Dags att vinka av offsideregeln

Vad förenar fildelning med offside? Jo, det är inte bra för trovärdigheten om man har regler som rättskiparen inte klarar av att upprätthålla. Skillnaden är att förbudet mot att sno musik, filmer och spel på nätet hittills varit tandlöst, medan fotbollens offsideregel blivit godtyckligt och bristfälligt efterlevd.

Jag har under helgen slöglott på ett halvdussin fotbollsmatcher från Europas tre främsta ligor. Gång på gång viftar linjemännen fel – eller låter bli att vifta rätt. Matchen mellan Manchester City och Tottenham avgjordes genom två felaktiga offsidebedömningar. Citys segermål var offside, medan Hetsporrarna hade en lagenlig boll inne, men målet blev bortvinkat. Domarnas bristande förmåga att döma rätt blir pinsamt tydlig med avslöjande kameravinklar och långsamma repriser.

Den första frågan man måste ställa är "varför finns offsideregeln?" Det ursprungliga syftet måste vara att hindra lag från att ställa en gubbe långt uppe vid motståndarnas mål som måltavla för tjongbollar. Men hur logisk är regeln när bollen flipperstudsar i målgården och anfallaren som petar in bollen råkar vara den i gröten som stod närmast kortlinjen?

Mitt förslag är enkelt: När bollen passerat en tänkt förlängning av straffområdeslinjen upphör offsideregeln att gälla. Jag menar då att passningen ska komma från en plats längre fram än denna linje. Så länge bollen finns längre bak på planen gäller alltså offside som tidigare, så det grundläggande syftet är uppfyllt. Men när spelet pågår i målets omedelbara närhet ska varken anfallare eller försvarare behöva tänka på obefogade positionsregler. Kanske skulle det leda till att det blir lite fler mål, vilket väl inte är ovälkommet. Men framför allt skulle det bli lättare att följa reglerna – och mer rättvist.

Kanske hade det varit bättre att lägga in en ny linje som ligger lite längre bak på planen. Men det är väl fullständigt omöjligt att ändra utseendet på planen i den konservativa fotbollssporten. Jag tror att redan ett sådant här förslag gör att jag blir idiotförklarad bland fotbollsfundamentalisterna.

Önskereprisen – plastdruvan blev ett russin

Den stora frågan som nationen ställer sig i helgen: Varför åkte Carola ur Melodifestivalen?

Svar A: Nordmans häxmarsch, skriven med bronsyxa, var bättre än Carolas och vadhannuheters U2-inspirerade tjockpop.

Svar B: Schlagerdrottningen detroniserades genom en kupp av svenska folket, som är trött på kvinnan vars röst styrt nationen i ett kvarts sekel.

Svar A är givetvis fel. Nordmans låt var inte ens "mindre dålig" än Carolas. Dess blotta existens är – som så mycket i Nordmans karriär – bara förklarlig om man betraktar det som ett skämt i samma anda som Doctor Bombay.

Nej, Johnsson och Häggkvists exit i festivalen har säkert med Carola att göra. Att kalla folkets vilja i denna demokratins högborg en "kupp" håller inte. Kanske ett folkligt uppror, möjligen en revolution.

Måhända har folket tröttnat på Carola, men jag tror hon blev bortröstad av ett annat skäl. Att se ett ansikte som under decennier har fixerats i ett fromt leende slå om till oförfalskad bestörtning och chockartad besvikelse är obetalbart. När Carolas inplastade vindruva vid det förra nederlaget förvandlades till ett lika inplastat russin gav det mersmak. Folket fick som alltid vad det ville, en favorit i repris.

Varning för blåtandsöron och bakvända kepsar

Den villrådiga vårens vackraste dag, och vad gör den föredömlige familjefadern? Jo, jag packade ungdomarna i bilen och körde till ett köpcenter. Det skulle köpas TV-spel, fotoalbum och presenter till barnens alldeles färska lillasyster. Jag passade på att köpa en ny våg – vilket blev en stor besvikelse. Den nya visade att jag väger precis så mycket som min gamla opålitliga illusionsdödare hävdade.

Helgbesök i stora köptempel ger, förutom oändligt med frestelser för den latente köpoholisten, möjlighet att göra amatöretnologiska analyser. Eftersom jag saknar hollistisk förmåga att koppla samman högt och lågt från när och fjärran får jag nöja mig med att kommentera det jag ser i min absoluta närhet.

