Jag sitter och pustar ut efter holmgången på Anfield – Liverpool lyckades efter nästan en timme med elva mot tio få in två bollar mot ett tappert kämpande Inter – och zappar planlöst mellan kanalerna en stund.
Kanske är det en tillfällighet, men det slår mig att rutan plötsligt domineras av män med plåster i ansiktet. Ettan visar filmen "Förvandlingen", där huvudpersonen sitter med en vit blaffa på näsan efter något som verkar vara en plastikoperation. Jag byter till tvåan, och där pågår det norska intervjuprogrammet "Grosvold", där Anne Grosvold intervjuar Björn Svenungsen, som överlevde en terrorattack i Afghanistan. Den gode Björn sitter i soffan med en rejäl plåsterlapp på hakan. När jag hoppar vidare till trean hamnar jag mitt i "Mina jag och Irene" där tokfransen Jim Carrey med en vild blick och en bandagerad haka stökar till det i mitt vardagsrum.
På fyran går "De omutbara", och där slipper jag de hoptejpade nyllena. Visserligen skildras i den filmen ett och annat brutalt trauma, men för lillflickan i inledningen hjälper inga plåster i världen. Och i den nyss avslutade Champions League-matchen var det gott om både äkta och simulerade blessyrer. Men som så ofta i fotboll botar domarens gula kort mycket snabbare än något i Salvekvicks sortiment. Till detta kommer att sexan samtidigt visar "Scrubs" och fyraplus "Mash", i vilka det opereras friskt med vitmaskerade anleten.
Finns det något budskap som jag ska tolka in i denna anhopning av förband i fasaden? Man kan behöva stöd för att behålla ansiktet? Bättre en bruten näsa än en stukad själ? Eller är det bara Hansaplast som köpt upp hela TV-tablån?
- En röst i kulturskymningen - En skunk i dunklet - Sista skriket från vildmarken - Ett nödrop i krösamoset -
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar