Det är väl redan kommenterat och klart, men jag kan ändå inte låta bli att notera den skånska kvällstidningens feta rubrik efter melodifinalen. Det är bäddat för en hagelskur av mer eller mindre vitsiga kommentarer, men dem överlåter jag till den eventuelle läsarens fantasi.
Men jag vet hur ruskigt pinsamt det är att göra en sådan här tavla. Fel gör jag ju ständigt. Ingen dag är komplett utan ett tramp i klaveret. Men de riktigt monumentala prakttavlorna dyker inte upp varje dag.
På en numera avsomnad lokaltidning i Göteborg slängde jag en sen kväll ihop den hopplöst fantasilösa men väldigt feta rubriken "RIK krossade Warta". Nästa morgon stod kollegan Curt, som satt i Wartas styrelse, och väntade på mig. Han förklarade väldigt pedagogiskt skillnaden mellan Hisingslaget Warta och Stockholmsklubben Hellas, som var det lag som verkligen förnedrats av Redbergslid kvällen före. Jag rodnade så det värkte i skinnet. Och det tog några dagar innan pikarna slutade regna från kamraterna.
Nu ska jag inte jämföra min blygsamma sportsida med ettan på en kvällstidning som står vid varenda kiosk i Skåne. Om rodnaden står i proportion till upplaga och synlighet är falu rödfärg blå i jämförelse med nyllet på en viss redigerare.
Men det går över. Om inte annat kan det användas som bränsle i ett halvdant blogginlägg någon gång i framtiden.
9 kommentarer:
Den börjar redan bli en klassiker den här om Sege-ryssen (ryssen som bor i ett tält i Segekarusellen).
Och än en gång får vi väl bekräftat att skadeglädjen är den enda sanna glädjen.
Var det inte i Slakthus 5 någon sade det?
I vilket slakthus någon sa det har jag ingen aning om...
En mindre rubrik på sidan lyder "Sannas glädjetårar", som var det en tanke. Hoppas skadeglädjen inte är den enda sanna.
Jag försöker i alla fall kamouflera denna sanna glädje med ett tunt lager självutlämnande medkänsla.
I Slakthus fem, en bok av Kurt Vonnegut om han är bekant. Men det var nog hämnd det handlade om: "The sweetest thing in life".
Kurtan och jag go way back. Försökte bara skoja till det lite...
Amen, sådant skojar man väl inte om. :-)
Ha, ha.
Det var ju en riktig groda, det där med Warta...
Den här dagen började med ett gott skratt. Tack.
Åsa,
Det tog ett tag innan jag kunde se det komiska i det hela. Curt* gör det antagligen fortfarande inte...
* Den Curt som nämns i det ursprungliga inlägget är inte samma Kurt som diskuteras i kommentarerna.
Säg inte det. Kan Kurtan vara Kilgore Trout kanske han kan/kunde vara Warta-Curt också.
Nej, det kan inte vara samma; Warta-Curts artiklar var längre än Slakthus-Kurts romaner.
Skicka en kommentar