Fredag morgon på mitt nya jobb. Vid den sedvanliga fredagsfrukosten är det lika sedvanlig utdelning av guldstjärnor. Trots att jag bara tjuvstartar på arbetsplatsen får jag en stor stjärna och blir stolt som en tupp. I sanningens namn ska erkännas att nästan alla fick guldstjärnor, men bara två fick större än jag, och det var för synnerligen heroiska insatser, som att de fixat konferensen i Stockholm på föredömligt sätt och kört bussen till kickoffen utanför Hässleholm.
Låter det mellanstadiet? Hela ceremonin genomförs såklart under stor munterhet och med glimten i ögat. Men den, och den gemensamma fredagsfrukosten, är ett viktigt skäl till den goda stämningen på jobbet.
Den som verkligen förtjänar en guldstjärna i mastodontformat har aldrig fått någon. Kontorets fasta punkt, hon som ser till att allting fungerar, som stöttar och tillrättavisar, som ser till att frukosten står på bordet och fixar det mesta av vikt, är enväldig domare och utdelare av guldstjärnorna.
Jag har stött på ett par sådana tidigare i mitt arbetsliv, dessa damer som med glatt humör, enkla medel och perfekt fingertoppskänsla kan få den mest hårdhudade direktören att rodna som en fjärdeklassare för en berömmande kommentar. De visar alltid genuint intresse för sina kamrater och hinner alltid, hur överlupna med jobb de än är, med en glad kommentar eller en kort pratstund om ingenting.
Det går inte att mäta hur mycket som en sådan person betyder. Det kan krylla av viktigpettrar som flyger och far och tecknar avtal och bärgar kontrakt och skriver nyhetsbrev, men hon - är det alltid en kvinna? - är det hjärta som ger liv åt arbetsplatsen, som knyter ihop helheten och skapar trivsel och sammanhållning. Är inte sådant värt en guldstjärna?
- En röst i kulturskymningen - En skunk i dunklet - Sista skriket från vildmarken - Ett nödrop i krösamoset -
13 kommentarer:
Jag hatar jobbfrukost! Om jag inte får fika innan jag åker till jobbet blir jag sur och två frukostar vill jag inte ha, det är slöseri med tid även om det är guldstjärneutdelning (och jag, det är alltid en kvinna och ja hon borde få både en guldstjärna och lite till). Jag har försökt införa gemensam lunch en dag i veckan på jobbet men det verkar inte funka. Jag får nog också byta jobb.
Idag använder jag för övrigt ditt recept på moules, det verkar fin-fint.
Önskar man kunde redigera kommentarer, och ja det är alltid en kvinna skulle det så klart vara.
och får man ingen guldstjärna gör man bäst i att byta bransch - det gjorde jag:)
ASD: Mitt recept på fredagsmorgon är en slät kopp kaffe hemma, och sedan rejäl frulle på jobbet. Och tiden är inte bortslösad, den är osedvanligt väl använd.
Liz1e: Du stärker min tes, guldstjärnor står högt i kurs.
Det är värt långt mycket mer än guldstjärnor. Dessutom tror jag att man på välfungerande arbetsplatser ser till att identifiera dessa vardagshjältinnor och förvissar sig om att de känner sig hyggligt nöjda.
Jag håller med du, Esping. Inom vården har man försökt. Det är lätt att mäta och värdera utbildningar, karriärsteg och andra konkreta saker. Men att uppmärksamma och belöna den som sprider trygghet och trivsel bland patienter och kollegor är svårare.
http://www.skane.se/templates/Page.aspx?id=120959
Nu får du peppa syrran!
Jag tänker att vardagshjältinnorna fungerar lite som kanariefåglarna gjorde i svunna tiders kolgruvor. När fågeln tystnade så var det dags att lämna gruvan. Så är det också när vardagshjältinnan slutar glittra, när de vänliga orden sinar och de där värmande leendena stelnar. Då är det dags att dra. Eller åtminstone att inse att det är dags att handla.
bengavoice & esping: starta ett företag så kommer jag och jobbar hos er:)
Bengavoice & Esping, det låter nåt. Konsulter i guldstjärnor och kolgruvor.
Esping, Canary in a coalmine-teorin är utmärkt. Den bör kompletteras med att kanariefågeln, så länge den kvittrar, gör arbetet i gruvan så mycket mer uthärdligt. Precis som vardagshjältinnan när hon glittrar.
Var det därför du bytte jobb? För frukostarnas skull?
liz1e ! Jag har redan ett och tar väldigt väl hand om min personal. Det är guldstjärnor av största storlek, frukostar, luncher och så mycket personalvård som jag bara hinner med.
esping: kunde just tänka mig det;)
Skicka en kommentar