Liten tavla stjälper ofta bra film

Jag har suttit och småsnyftat mig genom sista timmen av den fantasifulla Finding Neverland. Johnny Depps och Kate Winslets platoniska kärlekspar ger oss den nästan sanna bilden av hur berättelsen om Peter Pan kom till.

På slutet dör Winslets Mrs Davies. Hennes lillgamle son Peter undrar hur han ska kunna träffa henne i det magiska Landet Ingenstans, dit hon såklart farit. I en känslofylld parkbänksscen förklarar den genomfine J M Barrie ungefär "You just have to go there yourself". Den tolkar SVT:s översättare som "Du måste resa dit ensam".

Förväxlingen mellan de tidvisa synonymerna "själv" och "ensam" blir den här gången förödande. Den vänder ut och in på en nyckelreplik i den andäktiga slutscenen. Jag fattade visserligen poängen, men festen var förstörd.

Dåliga översättningar ser man en del av, särskilt om man tittar på de mer lättspydda kanalerna, som trean och femman. Men SVT brukar inte göra sådana missar.

Det finns dock felaktiga översättningar som på något sätt går i takt med filmens anda. Jag såg för nästan 30 år sedan Monty Pythons "Life of Brian" för första gången, på en biograf i Helsingborg. I inledningsscenen står det med stora bokstäver över duken "Saturday afternoon". Den svenska översättningen: "Fredag eftermiddag". Då började man ana vad som väntade.

Adelsohn fattar inte hur medierna funkar

Ulf Adelsohn, den gamle dansören, manar sina vänner till bojkott mot Svenska Dagbladet. Uffe, som vännerna kanske kallar honom, tycker att allt i tidningen är fel: Ledarsidan angriper regeringen från höger, nyhetsredaktionen är vänstervriden. Sammantaget är SvD "en starkt bidragande orsak till regeringens dåliga opinionstal". Han tycker också att familjen "har det mycket trevligare vid frukostbordet nu sedan vi sagt upp vår prenumeration".

Jag har hört en del "makthavare", politiker och andra, som gnäller över mediernas okunnighet och illvilliga vinklingar när nyheterna inte passar dem. Jag vet inte hur många gånger jag försökt förklara att de har fel.

Det finns massor av positiva nyheter i tidningarna. Många av dem är resultat av beslut som fattats av dem som förvaltar våra skattepengar. Det kan vara vetenskapliga framgångar, tätare tågtrafik över Öresundsbron, liv som räddas eller bara människor som får en god utbildning och mår bra. En del av bakgrunden är att de som fått förtroendet använt våra pengar på ett bra sätt.

Men när de goda resultaten uppmärksammas är det ingen Oscarsgala. Det blir inga tal där alla som har den minsta del i framgången ska nämnas och hyllas. Journalisterna har inte, och ska inte ha, intresse av att dissekera en bra historia för att alla ska få en rättvis del av äran. Och den som för tillfället är hjälte har oftast inget intresse av att dela med sig.

När det i stället är dåliga nyheter, då vill ingen vara syndabock. Då är det lätt att skylla på dåliga beslut och bristande resurser - som säkert är åtminstone en del av sanningen. Då landar skulden i knät på politiker och andra fattare av beslut.

Ulf Adelsohns hustru, kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth, har uppenbarligen fattat detta. Hon håller bara med sin make på en punkt, nämligen att frukostarna är trevligare nu när hennes make inte hetsar upp sig över morgontidningen.

Ulven är mindre farlig utan fårakläder

Det finns de ibland oss som vill gå framåt och de som vill gå bakåt. Det finns de som ärligt talar om vad de vill och de som försöker dölja det.

Svenska kyrkan tycker att det är okej för par att gifta sig i kyrkan även om de är två män eller två kvinnor. Det ska nästan säkert kunna heta "gifta sig". Men det är tveksamt om man får använda ordet "bröllop". Och det är såklart alldeles uteslutet att använda begreppet "äktenskap". Nej, "partnerskap" ska det heta, och det ska vara en alldeles egen ceremoni, som inte ska kunna förväxlas med det heliga äktenskapet.

