Direkt eller medvetslös?

När jag via en länk i min förra förvirrade föreläsning blickade bakåt i mitt skrivande påminde jag mig om närheten mellan orden "lättsam" och "ledsam". För att inte glömma bort det noterar jag ett annat intressant ordpar: "omedelbar" och "omeddelbar". De båda orden är till förväxling lika men kan ibland vara varandras raka motsatser.

(När jag nu googlar lite och kollar Svenska Akademiens ordlista kan jag inte hitta ordet "omeddelbar" någonstans, utom 90 googleträffar som alla verkar vara felstavningar av "omedelbar". I detta sammanhang blir det till exempel kul med den ruskiga skildringen av hängningar på medeltiden "...knäcker nacken och sliter av ryggmärgen vilket ska orsaka omeddelbar medvetslöshet varefter den livdömde dör av syrebrist medans densamme är i koma". Men frånsett ordet "livdömde", som tål att funderas på, är det ju inte ett dugg kul om "omeddelbar" är ett ord som jag hittat på själv. I vilket fall skiter jag i det och skriver vidare som om inget hade hänt.)

Det har ju en viss betydelse om en människa man pratar med är omedelbar eller omeddelbar. Jag höll på att skriva att de båda orden ibland kan vara beskrivningar på mina barn, så lika men ändå så olika. Men det gjorde jag inte.

Pratliga krockar spajsar upp tillvaron

När grannen kom och såg mitt nya stora kök för första gången utbrast han spontant: "Wow, du har ju fått spis!" Tyckte jag att han sa. Men eftersom han inte talade skånska i vanliga fall – och att det fanns spis redan i mitt förra kök – insåg jag att han menade att jag fått "space".

Det är lite kul med alla ord från engelskan som berikar vårt språk och de kollisioner som uppstår med de gamla nötta orden. Krockarna sker med olika ord i olika dialekter. Ett ord som "grace" har ju funnits hos oss länge med ett svenskt uttal – det är väl hämtat från franskan från början – som liknar det brittiska uttalet av "grass". Påverkan från engelskan gör dock att det allt oftare låter som "grejs". Men i vårt diftongerade skånska språkrum blir det samma uttal som "gris". "Amazing Grace" blir "En mässingsgris".

Fattar du hur kul man kan ha om hjärnan är byggd för att gå loss på såna knäppa saker? Jag har redan kommit ut som anagramnörd, och det här är nästan lika kul. Men jag måste lära mig att notera de språkliga gläjdeämnen, för de försvinner ur skallen fortare än de kommer in.

Nu riskerar detta att sluta i den kommentar som min salig farmor brukade hamna i när hon skulle dra en vits: "Nu kommer jag inte ihåg slutet, men jag minns att det var roligt". Men jag ska bättra mig på det yttersta. När jag planerade en gemensam middag med några vänner diskuterade vi vad vi skulle äta. Jag trodde de var tveksamma och ville vänta med beslutet när de sa "vi vill ha time-out". Men det visade sig att de föreslog att vi skulle äta thaimat.

Etablissemanget är ute efter mig

Jag bara frågar: Är jag att betrakta som ett hot mot samhället? Några incidenter de senaste dagarna får mig att misstänka att Makten har något emot mig – eller i alla fall mitt för tillfället ganska flitiga motionerande.

Häromdagen när jag tog en morgonrunda, och precis utanför polishuset sprang jag över gatan mot en kraftfullt lysande grön gubbe. När jag tog steget över mittrefugen hörde jag en motor som gasade på till höger. En polisbil – med blåljus, utan sirener – körde mot rött i hög fart rakt mot mig. Jag tvärstannade och den vitblå projektilen rusade förbi någon decimeter ifrån mig.

Dagen efter hände ungefär samma sak, fast denna gång inte lika dramatiskt, och med en gul regionbuss i stället för en polisbil. Och på ett stort men vanligt övergångsställe utan färgade gubbar. Men tvärstanna fick jag för att inte mosas av den framstormande bussen. Jag dängde näven i plåten, men lyckades inte få åbäket på fall.

Den senaste händelsen är kanske mer att betrakta som obstruktion än mordförsök. Jag lunkade genom Kungsparken och skulle fortsätta över Slottsgatan när det plötsligt stod ett långt staket mitt i vägen. Jag var tvungen att springa en omväg på säkert 50 meter för att komma förbi.

Vad har jag gjort för att förtjäna denna obehagliga uppmärksamhet? Umgås jag i skumma kretsar? Köpte jag alltför många mystiska tesorter på Pappas sist? Är det misstänkt att jag tillbringar många tidiga morgonimmar lunkande på gatorna i Malmö?

Det kanske är mitt slöbloggande som har givit utslag på någon indikator för samhällsomstörtare. Jag kanske skriver för lite. Knappast för mycket... Men troligen skriver jag fel. Så det är väl bara att fortsätta. Till slut kanske det blir rätt, och då kan jag göra mina arla lunkar i lugn och ro.