Bland bokreor och barnkläder finns de överallt, dessa medelålders män med med bakvända kepsar eller, i värsta fall och, blåtandsutväxter på örat. Som man i medelåldern, kepsbärare och flitig mobilpratare befinner jag mig i riskzonen för att drabbas av dessa åkommor. Det gör nog att jag reagerar extra stark när jag ser denna estetiska miljöförstöring.

De två missprydningarna vittnar om att bäraren vill ge intryck av att vara något han inte är. Det är minst ett decennium sedan alla utom hopplösa anakronister och tennisspelare som vill skugga nacken vände basebollkepsen på rätt håll. Bakvändarna vill verka yngre än de är, men blir bara väldigt gamla.

Och öronklumparna ska väl signalera att man som Gunnar i Telia-reklamen är "en nyckelkompetens för företaget". När jag ser dem kommer jag bara att tänka på Mik Ezdanitoff, kontaktmannen till det utomjordiska som Tintin och hans vänner stöter på i "Plan 714 till Sydney". Det känns som om alla med denna missprydnad i ansiktet har kontakt – och säkert styrs av – mystiska makter.

Det är nog så det är. Jag inbillar mig att det handlar om människor med bristande verklighetsuppfattning. Egentligen är det utomjordlingar som tar över, de styr människor genom telepatiska signaler som skickas till mottagare fastklämda i öronen. Och när de vuxit sig tillräckligt starka tar de makten. Då väller de fram, arméer av soldater i inkräktarens tjänst - alla med kepsen käckt bakofram.

P1-morgon inför svartvit radio

Det är nu sju år, fem månader och elva dagar sedan jag var journalist senast. Med risk för att gå i närkamp med den trogna läsekretsen deklarerar jag härmed mina misstankar att jag slutligen tagit steget över till den mörka sidan. Jag tänker således kasta skit på den svenska journalistiken.

Jag tänker inte göra det enkelt för mig och hoppa på kvällsblasket. I stället riktar jag min lans mot en av finjournalistikens galjonsfigurer, Sveriges Radios P1. Kanalen verkar nu, fyrtio år efter att TV gått över till färg, hålla på att införa svartvit radio.

I morgonprogrammet P1-morgon, liksom systerprogrammet Studio Ett, hör man ofta inslag som går ut på att två svenska politiker diskuterar ett ämne som berör någon viktig nationell eller internationell fråga. Och gång på gång hamnar debattörerna, med den debattledande reporterns stöd, i internt tjafs om vad diskutanterna och deras partier sagt i stället för att föra ett initierat, nyanserat och intressant samtal.

Dagen efter att nyheten om Fidel Castros avgång spridits över världen skulle vänsterpartiets Lars Ohly och folkpartiets Birgitta Olsson diskutera om Cuba, demokratin och framtiden. Samtalet kom, med programledaren Camilla Kvartofts goda minne, i stället att handla om vad vänsterpartiet och Ohly egentligen gjort och tyckt under det halvsekel som Castro dikterat på Cuba. Föga framåtblickande och synnerligen uttjatat, enligt min mening. Och jag tycker att intressanta ämnen gång efter annan får detta navelskådande fokus.

Nu ska inte all skuld läggas på reportern, det finns hos många politiker en obändig böjelse att söka konflikt och dela ut råsopar. Men det måste vara journalisten som leder debatten (om inte politikerna är den sanna demokratins rättrådiga förkämpar, som de fiktiva presidentkandidaterna i Vita huset-klippet ovan - som fortfarande ger mig rysningar av välbehag) och, vilket ställer särskilda krav i direktsändning, håller debattörerna borta från sandlådan.

De svenska partierna delar grundläggande värderingar om demokrati, jämlikhet, rättssäkerhet och mycket annat. Trots det blir det, helt naturligt, skillnaderna som hamnar i centrum för debatten. Men jag tror att samtalet skulle bli mer konstruktivt och intressant om man ville och kunde lyfta sig över slagord och snytingar och föra ett nyanserat och framsynt samtal. Där kan våra seriösa journalister göra en viktig insats.

