lite skrynklig och tummad pamflett som han räcker till mig: "Hur kan blod rädda ditt liv?"

Jag antar att jag genom att ta emot de 32 sidorna fixade några poäng åt den stumme i kampen om en plats i Himmelriket. Men när de började plocka fram mer litteratur ur Jehovas vittnens bibliotek satte jag stopp. De vankade vidare, Malmö är fullt av syndare som väntar på frälsning.

Jag har bläddrat i bladet, som såklart syftar till att rättfärdiga att vittnena vägrar transfusioner och annan vård där man använder blod. Det har uppmärksammats en del, framför allt när det handlat om föräldrar som hellre låter sitt barn dö än att låta det få en blodtransfusion.

I en väldigt ordrik skrift staplar vittnena argument av de mest skilda slag för att övertyga läsaren. Citat och hänvisningar till Bibeln där Gud menar att man inte får "äta", eller "förtära", blod blandas med en brokig samling forskningsrapporter om risker med transplanterat blod och domedagsprofetior om att vi inte sett slutet på eländet.

Det är ett skickligt hopsytt lapptäcke. Nu lägger jag inget större värde i flera tusen år gamla regler, men vissa gör ju det. Jehovas vittnen är ju inte den enda avgrundsorganisation som blandar och ger för att styrka sina dunkla syften.

Vittnena hänvisar till 3 Moseboken, 17 kapitlet, vers 13-14:
"Och om någon av Israels barn, eller av främlingarna som bo ibland dem, fäller ett villebråd av ett fyrfotadjur eller en fågel, sådant som får ätas, så skall han låta blodet rinna ut och övertäcka det med jord.
Ty så är det med allt kötts själ, att blodet är det som innehåller själen: därför säger jag till Israels barn: I skolen icke förtära något blod. Ty blodet är allt kötts själ; var och en som förtär det skall utrotas."

Jag kollar den senaste Bibelversionen, och där är "själ" ersatt med "liv" och "utrotas" med "utstötas".

Att med glädje äta blodpudding är den lilla av mina synder. När jag bytte allt mitt blod mot brorsans första gången borde jag bli utstött. När jag gjorde det en gång till är det nog utrotning som gäller.

Fast lite utrotning har ingen tagit skada av. Man får ju tänka på alternativet...

Finnkampen - värd att vårda

Jag älskar Finnkampen. Världsstjärnor tävlar vid sidan av kamrater som är bra i Sverige, men inte har en chans i internationell konkurrens. Vem som vinner spelar ingen roll, bara hon eller han har gul tröja och blå byxor. Och en okänd snäppet-över-medelmåtta kan bli landets hjälte genom att oväntat knipa en fjärdeplats.

Den är ett hälsotecken för idrottskulturen. Publiken i två länder följer med stort intresse dessa kamper trots att resultaten i jämförelse med de i stortävlingarna är medelmåttiga. Stjärnor som Klüft, Kallur, Holm, Wissman och för den delen Pitkämäki ställer upp på dessa hedersuppdrag och väljer bort penningstinna galor.

Nationalism? Nordiskt sinnelag? Kollektivism? Kanske. Jag vet inte om något liknande finns någon annanstans i världen. Men jag har svårt att se Tyson Gay, Jelena Isinbajeva eller Bernard Lagat bli en anonym lagspelare och sätta gruppens framgång före sin egen.

Vänta bara till nästa år, då ska även killarna vinna.

Bländande blandade Sverige gör även mig mållös

Hur kan man känna sig alldeles varm och lycklig när ens lag varit klart bäst i en mållös hemmamatch mot grannen och ärkerivalen? Om Sverige hade slagit Danmark hade vi nästan varit klara för EM nästa sommar. Och Danmark hade varit så gott som avsågade.

Danmark är visserligen det lag jag helst ser följa med Sveriges från gruppen till EM. Men så länge de blågula finns med på gruppresan är ressällskapet av mindre betydelse. Nordirland stod på näsan i Lettland, och den gamle MFF-aren Emil Hallfredson var nära att sno tre poäng för sitt Island mot Spanien. Men spanjorerna kunde trots 70 minuter med tio man fixa en poäng i slutminuterna.

Glädjen jag känner beror på att Sverige gjorde en briljant match, och framförallt att vår enda världsstjärna visade alla trångsynta belackare hur fenomenalt bra han är. Zlatan Ibrahimovic briljerade gång på gång och fick det danska försvaret att springa som yra höns.

Det är kanske bara jag, men är inte Zlatan det slutliga argumentet för det mångkulturella samhället? Att sedan en lirare som Kennedy Bakircioglü kommer in och skapar en rad chanser gör kvällen ännu roligare. I den svenska truppen fanns fem spelare med namn som har ursprung utanför Norden. I den danska (man vet ju hur de är...) hittade jag inget. Fast det räckte ju trots allt till en poäng...

Det ska bli kul att följa denna välkomponerade blandning av svenskar genom resten av kvalet, genom EM nästa sommar och vidare i världsfotbollen. Det dröjer inte länge tills Zlatan får Guldbollen som världens bäste spelare. Hoppas många svenskar av alla sorter följer i hans fotspår.

Frustrerad taliban i rullstol

Arbetsveckan är över och jag promenerar i det knappt märkbara regnet mot bussen. Jag kommer fram till kyrkogårdens labyrintgrinden strax bakom en tjej i en eldriven rullstol.

Väluppfostrad som jag är håller jag upp grinden för henne och hon krånglar sig genom grinden med mig i hjulspåren. Hon möter en cyklist som tvärbromsar, hoppar av och leder iväg hojen i motsatt riktning.

Tjejen vänder rullstolen, trycker på en knapp på strupen och säger "Jävla Lund! Här är ju alldeles livsfarligt. Cyklister far hit och dit, fotgängare vet inte om de ska hålla höger eller vänster." Jag svarar något om att Lund är en cykelstad och att visst, cyklisterna far som tokar överallt.

"De som bor i Lund har lågt IQ, de är helt dumma i huvet", drar hon till med. "Nja, det är ju en universitetsstad", försöker jag, "så de som bor här borde väl ha ganska högt IQ?" "Fan heller", säger hon och höjer rösten: "Bomba Lund!"

Jag skrattar lätt åt hennes uppenbart drastiska förslag medan hon gör en rivstart och rullar iväg längs gången. Efter tio meter vänder hon och kör tillbaka till mig. "Jag är funktionshindrad. Om någon annan sagt det hade du tagit det på allvar!", fräser hon och sprutar åter iväg och vinkar avmätt utan att vända sig om.

Den som letar tillräckligt noga efter fördomar och diskriminering kommer att hitta det. Med lite kreativ vantolkning kan man läsa in många budskap i de mest harmlösa uttalanden eller handlingar. Det behöver man varken vara funktionshindrad, muslim eller homosexuell för att göra. Det finns talibaner i alla sammanhang.