Viktiga frågor är svåra att prata om

Ta chanserna i livet. Var uppriktig mot din omgivning, håll inte inne med vad du känner. Lev nu, du vet inte vad som händer i morgon. Då kanske de saker du inte kommit dig för att säga inte längre går att säga - eller höra. Tankarna som väcks efter att ha sett "Fjärilen i glaskupan" är viktiga och påträngande, ibland svåra att hantera, men också att se bort ifrån.

Filmen handlar om den hyllade och framgångsrike modejournalisten som drabbas av slaganfall och förlorar all förmåga att röra sig, frånsett det ena ögonlocket. Med hjälp av det och en hängiven talterapeut och en tålmodig assistent blinkar han sedan ihop sin memoarbok.

Julian Schnabels film berättar Jean-Dominique Baubys historia på ett lågmält och poetiskt sätt, ofta med en befriande dos humor. Den ställer på ett intelligent sätt, utan att vara påträngande eller pretentiös, många frågor som vi alla behöver ställa oss.

Efter filmen slinker jag tillsammans med en god vän in på Bullen för en nattmössa. Och då dryftar vi såklart de stora frågorna i livet? Icke. Vi sätter oss ner och pratar jobb och jogg. Jag brukar behöva distans till en film, en bok eller vad jag nu upplevt innan jag kan diskutera och analysera. Men vem vet, i morgon kanske det är för sent...

Tyskt frisyrfusk fällde svenskarna

Gastkramande var bara förnamnet på Sveriges snöpliga förlust mot Tyskland i handbolls-EM. Jag anser mig inte vara särskilt nationalistisk, men när det dyker upp gula tröjor och blå byxor på en idrottsarena tar en patriotisk parasit över hela organismen, jag får hjärtklappning och svettningar och reagerar inte på andra intryck än hur det går för de svenska. Går det bra blir jag sprudlande lycklig, går det illa blir jag sur och gnällig.

När det gäller matchen mot Tyskland tycker jag att svenskarna var värda platsen i semifinalen. Tyskarnas målvakt var alldeles för stor, det fanns liksom ingen vinkel kvar att sätta straffarna. Men framförallt menar jag bestämt att man skulle dra av två mål för tyskarna eftersom de hade så fruktansvärt fula frisyrer. Det måste ha stört de svenska spelarna och är att betrakta som osportsligt uppträdande. Infärgade mohikaner, hockeyfrillor och tuppkammar borde likställas med doping. Tränarens mustasch var dessutom så stor att den hindrade svenska kontringar på kanten.

Det blir ganska mycket snack om denna brottning med boll numera. Om Sverige gått till semi hade jag varit rejält avundsjuk på Olala. Han är på väg till Norge för att fjäska för handbollshöjdare så att VM-finalen om tre år spelas i Malmö. Hoppas att han lyckas, och att det till dess kommer en regel som förbjuder stötande hårkreationer.

Vem i hela friden kan man lita på?

Inte nog med att jag fick finna mig i att bli rejält bortdribblad av en slipad säljartyp när jag köpte en miljöbil i höstas. Okej, jag visste att etanol inte var det absolut bästa alternativet för miljön, men allt talade för att det var väldigt mycket bättre än den klassiska soppan. Nu får man höra att etanolen är rena döden för miljön om man ser till hela produktionskedjan. Jag får reda på att jag inte bara skitar ner miljön, utan också tankar min bil med den mat som skulle fött de svältande massorna i tredje världen.

Det är fan inte lätt att veta vad som är bra och vad som är inte. Särskilt när förståsigpåarna med övertygelse berättar hur bra den här nya produkten är. Och kanske kan man inte förvänta sig att ens de ska förstå. Kunde man förvänta sig att läkarna skulle inse riskerna med att skriva ut Neurosedyn till gravida kvinnor? Min tandhygienist tipsade för några år sedan entusiastiskt om tandkräm med triklosan. Borde hon förstå att "undermedlet" hade den dåliga smaken att ta kål på allt liv när det via avloppet hamnade i naturen?

Jag tycker det är svårt nog att genomskåda den försåtligt övertygande reklamen, som så effektivt lurar på mig "sanningen". När sedan opartiska experter kommer och slår vad som visar sig vara blå dunster i ögonen på mig vet jag varken ut eller in. Och jag har inte ens nämnt någonting om den verkliga artisterna, den grundlösa tvärsäkerhetens giganter: börsanalytiker.

Nu fryser tungsinnets tårar

Den bitande kylan får det svenska tungsinnets tårar att frysa till is.

Visst låter det poetiskt på gränsen till patetiskt. Men det är alldeles sant. Jag upptäckte den prekära belägenheten hos Marie-Louise Ekmans skulptur Det svenska tungsinnet, mer känt som Brons-Gösta, under en lunkrunda i morse.

Är det kanske något man bör fundera över? Gör vårt bistra klimat att tårarna biter sig fast, att vi har svårt att släppa sorgerna? Eller bara att man inte ska fälla tårar i minusgrader, särskilt om man är gjord av brons?