lördag 30 maj 2009

Briljant och rolig musik med enkla medel

Vad sägs om Fly me to the moon, ledmotivet till Love story, Killing me softly, Hotel California och I will survive? Inte precis min stil, kanske du svarar. Och när jag sedan fyller på med "...samtidigt" tänker du "Vilken jävla röra. Bengavoice är slut som artist".

Nåja, det har jag varit ganska länge. Men det är inte The Ukulele Orchestra of Great Britain. Kolla bara:



Jag fick tipset om den briljant musikaliska och brokigt roliga orkestern vid det besök i huvudstaden som jag nu är på väg hem från. Jag far genom ett blomstrande Sydsverige badande i solsken och ser och hör allt jag kan hitta med gänget på Youtube. Jag skrattar och får ståpäls om vartannat.

Om du inte kände till dem förut är de värda att kolla in.

lördag 16 maj 2009

Ibland känner jag mig som Basil...

I Fawlty Towers, eller Pang i bygget, finns en oförklarlig trappstump på hotellets ovanvåning. Det är några trappsteg upp, en krök och lika många trappsteg ner. Ingen dörr, ingen begriplig förklaring.

Nu har jag upptäckt att liknande fenomen finns på andra håll. Eller vad sägs om ovanstående VVS-konstruktion, som jag stötte på när jag tog en sväng i källaren i vårt hus? Jag ber vänligen läserketsen (och inventarierna) att återkomma och förklara för mig varför den ser ut som den gör.

fredag 15 maj 2009

Klabbe har tuffaste matchen framför sig


Ett av mina stoltaste fotbollsögonblick skedde i en hotellträdgård i Larnaca på Cypern 1988. Jag var salig Arbetet Västs utsände vid Europacupmatchen mellan Pezoporikos och IFK Göteborg. Artikeln inför matchen skulle handla om den unge Klas Ingesson, som på bara drygt en halv allsvensk säsong blivit en viktig kugge i det blåvita laget. Vi hade ett långt och väldigt trevligt samtal. Han var lättpratad och spontan, inte minst eftersom en av mina kompisar var arbetskamrat till "Klabbe". De hade tillsammans ansvar för ett gäng ungdomar som jobbade i skogen i nån sorts arbetslöshetsprojekt.

"Måste du dra upp det där? Jag har aldrig skämts så mycket i hela mitt liv", sa han på sin klingande östgötska när jag påminde honom om debuten i Blåvitt. Det var SM-semifinal mot Norrköping, och det unga nyförvärvet från Ödeshög blev inbytt i andra halvlek, när Göteborg redan hade en trygg ledning med 3-0. När vi satt där under den cypriotiska solen påminde jag honom om att hans första beslut i debuten var att dra till med ett skott. På volley. Från 40 meter. Resultatet blev en stort hål i luften och en vådlig kullerbytta för unge Klas, som landade i en liten hög på gräsmattan.

Rundpallen på Ullevi och samtalet i Larnaca bidrar till att Klas Ingesson är en av mina absoluta favoritspelare genom tiderna. Men framförallt är han en av de stora kämparna, en hängiven tuffing som ger allt i alla lägen, och som faktiskt, sen får andra säga vad de vill, har både teknik och finess. Han är given i mitt alla tiders svenska landslag.

Nu, efter ett 90-tal i rampljuset i diverse europeiska ligor, bofast i Tommy Svenssons landslag och inte minst en av stöttepelarna i Sveriges VM-bronslag 1994, har han fått en utmaning tuffare än något under fotbollskarriären. Han måste se sina barn i ögonen med vetskapen att han kanske inte kan vara med när de växer upp, kanske inte får chansen att bli deras stöd när de gör resan in i vuxenlivet. Jag vet, jag har varit där. I all dödsångest, ovisshet och förvirring är det där med barnen det allra värsta. Det var det i alla fall för mig.

