P1-morgon inför svartvit radio

Det är nu sju år, fem månader och elva dagar sedan jag var journalist senast. Med risk för att gå i närkamp med den trogna läsekretsen deklarerar jag härmed mina misstankar att jag slutligen tagit steget över till den mörka sidan. Jag tänker således kasta skit på den svenska journalistiken.

Jag tänker inte göra det enkelt för mig och hoppa på kvällsblasket. I stället riktar jag min lans mot en av finjournalistikens galjonsfigurer, Sveriges Radios P1. Kanalen verkar nu, fyrtio år efter att TV gått över till färg, hålla på att införa svartvit radio.

I morgonprogrammet P1-morgon, liksom systerprogrammet Studio Ett, hör man ofta inslag som går ut på att två svenska politiker diskuterar ett ämne som berör någon viktig nationell eller internationell fråga. Och gång på gång hamnar debattörerna, med den debattledande reporterns stöd, i internt tjafs om vad diskutanterna och deras partier sagt i stället för att föra ett initierat, nyanserat och intressant samtal.

Dagen efter att nyheten om Fidel Castros avgång spridits över världen skulle vänsterpartiets Lars Ohly och folkpartiets Birgitta Olsson diskutera om Cuba, demokratin och framtiden. Samtalet kom, med programledaren Camilla Kvartofts goda minne, i stället att handla om vad vänsterpartiet och Ohly egentligen gjort och tyckt under det halvsekel som Castro dikterat på Cuba. Föga framåtblickande och synnerligen uttjatat, enligt min mening. Och jag tycker att intressanta ämnen gång efter annan får detta navelskådande fokus.

Nu ska inte all skuld läggas på reportern, det finns hos många politiker en obändig böjelse att söka konflikt och dela ut råsopar. Men det måste vara journalisten som leder debatten (om inte politikerna är den sanna demokratins rättrådiga förkämpar, som de fiktiva presidentkandidaterna i Vita huset-klippet ovan - som fortfarande ger mig rysningar av välbehag) och, vilket ställer särskilda krav i direktsändning, håller debattörerna borta från sandlådan.

De svenska partierna delar grundläggande värderingar om demokrati, jämlikhet, rättssäkerhet och mycket annat. Trots det blir det, helt naturligt, skillnaderna som hamnar i centrum för debatten. Men jag tror att samtalet skulle bli mer konstruktivt och intressant om man ville och kunde lyfta sig över slagord och snytingar och föra ett nyanserat och framsynt samtal. Där kan våra seriösa journalister göra en viktig insats.