Samtal med Gösta #31

– Om du har luvan uppfälld när du springer kan du dö av syrebrist, påstod Gösta när jag sprang på honom på Göstaplatsen. Den luft du andas ut förs av fartvinden bakåt och hamlar i luvan. Till slut blir den full och denna syrefattiga luft når ända till ditt ansikte, varpå du andas in den igen. Och drabbas efter en stund av andtäppa.

– Den enda andtäppa jag har stött på i dag var vid Öresundsdammarna, där jag hörde ett kvackande i vassen, kontrade jag misstroget, fällde ner kapuschongen och joggade vidare.

Tidigare publicerat på Jogg.se kl 07.35. Sånt här trams skriver jag nästan varje dag efter mina arla lunkrundor (varning för spoonerism).

Plåster i nyllet – dagens TV-grej

Jag sitter och pustar ut efter holmgången på Anfield – Liverpool lyckades efter nästan en timme med elva mot tio få in två bollar mot ett tappert kämpande Inter – och zappar planlöst mellan kanalerna en stund.

Kanske är det en tillfällighet, men det slår mig att rutan plötsligt domineras av män med plåster i ansiktet. Ettan visar filmen "Förvandlingen", där huvudpersonen sitter med en vit blaffa på näsan efter något som verkar vara en plastikoperation. Jag byter till tvåan, och där pågår det norska intervjuprogrammet "Grosvold", där Anne Grosvold intervjuar Björn Svenungsen, som överlevde en terrorattack i Afghanistan. Den gode Björn sitter i soffan med en rejäl plåsterlapp på hakan. När jag hoppar vidare till trean hamnar jag mitt i "Mina jag och Irene" där tokfransen Jim Carrey med en vild blick och en bandagerad haka stökar till det i mitt vardagsrum.

På fyran går "De omutbara", och där slipper jag de hoptejpade nyllena. Visserligen skildras i den filmen ett och annat brutalt trauma, men för lillflickan i inledningen hjälper inga plåster i världen. Och i den nyss avslutade Champions League-matchen var det gott om både äkta och simulerade blessyrer. Men som så ofta i fotboll botar domarens gula kort mycket snabbare än något i Salvekvicks sortiment. Till detta kommer att sexan samtidigt visar "Scrubs" och fyraplus "Mash", i vilka det opereras friskt med vitmaskerade anleten.

Finns det något budskap som jag ska tolka in i denna anhopning av förband i fasaden? Man kan behöva stöd för att behålla ansiktet? Bättre en bruten näsa än en stukad själ? Eller är det bara Hansaplast som köpt upp hela TV-tablån?

Nu växer gubbväldet i MFF

Tjejerna ska kanske vara glada att de kommit undan Malmö FF i tid. Det rådande gubbväldet i klubben blir säkert ännu starkare med Pelle Svensson som vd.

Jag känner inte Pelle Svensson och vet inte mer om honom än det jag upplevde på en presskonferens för någon månad sedan. Men de intrycken var å andra sidan så starka att det borde ligga något i dem.

Skånetrafiken presenterade de nya pågatågen, som Pelle Svenssons företag Alstom ska bygga. Buss- och tågentusiasterna på Skånetrafiken har inte för vana att låta tjejerna vara med och leka, och på presskonferensen var det så gott som enbart karlar som pratade. Men när Pelle Svensson öppnade munnen exploderade grabbigheten framför ögonen och öronen på de samlade skånska medierna.

Pelle Svensson bullrade ut ogenomtänkta kommentarer tlll höger och vänster. Hans MFF-själ lyste genom redan då, när han föreslog att tågen skulle vara himmelsblå och undrade vad Löfbergs Lila betalat för att tågen har den färg de har. Han tyckte att ett av de nya tågen skulle döpas till Bosse Larsson, men fick veta att tågen bara uppkallas efter avlidna personer.

Sydsvenskans Anja Gatu skriver i sin krönika: "Madsen skrockade när jag påpekade att han lyckats hitta någon som slänger uttalanden omkring sig värre än han själv gör." Jag tror hon slår huvudet på spiken. En pratig go' gubbe i en ryggdunkande grabbkultur kanske är en guldgruva av pratminus för sportjournalisterna. Men jag tror inte att han utvecklar en modern och framåtblickande organisation. Det känns som om Rolle Nilsson blir mer och mer ensam...