Tittar man i faktabladen verkar Klas Ingessons sjukdom snäppet värre än min. Men jag har i alla fall en nypa salt som jag tar till när det börjar pratas prognoser och femårsöverlevnad och procent: Statistik blir man först efteråt. Och i min egen statistik är jag alltid 100 procent. Åt ena eller andra hållet.

tisdag 12 maj 2009

Språkliga irrfärder 1

Jag har nog sagt det förut: Språket är världens bästa leksak. Min skalle har en defekt som ofta retar gallfeber på min omgivning. Jag snappar upp tokiga formuleringar, vrider och vänder på ord och tjatar till höger och vänster om mina semantiska och fonetiska expotitioner. Jag kommer sällan ihåg dem särskilt länge, och därför tänkte jag teckna ner dem på bloggen. På så sätt kan jag senare, med lite distans, inse hur ointressanta mina språkliga irranden egentligen är. Jag ber läsekretsen bortse från dessa helt privata och autoterapeutiska övningar. Här kommer en:

Hur bra är det egentligen att komma ur den ekonomiska krisen helskinnad?

söndag 10 maj 2009

Slöbloggarens medel, motiv och möjlighet

Läsekretsen har rest sig som en man – vilket den inte är, den är en kvinna – och krävt att Bengavoice bryter sin bengasilence. Men för en slöbloggare med integritet finns det bara tre kriterier som avgör när man skriver: medel, motiv och möjlighet.

Medellös är jag sällan. De stunder i livet då jag inte har fingrarna på ett tangentbord som är anslutet till internet är få och korta. Just detta kan möjligen ha del i det i läsekretsens ögon magra utbudet på bloggen. Kranen är liksom aningen öppen hela tiden, och det blir inget önskvärt övertryck i systemet.

Motiven dyker ständigt upp, och jag är alltid noga med att lägga dem på minnet. Sedan glömmer jag bort vilket minne jag lagt dem på, och de är spårlöst försvunna.

Möjlighet är ett relativt begrepp. Min djupa övertygelse är att det alltid handlar om prioritering. Mina arbetskamrater har skoskav i öronen av allt mitt tjat om vikten av prioriteringar. "Jag hinner inte med allt jag ska göra", hör man ständigt. Det är säkert sant. Men lösningen är att organisationen – jag själv och den som leder mitt arbete – har förmåga att prioritera bland uppgifterna. I slöbloggarens fall är det mer organismen, inte organisationen, som ska prioritera. Och just denna slöbloggare prioriterar inte alltid rätt. Halva avsnitt av halvdåliga TV-deckare går alltför ofta före bloggen.

Den här helgen har prioriteringarna varit mer försvarbara. Så gott som hela lördagen prioriterade jag att sitta i lä på vår prunkande färgsprakande soldränkta gård och läsa om en sollös grå och död värld i Cormac McCarthys "Vägen". Bra ruskigt och ruskigt bra. Söndagens prioriteringar var mer varierande, och kan – förvisso liksom lördagsboken – säkert ligga till grund för några kommande slöbloggar, om jag bara kommer ihåg vilket minne jag lägger dem på. Konfirmation av Klarabellas kompis medför stridande känslor om den fina gränsen mellan å en sidan budskap om respekt och medmänsklighet och å andra sidan pådyvlanden av religiöst bigotteri och skenhelighet. Efter den påföljande trädgårdsfesten (som prioriterades före Malmö FF:s så välbehövliga seger mot Djurgården), där jag stötte på en och annan gammal bekant som kan vara värd en kommentar, tvingades vi prioritera mellan distriktsmästerskapen. Det blev tjejbasket med coachbrorsa och brorsdotter i stället för damvolleyboll med svägerska, kanonkompis och kanske nån enstaka brorsdotter. Det slutade med att vi såg en finalförlust med en sur poäng, medan de bortvalda sopade banan med allt motstånd och tog guld. Undrar hur det gått om vi prioriterat annorlunda?

Däri, kära läsekrets, ligger förklaringen till att denna slöbloggare tidvis mer påminner om en ickebloggare. Men det kommer en dag då ljuset faller även över mig. Då medel, motiv och möjlighet sammanfaller och jag kan klämma ur mig något läsvärt. Men den som väntar på en slöbloggare väntar alltid för länge.