Jag missade det där med att vara vuxen

Ibland när jag ser mig omkring får jag intrycket att jag har missat nånting. Inte minst på min arbetsplats, den stora regionala myndigheten, känner jag mig ofta omgiven av tanter och farbröder som ofta är betydligt yngre än jag. Deras kläder och frisyrer är tantiga och farbroriga, och de pratar, rör sig och tänker som farbröder och tanter.

Det jag har missat är det där med att bli vuxen. I jeans och en tröja med fånig text sruttar jag runt bland kostymer och kjolar med matchande kavaj. Jag försöker ta saker med en klackspark och kanske en vits, men det funkar liksom inte när runtomkringet tycker att allting är så fruktansvärt allvarligt.

Många gånger har jag tittat med avsmak på den andra sorten av vandrande anakronismer, människor som klär sig väldigt mycket yngre än de är. Gamlingar i alldeles för tajta jeans, tanter i flickkläder, gubbar med brallsnitt som visar kalsingarna och hiphopkeps på tvären. Nu börjar jag tro att jag är på väg att bli en av dem.

Kanske borde jag, om jag var vuxen, klä mig i skjorta och slips och tjacka in mig på några kostymer och blazrar. Men nu har jag konstaterat att mitt liv går direkt från ungdom till ålderdom, utan att passera "vuxen". Så jag tror jag fortsätter med min slashasiga stil.

Då återstår bara frågan om jag tagit steget in i ålderdomen eller fortfarande är att beteckna som ung. Det finns tecken som tydligt pekar på det det förstnämnda. Men hoppets låga har inte slocknat helt. Om jag har blivit gammal så måste jag vara en av de barnsligaste gamlingarna i kvarteret. Dessutom gladde det mig Storlien - som vi säger i Jämtland (tack, Sigurd) - när jag häromdagen fick ett brev i lådan, adresserat "Till målsman för Bengt F". Men det kanske mest är ett tecken på att jag behöver en sådan.