Ungdomar som gör mig trygg

I lördags stod jag drygt två timmar vid Malmö Stadion med mitt lånade årskort och köade för biljetter till matchen mellan Zlatan och Malmö. Jag gick med oförrättat värv när jag insåg att brorsdotterns konfirmation på Bjärehalvön var i farozonen. Jag hängde dock på låset i morse när de sista ståplatserna såldes via Ticnet, och lyckades roffa åt mig några stycken.
Men det var inte det jag tänkte orera om. I går tvingades jag avstå Mölledagen vid Kronetorp med Dag Vag som efterband till huvudnumret Kamraterna. Måste ju hinna mecka ihop Skartoftachutney på både rabarber och körsbär innan det bar av till Stadion för att se Babyblues vinna över Norrköping med 2-1.
Från Stadion strömmade sedan publikmassorna rakt över John Ericsson väg till Pildammsparken, där de brittiska syskonen Kitty, Daisy och Lewis spelade gratis, inom ramen för Sommarscen Malmö. Det konceptet har jag hyllat förut och skulle kunna göra det hur länge som helst.
Kitty, Daisy & Lewis är alltså tre syskon i tjugoårsåldern som spelat rockabilly och nästående musikstilar tillsammans i närmare 10 år. Kolla filmen här oppanför så får ni lite koll. (Fast "Going up the country" var den enda låt jag kände igen sedan tidigare.) Ungdomarna bytte instrument lite för mycket, det blev mycket stämningspauser. Tempot var ibland hackigt och allt var inte rätt – men varenda ton känder äkta. De här kidsen från London har en äkta känsla för musiken med rötter i södra USA. Det var rockabilly, blues, country, lite New Orleansjazz och en liten avstickare till Jamaica med ett par reggaelåtar.
Kanske är det att ta i för mycket, men det sätt Kitty, Daisy & Lewis förvaltar en genuin musikalisk känsla, tillför något nytt och kanske kan förmedla musiken och känslan vidare till en ny publik gör att jag ser paralleller med The Cramps. Det är ett mäktigt arv att förvalta.