Hej, vi heter Svenska Kyrkan och vi är en modern kyrka där alla är välkomna. Vissa är visserligen mer välkomna än andra. Och vad skulle en modern kyrka vara utan lite good old diskriminering? Men det pratar vi helst inte om.

Då är ärkereaktionärerna i riddarhuset mindre hycklande med sin inställning. Kvinnor äga inte tillträde. Inga krusiduller. Inga försök till skönmålning, utan egentligen bara "så har det alltid varit".

På något sätt känns det tryggare att ulven behåller vargpälsen och inte utger sig för att vara något annat. Det är som när brunskjortorna överdoserar med blekmedel och plötsligt står där med argument lika nytvättade och till synes rumsrena som de vita skjortorna.

Ingen regel utan undantag

Det gick inte mer än några sömniga timmar efter att jag sågat alla tekniker som titelsnyltare och insiktslösa krångelpellar innan jag stötte på det lysande undantaget.

I går hade jag och en arbetskamrat ett möte med en tekniker som skulle hjälpa oss göra en kravspecifikation av en ny funktion som ska läggas till vår väldiga webbplats. Bara att vi behövde en datanisse för att på rätt sätt beskriva vad vi behövde kändes underligt för mig. Jag vill skriva min önskelista, och sedan ska tomten komma med rätt paket. Men jag fann mig i att använda nissens hjälp, inte minst för att jag stött på honom ett par gånger förut och visste att han inte tillhörde den värsta sorten.

Mina farhågor att bli avkrävd på besked om tekniska detaljer som jag inte fattar ett jota om kom alltså på skam. Det hela utvecklade sig till en trevlig och intressant pratstund om vad man kan göra och vilka funktioner vi vill ha. Inte ett mystiskt dataord så långt örat kunde höra. Nissen varnade till och med om att "det här kanske blir alltför tekniskt", och så sa han nåt som var fullkomligt begripligt.

Han jobbade nästan journalistiskt. Det var som en intervju där vi svarade på hans frågor och fick svar på våra egna. Han noterade i sitt anteckningsblock och sa efter två trivsamma timmar att "nu har jag ett underlag för att skriva en bra beskrivning av vad ni behöver. Ni får den med e-post på tisdag."

Jag blev så betagen att jag höll ett kort hyllningstal till honom när vi tog farväl. Han såg inte helt förvånad ut när jag beskrev min grundläggande motvilja mot tekniker.

Ibland är det bra att inte få vad man väntar sig. Fördomar är till för att krossas. Men en fluga gör ingen sommar.

Tekniktalibanerna tar mina fina ord

Jag har redan gnällt om tekniktalibanernas expansionistiska språkbruk. De har drivit min nuvarande yrkesgrupp på flykten från begreppet "information" genom att kalla sin otillgängliga verksamhet "informationsteknik". Vi har tagit flykten till begreppet "kommunikation", vilket i sig är tveksamt när man jobbar i en firma som bland annat ägnar sig åt trafik med bussar och tåg.

Men teknikfascisterna kan såklart inte finna sig i detta, utan måste ytterligare vidga sitt livsrum. De ska såklart dra ner även ordet "kommunikation" i sitt ogenomträngliga terminologiträsk. Nu pratas det om "informations- och kommunikationsteknik", IKT, som beskrivs som beskrivs som "den del av IT som bygger på kommunikation mellan människor". Var det inte innebörden av IT från början?

Mitt problem? Kommunikatörens, eller informatörens, första regel är att anpassa innehållet i sitt budskap till målgruppen. Tekniktokarnas lära är att målgruppen ska anpassa sig till innehållet. Om du inte begriper får du se till att lära dig. Hur många gånger har man inte suttit framför datorn eller lyssnat på en tekniknisse och varit helt lost bland alla datatermer, forkortningar och invecklade beskrivningar?
Först informatör, sedan kommunikatör... Vad ska man kalla sig om man vill beskriva händelser och sammanhang på ett tydligt och tillgängligt sätt? Journalist?

För att såga av den dysterkvist jag sitter på, kolla vad som händer när varken tekniker eller kommunikatörer tänker färdigt.