Säga vad man vill om Malmö FF, men man får i alla fall valuta för pengarna. För varför går Malmöborna till Stadion, om inte för att smittas av den ångest och krampaktiga osäkerhet som präglar de blåtröjade på planen. Det är i alla fall den enda vara som erbjudits i butiken de senaste åren.
När kvällens match Örebro nått halvvägs tänkte jag en förbjuden tanke: Jag nästan trodde på en enkel resa, att vi skulle hålla ett tryggt avstånd och vinna utan att slutet blev en nagelbitare. Då hade MFF efter 10 minuter på straff fått 1-0 i mål och 11-10 i spelare. Våra hjältar dominerade totalt resten av halvleken och Daniel Andersson hann med att göra sitt andra mål.
Men bbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbbb (ursäkta, det var katten som la tassen på tangentbordet) det skulle såklart bli en rysare, annars vore det inte 2008 och Malmö FF. Det första som hände efter pausen var att Robert Åhman-Persson ägnade sig åt brottning i eget straffområde och det blev 2-1 på straff. Sedan fick blev det trekvarts servering av den malmöitiska normalkosten - ängslig försiktighet, skak i knäna och svid i magen.
Hopp blandades med förtvivlan, det bokstavligen bjöds på chanser framför båda målen. Och när Örebro i en sista desperat ansträngning skickade upp hela laget på en frispark fanns det ingen svarttröja kvar som kunde stoppa Edward Ofere när han ångade in 3-1.
Det var länge sedan jag var på Stadion utan ont i magen. Det är tydligen ganska många som tänker på sin hälsa, för vi var trots den härliga höstkvällen bara sextusen nånting som var där. Men nu kan dysterkvistarna i praktiken lägga ner snacket om nedflyttning. Så låt oss avsluta säsongen utan den ängslan som verkar ha satt sig i de ljusblå tröjorna och skaffa lite trygghet och självförtroende som vi kan bygga vidare på nästa säsong. För då jävlar...
- En röst i kulturskymningen - En skunk i dunklet - Sista skriket från vildmarken - Ett nödrop i krösamoset -
8 kommentarer:
Fotboll och ont i magen hör liksom ihop. Jag tycker faktiskt väldigt illa om fotboll egentligen :-)
Jag vet att du förstår mig, Alla. Det är ju inte bara MFF som gått knackigt den senaste tiden.
Fotboll är som barn. De är det viktigaste som finns, och just därför finns inget som ger dig lika många bekymmer.
Hörde att matchen mot Örebro var en av de håglösaste tillställningar som avgjorts på Malmö stadion (du förstår nog på ordvalet vem som gav omdömet).
Något som faktiskt talar för en ljusnande framtid för MFF är en sådan sak som att MFF i U 21-allsvenskans kvartsfinal utklassade Kalmar FF med 6-1.
För övrigt förstår jag inte varför de realister som varnat för nedflyttningsspöket skulle kallas "dysterkvistar". Före matchen mot Örebro var det en realitet.
Trelleborgs FF däremot, som MFF-supportrar brukar le lite överseende åt, spöade guldfavoriterna KFF som nu inte längre ska vara så säkra.
Bengavoice ! Var tänker du att man ska få trygghet och självförtroende ifrån ? MFF har ju varit duktiga på att skaffa sådant som går att köpa för pengar men något annat har jag inte sett dem lyckas med. Självförtroende och trygghet är väl sådant som kan växa fram under ett gott ledarskap.Den varan har vi inte sett så mycket av under Borgs och Madsens regim.
Hollis, "håglös" är helt fel beskrivning. Viljan fanns genom hela matchen. I första halvan gav den dominans och överlägset spel. I andra skapade den krampaktig överambition.
En dysterkvist är alltid en dysterkvist, hur realistisk han än är.
Esping, det där med självförtroende och trygghet är väl mitt sätt att beskriva våra malmöitiska ögon, lika blå som tröjorna på våra hjältar.
Jag har utfört en klassisk felsökning på Malmö FF efter 2004: Vi bytte spelare. Det funkade inte. Vi bytte tränare. Det funkade inte. Var finns då felet?
Eeeh... På Stadion såklart. Så vi byter den också!
Japp, det verkar som om ledningen tillämpar samma Trial and error-metod. Ingenting får någonsin chansen att bli något. Tålamod kanske man skulle prova med, det brukar vara en god grund för självförtroende och trygghet. Från mitt perspektiv får MFF gärna fortsätta på den inslagna vägen. Fast det vore ju kul om de presterade lite bättre. Då blev ju derbysegrarna värda lite mer.
Esping, vi kan säkert enas om att vi båda önskar oss många värdefulla derbysegrar. Ditt rödblåa hjärta till trots har du alldeles rätt i att det saknas himmelsblått tålamod. Det brister mest hos herr Borg, och nu är mitt med honom slut.
En - kanske - vild spekulation: näste sportchef heter Patrik Andersson.
Skicka en kommentar