Fördomar frodas fortfarande inom idrotten

Två gånger under dagens slögloende på TV-fotboll har det antytts att färgen på domarens kort avgörs av färgen på den syndande spelarens hud.

Inters Maicon verkade antyda att hans mörka hudfärg spelade in när han fick ett välförtjänt rött kort i matchen mot Livorno. När Chelseas John Obi Mikel blev utvisad mot Manchester United menade de svenska kommentatorerna att exempelvis Paul Scholes inte fått rött kort för en motsvarande satsning med dobbarna före.

Det är klart att fotbollen inte är en fördomsfri zon. Precis som tränare, spelare, medier och publik styrs domarna - oftast omedvetet - av sina fördomar. Den enda lösningen jag kan se är att göra blandningen till det normala. Kåren av spelare i de stora europeiska ligorna är redan ett brokigt gäng där kompetensen syns mer än hudfärg och ursprung. Det måste bli likadant bland ledare och domare.

En bekant hävdade efter Sveriges 0-0-match mot Danmark häromsistens att Zlatan Ibrahimovic var överskattad. Bekantens fotbollsintresse är ganska lågt och han medgav att han inte sett matchen. När han motiverade sin åsikt med att en anfallares jobb är att göra mål, och att Zlatan inte lyckats med detta på länge i landslaget, mildrades min upprördhet av att han inte visste vad han pratade om.

Men samtidigt gjorde sig denne man, som jag ser som en vän av ett multikulturellt samhälle, till språkrör för en unken, främlingsfientlig attityd som drabbat svenska idrottare med rötter utanför Sverige. Zlatan är ett av de tydligaste offren för denna inställning, som ger näring åt sverigedemokrater och andra mörkermän.