Viktiga frågor är svåra att prata om

Ta chanserna i livet. Var uppriktig mot din omgivning, håll inte inne med vad du känner. Lev nu, du vet inte vad som händer i morgon. Då kanske de saker du inte kommit dig för att säga inte längre går att säga - eller höra. Tankarna som väcks efter att ha sett "Fjärilen i glaskupan" är viktiga och påträngande, ibland svåra att hantera, men också att se bort ifrån.

Filmen handlar om den hyllade och framgångsrike modejournalisten som drabbas av slaganfall och förlorar all förmåga att röra sig, frånsett det ena ögonlocket. Med hjälp av det och en hängiven talterapeut och en tålmodig assistent blinkar han sedan ihop sin memoarbok.

Julian Schnabels film berättar Jean-Dominique Baubys historia på ett lågmält och poetiskt sätt, ofta med en befriande dos humor. Den ställer på ett intelligent sätt, utan att vara påträngande eller pretentiös, många frågor som vi alla behöver ställa oss.

Efter filmen slinker jag tillsammans med en god vän in på Bullen för en nattmössa. Och då dryftar vi såklart de stora frågorna i livet? Icke. Vi sätter oss ner och pratar jobb och jogg. Jag brukar behöva distans till en film, en bok eller vad jag nu upplevt innan jag kan diskutera och analysera. Men vem vet, i morgon kanske det är för sent...

Tyskt frisyrfusk fällde svenskarna

Gastkramande var bara förnamnet på Sveriges snöpliga förlust mot Tyskland i handbolls-EM. Jag anser mig inte vara särskilt nationalistisk, men när det dyker upp gula tröjor och blå byxor på en idrottsarena tar en patriotisk parasit över hela organismen, jag får hjärtklappning och svettningar och reagerar inte på andra intryck än hur det går för de svenska. Går det bra blir jag sprudlande lycklig, går det illa blir jag sur och gnällig.

När det gäller matchen mot Tyskland tycker jag att svenskarna var värda platsen i semifinalen. Tyskarnas målvakt var alldeles för stor, det fanns liksom ingen vinkel kvar att sätta straffarna. Men framförallt menar jag bestämt att man skulle dra av två mål för tyskarna eftersom de hade så fruktansvärt fula frisyrer. Det måste ha stört de svenska spelarna och är att betrakta som osportsligt uppträdande. Infärgade mohikaner, hockeyfrillor och tuppkammar borde likställas med doping. Tränarens mustasch var dessutom så stor att den hindrade svenska kontringar på kanten.

Det blir ganska mycket snack om denna brottning med boll numera. Om Sverige gått till semi hade jag varit rejält avundsjuk på Olala. Han är på väg till Norge för att fjäska för handbollshöjdare så att VM-finalen om tre år spelas i Malmö. Hoppas att han lyckas, och att det till dess kommer en regel som förbjuder stötande hårkreationer.

Vem i hela friden kan man lita på?

Inte nog med att jag fick finna mig i att bli rejält bortdribblad av en slipad säljartyp när jag köpte en miljöbil i höstas. Okej, jag visste att etanol inte var det absolut bästa alternativet för miljön, men allt talade för att det var väldigt mycket bättre än den klassiska soppan. Nu får man höra att etanolen är rena döden för miljön om man ser till hela produktionskedjan. Jag får reda på att jag inte bara skitar ner miljön, utan också tankar min bil med den mat som skulle fött de svältande massorna i tredje världen.

Det är fan inte lätt att veta vad som är bra och vad som är inte. Särskilt när förståsigpåarna med övertygelse berättar hur bra den här nya produkten är. Och kanske kan man inte förvänta sig att ens de ska förstå. Kunde man förvänta sig att läkarna skulle inse riskerna med att skriva ut Neurosedyn till gravida kvinnor? Min tandhygienist tipsade för några år sedan entusiastiskt om tandkräm med triklosan. Borde hon förstå att "undermedlet" hade den dåliga smaken att ta kål på allt liv när det via avloppet hamnade i naturen?

Jag tycker det är svårt nog att genomskåda den försåtligt övertygande reklamen, som så effektivt lurar på mig "sanningen". När sedan opartiska experter kommer och slår vad som visar sig vara blå dunster i ögonen på mig vet jag varken ut eller in. Och jag har inte ens nämnt någonting om den verkliga artisterna, den grundlösa tvärsäkerhetens giganter: börsanalytiker.

Nu fryser tungsinnets tårar

Den bitande kylan får det svenska tungsinnets tårar att frysa till is.

Visst låter det poetiskt på gränsen till patetiskt. Men det är alldeles sant. Jag upptäckte den prekära belägenheten hos Marie-Louise Ekmans skulptur Det svenska tungsinnet, mer känt som Brons-Gösta, under en lunkrunda i morse.

Är det kanske något man bör fundera över? Gör vårt bistra klimat att tårarna biter sig fast, att vi har svårt att släppa sorgerna? Eller bara att man inte ska fälla tårar i minusgrader, särskilt om man är gjord av brons?

