söndag 5 september 2010

Kung Zlatan kom hem till Malmö

Det kändes ett slag som om jag inte skulle få plats på Stadions läktare när Svenska Zlatandslaget hade öppen träning i dag. Men efter att ha kryssat runt i korridorerna och köat i kanske en kvart kunde jag till slut klämma mig till en plats på östra långsidan.
Hur kommer det sig att sisådär sextusen personer sluter upp för att titta på ett träningspass? Nytändning i landslaget, Erik Hamrén har skapat en ny anda och utnyttjar resurserna på ett sätt som var främmande för den tidigare ledningen. Zlatan Ibrahimovic är som alltid het och kommer till Malmö som kapten i landslaget.
Väldigt många av oss som var på läktaren var unga män och pojkar med rötter i andra länder. De tjoade på Zlatan och jublade så fort han gjorde något det minsta spektakulärt. Det går inte att beskriva hur viktig Zlatan är som förebild för massor av killar i Malmö. När han kommer hem till Malmö som kapten för landslaget är det väldigt många som är väldigt stolta. Han är det levande beviset på att man kan lyckas även om man är en invandrarkille från Rosengård.


söndag 29 augusti 2010

Vad betyder en lapp på lådan?

Det rasslade till i brevlådan (den analoga) och någon tyckte att jag skulle sätta en lapp med texten "Ingen rasistisk reklam" på min dörr. Nu råkar jag redan ha en skylt på lådan som säger "Ej reklam". Detta budskap innefattar enligt min mening den rasistiska, så jag klarar mig väl egentligen utan lappen. Även om lapplämnaren inte räknat ut detta skulle jag kanske slippa foldern, eftersom "Ej reklam" faktiskt även omfattar antirasistisk sådan.

Avsändare var organisationerna Virvelvinden och Lundabor mot rasism. Den senare är väl vad den heter, och Virvelvinden beskriver sig som "en partipolitiskt obunden socialistisk organisation som inte ställer upp i val". Något att tänka på. Hade den ställt upp i val hade den väl knappast kunna vara partipolitiskt obunden?

Foldern innehåller förutom klisterlappen ett antal serieliknande bilder där några tecknade figurer argumenterar mot rasism i allmänhet och Sverigedemokraterna i synnerhet. Jag håller med om det mesta som sägs, men är tveksam till några svepande formuleringar som att "det är politikerna som skurit ner och det är cheferna som prioriterat sina egna löner framför våra".

Jag funderar på vad jag egentligen tar ställning för om jag sätter upp etiketten "Ingen rasistisk reklam" bredvid min "Ej reklam"-skylt. Ställer jag mig inte bakom även resten av de båda organisationernas budskap, som jag inte känner till alls — liksom att de anser sig stå över budskapet om "Ej reklam" och kan peta in sina foldrar i alla brevlådor.

Hursomhelst har jag ägnat mig åt synnerligen enkel origami och vikt till en egen etikett vars budskap jag helhjärtat kan stödja:


fredag 23 juli 2010

På väg mot en uteservering

Det är för varmt för att skriva. Egentligen kanske det är för varmt för att tänka, och jag undviker helst att skriva utan att tänka. Så det är för varmt för att skriva.

Men jag klagar inte på värmen, tro inte det. Det är dessa varma dagar jag längtar efter i november. De dagar då solens strålar tränger in till hjärtat. Då samma stekande sol förser oss med den svalkande skugga där vi sätter oss med varsin tjeckisk pilsner.

Det ska jag skriva mer om när det blir lite svalare. Till dess petade jag lite med formen på bloggen. Lite bredare, en ny bild med gammalt tema. Kanske lite varmare?

lördag 10 juli 2010

På begäran: 28 oktober 2001

Efter en nostalgisk diskussion på Facebook grävde jag i bloggarkivet. Detta är den del av det inlägg jag skrev den 28 oktober 2001:

En sommardag 1966 ville lille Bengt, fem och ett halvt år, förbättra sin relation till kamraterna. Han tog sin börs, i vilken han visste att det fanns en krona, och gick ut på gatan där de stora killarna sparkade boll.
– Vilka vill följa med och köpa glass, frågade Bengt glatt. Jag bjuder.
Storkillarna Uffe, åtta år och Botte, kanske nio, nappade och slog följe med den rike lille parveln till Café Rönnevik nere vid Rönneå.
Bengt, som var en hejare att räkna trots sin låga ålder, bestämde vid ankomsten till cafét att han själv skulle få en 40-örespinne medan Uffe och Botte skulle bjudas på var sin 30-öres. Till det skulle kronan som han visste fanns i börsen räcka.
Tanten på cafét plockade snällt fram de tre glasspinnarna. Storkillarna öppnade sina och började äta, medan Bengts 40-örespinne låg kvar på disken medan han öppnade sin börs och grävde efter kronan han visste fanns där.
Det kändes som om en iskall näve grep tag om hans hjärta. Börsen var tom. Kronan var borta.
Cafétanten reagerade blixtsnabbt. Bengts 40-örespinne åkte tillbaka i frysen, och hon störtade runt disken, ryckte 30-örespinnarna från Uffe och Botte och kastade de kvartsätna glasspinnarna i papperskorgen.
Sen avkrävde cafétanten Bengt hans telefonnummer, som han med sitt utvecklade siffersinne kunde väl. Hon ringde hem till pojkens mor, som lovade att genast komma till cafét och göra rätt för sin son.
Under tiden funderade Bengt på vart enkronan tagit vägen, och erinrade sig ett bråk med storebror Anders i barnkammaren. Anders, sju och ett halvt år, som gillade att retas med sin lillebror, hade sagt att han kastade bort Bengts pengar. Bengt, som inte ens förstod att Anders hade tag i den yngre broderns börs, struntade i och glömde snart storebrors hot.
Efter en kort stund dök Bengts mor upp, och nu såg det ut som om den iskalla näven grep tag i cafétantens hjärta i stället för Bengts. Den unga trebarnsmodern kom in i lokalen helt klädd i svart, som det förväntades av en nybliven änka i mitten av 60-talet. Hon löste snabbt ut sitt barn från hans skuld, och tog med de tre pojkarna tillbaka till hemmet.
Den ångerköpta cafétanten var så förkrossad över att hennes vrede drabbat redan så hårt utsatta människor att hon några dagar senare gick fram till Bengts mor vid ett besök på torget och bad ytterligare tusen gånger om ursäkt för sitt handlande.

måndag 17 maj 2010

Once upon a time in the Väst


Det var nog 1984, en natt i februari. På Göteborg Film Festival var det svensk premiär för Sergio Leones "Once upon a time in the West", och det skedde i jättebiografen Draken vid Järntorget med start vid midnatt. Salongen var smockfull med filmnördar och jag var en av dem.
En kraftigt stympad version av filmen hade visserligen gått en vända på bio sådär femton år tidigare, då under namnet "Harmonica - en hämnare". Men den räknades liksom inte.

Den som möjligen har spanat in rubriken "Och att hålla kärt" här till höger har redan fattat; den natten blev en av mitt livs största filmupplevelser. Det blev också min första riktiga kontakt med Ennio Morricones musik – kärlek vid första öronkastet. Nu har polaren Ennio fått Polarpriset, inte en dag för tidigt.

Och visst har hans musik en av huvudrollerna i filmen. Karaktärerna åtföljs av sina respektive teman, och de är alla talande och magnifika. Som alltid leker Morricone med kontrasterna, från det ensamma munspelet eller mungigan till fullt flås med hela den fläskiga symfomiorkestern.

Men det geniala i denna film innefattar också det modiga användandet av tystnad och spänd väntan. I långa scener händer allting under ytan, spänningen byggs upp och utlöses i tuff dramatik – och inte minst i Ennio Morricones musik. Inledningsscenen är oslagbar. Kolla bara klippen. Vi går från början till slutet. Men det finns väldigt mycket mer att se däremellan.

torsdag 13 maj 2010

Engqvist säkrar sista karrlärsteget

Det är en ganska imponerande karriär han har, Lars Engqvist. Våra vägar korsades när han var chefredaktör på Arbetet i Malmö på 80-talet. Dessförinnan hade han bland annat varit SSU-ordförande, och senare har han hunnit med att vara finanskommunalråd i Malmö, chef för Filminstitutet, socialminister, vice statsminister och landshövding.
Nu ska han ta det slutliga steget i karriären. Ungefär så här berättade han i P1:s Kristi himmelsfärdsmorgon i morse:
"Som alla andra radikala lämnade jag Svenska kyrkan när jag var ung. Men jag har funderat mycket, och för tio-femton år sedan blev jag medlem igen. Man kan ju inte vara säker på att det inte finns någon högre makt. Så jag gick med i kyrkan för säkerhets skull. Om man kan komma till himlen efter det här livet, då vill jag vara med."
Det är så man baxnar. Att spekulera på en plats i himmelriket, och dessutom berätta om det i radio, det vittnar väl mest om – jag vet inte vad.
Om inträdesbiljetten till Himlen betalas med medlemsskap i rätt samfund, mängder av pengar, en framgångsrik karriär – ja vad som helst utom att man varit en god människa som behandlat sin omgivning väl – då kan Engqvist få behålla sin plats. Jag stannar hellre utanför.

torsdag 25 mars 2010

Surgubben reser Tur och retur

Jag tillbringade dagen på Tur-mässan i Göteborg. Det är årets stora kalas för turismbranschen, där Lerum, Brasilien, Malaysia och Krakow tävlar om att locka de svenska turisterna, medan Fritidsresor, SJ, Air France och De Rosa Bussarna kämpar om att få ta dem dit.

