Etablissemanget är ute efter mig

Jag bara frågar: Är jag att betrakta som ett hot mot samhället? Några incidenter de senaste dagarna får mig att misstänka att Makten har något emot mig – eller i alla fall mitt för tillfället ganska flitiga motionerande.

Häromdagen när jag tog en morgonrunda, och precis utanför polishuset sprang jag över gatan mot en kraftfullt lysande grön gubbe. När jag tog steget över mittrefugen hörde jag en motor som gasade på till höger. En polisbil – med blåljus, utan sirener – körde mot rött i hög fart rakt mot mig. Jag tvärstannade och den vitblå projektilen rusade förbi någon decimeter ifrån mig.

Dagen efter hände ungefär samma sak, fast denna gång inte lika dramatiskt, och med en gul regionbuss i stället för en polisbil. Och på ett stort men vanligt övergångsställe utan färgade gubbar. Men tvärstanna fick jag för att inte mosas av den framstormande bussen. Jag dängde näven i plåten, men lyckades inte få åbäket på fall.

Den senaste händelsen är kanske mer att betrakta som obstruktion än mordförsök. Jag lunkade genom Kungsparken och skulle fortsätta över Slottsgatan när det plötsligt stod ett långt staket mitt i vägen. Jag var tvungen att springa en omväg på säkert 50 meter för att komma förbi.

Vad har jag gjort för att förtjäna denna obehagliga uppmärksamhet? Umgås jag i skumma kretsar? Köpte jag alltför många mystiska tesorter på Pappas sist? Är det misstänkt att jag tillbringar många tidiga morgonimmar lunkande på gatorna i Malmö?

Det kanske är mitt slöbloggande som har givit utslag på någon indikator för samhällsomstörtare. Jag kanske skriver för lite. Knappast för mycket... Men troligen skriver jag fel. Så det är väl bara att fortsätta. Till slut kanske det blir rätt, och då kan jag göra mina arla lunkar i lugn och ro.