Liten tavla stjälper ofta bra film

Jag har suttit och småsnyftat mig genom sista timmen av den fantasifulla Finding Neverland. Johnny Depps och Kate Winslets platoniska kärlekspar ger oss den nästan sanna bilden av hur berättelsen om Peter Pan kom till.

På slutet dör Winslets Mrs Davies. Hennes lillgamle son Peter undrar hur han ska kunna träffa henne i det magiska Landet Ingenstans, dit hon såklart farit. I en känslofylld parkbänksscen förklarar den genomfine J M Barrie ungefär "You just have to go there yourself". Den tolkar SVT:s översättare som "Du måste resa dit ensam".

Förväxlingen mellan de tidvisa synonymerna "själv" och "ensam" blir den här gången förödande. Den vänder ut och in på en nyckelreplik i den andäktiga slutscenen. Jag fattade visserligen poängen, men festen var förstörd.

Dåliga översättningar ser man en del av, särskilt om man tittar på de mer lättspydda kanalerna, som trean och femman. Men SVT brukar inte göra sådana missar.

Det finns dock felaktiga översättningar som på något sätt går i takt med filmens anda. Jag såg för nästan 30 år sedan Monty Pythons "Life of Brian" för första gången, på en biograf i Helsingborg. I inledningsscenen står det med stora bokstäver över duken "Saturday afternoon". Den svenska översättningen: "Fredag eftermiddag". Då började man ana vad som väntade.

Adelsohn fattar inte hur medierna funkar

Ulf Adelsohn, den gamle dansören, manar sina vänner till bojkott mot Svenska Dagbladet. Uffe, som vännerna kanske kallar honom, tycker att allt i tidningen är fel: Ledarsidan angriper regeringen från höger, nyhetsredaktionen är vänstervriden. Sammantaget är SvD "en starkt bidragande orsak till regeringens dåliga opinionstal". Han tycker också att familjen "har det mycket trevligare vid frukostbordet nu sedan vi sagt upp vår prenumeration".

Jag har hört en del "makthavare", politiker och andra, som gnäller över mediernas okunnighet och illvilliga vinklingar när nyheterna inte passar dem. Jag vet inte hur många gånger jag försökt förklara att de har fel.

Det finns massor av positiva nyheter i tidningarna. Många av dem är resultat av beslut som fattats av dem som förvaltar våra skattepengar. Det kan vara vetenskapliga framgångar, tätare tågtrafik över Öresundsbron, liv som räddas eller bara människor som får en god utbildning och mår bra. En del av bakgrunden är att de som fått förtroendet använt våra pengar på ett bra sätt.

Men när de goda resultaten uppmärksammas är det ingen Oscarsgala. Det blir inga tal där alla som har den minsta del i framgången ska nämnas och hyllas. Journalisterna har inte, och ska inte ha, intresse av att dissekera en bra historia för att alla ska få en rättvis del av äran. Och den som för tillfället är hjälte har oftast inget intresse av att dela med sig.

När det i stället är dåliga nyheter, då vill ingen vara syndabock. Då är det lätt att skylla på dåliga beslut och bristande resurser - som säkert är åtminstone en del av sanningen. Då landar skulden i knät på politiker och andra fattare av beslut.

Ulf Adelsohns hustru, kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth, har uppenbarligen fattat detta. Hon håller bara med sin make på en punkt, nämligen att frukostarna är trevligare nu när hennes make inte hetsar upp sig över morgontidningen.

Ulven är mindre farlig utan fårakläder

Det finns de ibland oss som vill gå framåt och de som vill gå bakåt. Det finns de som ärligt talar om vad de vill och de som försöker dölja det.

Svenska kyrkan tycker att det är okej för par att gifta sig i kyrkan även om de är två män eller två kvinnor. Det ska nästan säkert kunna heta "gifta sig". Men det är tveksamt om man får använda ordet "bröllop". Och det är såklart alldeles uteslutet att använda begreppet "äktenskap". Nej, "partnerskap" ska det heta, och det ska vara en alldeles egen ceremoni, som inte ska kunna förväxlas med det heliga äktenskapet.

Hej, vi heter Svenska Kyrkan och vi är en modern kyrka där alla är välkomna. Vissa är visserligen mer välkomna än andra. Och vad skulle en modern kyrka vara utan lite good old diskriminering? Men det pratar vi helst inte om.

Då är ärkereaktionärerna i riddarhuset mindre hycklande med sin inställning. Kvinnor äga inte tillträde. Inga krusiduller. Inga försök till skönmålning, utan egentligen bara "så har det alltid varit".

På något sätt känns det tryggare att ulven behåller vargpälsen och inte utger sig för att vara något annat. Det är som när brunskjortorna överdoserar med blekmedel och plötsligt står där med argument lika nytvättade och till synes rumsrena som de vita skjortorna.