Efter ett par timmars vankande mellan utställningar av blandad kvalitet började benen värka. Hade jag plockat åt mig godis, tunnbröd, glass och nötter överallt där sådant erbjöds hade min mage satt stopp långt tidigare. Men det som först drabbades av överbelastning var min hjärna. Det ohämmade och oftast finesslösa krämandet blev för mycket, och alla intryck blev mest en grällt kolorerad sörja i min skalle.

En av kollegorna i mitt följe gjorde jämförelsen med Bokmässan, en annan årligen återkommande säljfest i samma lokaler. Även om de båda har syftet att lägga grunden till en så stor försäljning som möjligt präglas litteraturvarianten mycket mer av intellektuell finess och har i alla fall ett litet stråk av självkritik. På turistmässan saknas analysen och de stimulerande debatterna. Där handlar allt om en sak: Ge mig dina pengar.

Det är nog tur för månglarna att Svenska Mässan i Göteborg inte är att betrakta som ett tempel. För då hade nog Jesus kommit och drivit ut dem.

tisdag 23 mars 2010

Pigg hundraåring bjöd på färgsprakande fest

Kulan i luften, nu i hundrade år. Malmö FF firade sin hundraårsdag med en fotbollsfest, hemmapremiären mot Örebro bjöd något så ovanligt som en slutkvart utan en smärtsam oro för att gästerna ska få utdelning mot de alltmer ängsliga blåtröjorna och kvittera eller - värre och vanligare - göra ett segermål. Tvärtom kunde vi rycka på axlarna och nästan skratta lite överseende när Wilton Figueiredo slog en straff ett par meter över ribban.

Det känns bra när spelarna verkar slå en passning för att skapa något, inte för att sparka ifrån sig ansvaret för den farliga bollen. Om Malmö FF kan behålla den inställning de hade på Stadion idag kan det bli en glad säsong. Då kanske de tiotusen tomma platserna fylls på under de kommande omgångarna.

Hängivna supportrar hade meckat ihop 10.000 blåvita flaggor, hela Malmö Stadion fladdrade stundtals i himmelsblått under jubileumsmatchen. Men det är sorgligt att se hela sektioner stå tomma, frånsett de lojt slokande flaggor som fansen ställt ut vid varannan plats. Visst, klubben har en del i skulden när de tar hutlöst betalt - jag fick betala 180 spänn för en ståplåt (20 kronor i "serviceavgift - vem får det när jag bokat biljetten på nätet och printat den själv?) - men visst kan man vänta sig bättre från Sveriges bästa fotbollspublik.

Sen kan man gnälla lite på att nämnde Wilton misslyckas med det mesta och att laget är tvunget att göra alla uppspel via kanterna. Men det är roligare och mer relevant att glädjas över "ålen" - nej, snarare "huggormen" - Agon Mehmeti, vindsnabbe Daniel Larsson och flyfotade Guillermo Molins, som hade det lite motigt i första halvlek men vaknade till i andra. Och 19-årige Ivo Pekalski, som hoppade in och gjorde några aktioner som får en att ana lösningen för det problematiska innermittfältet.

Jag vet inte hur många gånger jag har lämnat Malmö Stadion med en bitter känsla att jag blivit blåst på biljettpengen. Men sådana här kvällar, när man cyklar hem med en varm och nästan osmolkat positiv känsla, gör det värt att vara trogen. Men det är klart, jag har inget emot att de sistnämnda blir vanligare.

fredag 12 mars 2010

Det var nära att jag bröt tystnaden...

Jävlar vad nära det var att jag skrev ett blogginlägg igår när jag slöglodde på TV:n och såg reklamen för Citygross där skötsamma ungdomar i förtryckta (alltså med betoning på första stavelsen) hoodtröjor drar fram och tjoar "Stoppa matfusket" i nån sorts söndagsskolevariant av reclaim the fruktstund för att övertyga alla om att köpladans Äkta vara-kollektion är den enda vägen till ett rent och lyckligt samhälle, och jag dessutom kopplade ihop det med en av telejättarnas kampanj där de hävdar att någon "oberoende" instans entydligt säger att just denna operatörs tjänster är bäst och ända tillbaka till det gamla goda Vitamininstitutet i Schweiz, och då skulle jag i så fall ta upp frågan om stöld av trovärdighet och var gränsen går för falsk marknadsföring.

Men jag stod emot.