Nätköp med komplikationer

Det har sina sidor att handla på nätet. Jag antydde en gång i en kommentar att jag hittat intressanta saker på en amerikansk bryggerisajt. Det var några tröjor från Flying Dog-bryggeriet med motiv tecknade av bryggeriets och författaren Hunter S Thompsons hovkonstnär Ralph Steadman. Finkläder för en öltok som jag. Jag halade upp mitt Visakort och betalade utan att tveka något som visade sig bli 571 kronor och 30 öre för fyra fina t-tröjor.

I dag kom en avi från Posten, som glatt meddelade att jag kunde hämta ut mitt paket på Hemköp mot den facila summan av 284 kronor. Det visade sig vara 221 kronor i tull och 63 kronor i speditionsavgift till Posten. Då var redan bra mer än en tredjedel av det ursprungliga pröjset frakt. Jag anade att Tullverket skulle hålla sig framme, men inte att jag skulle få lägga nästintill på kronan 50 procent till priset.

Mannen på Hemköp var mycket förstående och berättade att tullens avgifter, som han uppfattade det, verkade väldigt godtyckliga. Han rekommenderade att man bad någon vän i USA köpa varorna och sedan skicka dem som gåva. "Har du inga vänner däröver? Då är det bara att sätta igång och chatta!"

Häromdagen stod jag i samma Hemköpkö för att hämta ut en tullfri laddning från Ginzas 40-kronorsrea (kolla, där finns en hel del fynd). Det sura inköpet i paketet var bluesfilmen "Lightning in a bottle" som jag köpt från samma butik någon månad tidigare, men som plötsligt bara försvunnit. Nåja, 40 spänn, tänkte jag och beställde en ny. Att sedan fyra plattor, varav en till fullpris, fick slå den följe var både bonus och minus.

Nåja, när jag stod där i kön knackade min granne musiknörden mig i ryggen. Han log glatt och sa "Vilken tur att jag träffade dig. Jag har haft så dåligt samvete för att jag inte har lämnat tillbaka filmen som jag lånade av dig på gårdsfesten".

Nu står jag med två exemplar av filmen. Lova att inte tala om det, men jag tänkte ge min dublett till en kompis som säkert skulle uppskatta den.

Skrämmande okunskap i maktens Mecka

Är det slutet för världen som vi känner den? USA:s representanthus har beslutat att införa socialism, verkar vissa röster på den bortre sidan av Atlanten säga.

Men man kan undra om dessa amerikanska toppolitiker, som tagit sig genom världens tuffaste demokratiska system till en av världens mäktigaste politiska församlingar, egentligen har koll på vad de pratar om. TV4-nyheterna hade ett par minuters inslag från debatten, och under den tiden hann jag höra två upprörande tavlor (eller kanske inte?) angående verkliga viktigheter.

En talare säger: "Det finns en låt som heter 'The Day the Music Died'..." Ja, det gör det, om jag kollar i iTunes Store. Till och med tre, med storheterna Crossfade, Paul Kerschen och Give Up the Ghost. Men hon avser säkert "American Pie", där Don McLean sjunger just den raden.

Sedan står någon annan i denna grädda av kunskap och visdom och häver ur sig "Mick Jagger sa 'Sometimes you don't get what you want'..." Jaja, det har han säkert sagt. Men kanske det ligger närmare till hands att referera till låten "You can't always get what you want"?

Vad säger man? Världsklass!

Mysko paket väcker omgivningens intresse

Jag var en kvarts promenad hemifrån, hade sju kaffemuggar i två halvmeterlånga rör av grov papp, ingen väska och det spöregnade. Jag gick in i butiken med ett spretigt sortiment av billigt krimskrams för att uppfylla mina akuta behov: ett paraply och en rejäl plastkasse.

När jag stod i kassakön med mina varor och tre tjugor knackade mannen mig försynt i ryggen, pekade på papptuberna som jag med viss möda balanserade under armen, och frågade: "Var hittade du dem?" Jag förklarade att jag hade dem med mig in, och då försökte han igen: "I vilken butik hittar man sådana?"

Jag vet inte vad han inbillade sig att det fanns i rören. Det kunde vara korta med grovkalibriga pansarskott, exklusiva tapeter eller avancerade sexleksaker i diskret förpackning. Att de innehöll kaffemuggar, en gåva från en stor förening av offentliga organisationer, kunde han inte ha en aning om.

En tilltalande förpackning kan betyda mycket för själva produkten. Ibland tycker man omslaget verkar mer påkostat än innehållet. För att inte tala om varumärken. Med rätt logga kan man ta grova pengar för vilket skräp som helst. Det kanske var det som lockade den frågvise denna gången. På papprören stod nämligen med logotyp och allting: "Sveriges Kommuner och Landsting".

På avstånd är det lätt att gilla Rögle

När Malmö FF med all önskvärd tydlighet visat att 2008 kan läggas i den stora högen av mellansäsonger finner jag en liten tröst i att det hittills gått oväntat bra för Rögle BK.

Det tog 28 minuter att sälja slut på biljetterna till hemmapremiären, obetydligt kortare tid än det tog att på Amish-vis smälla upp den nya hockeyladan. Bygget startades direkt efter det dramatiska och oväntade avancemanget till Elitserien i våras. Och nu är den, om inte helt färdig, i alla fall inflyttningsklar.

Och det blev ju bara bättre av att Kung Kenny ställdes mot Broder Jörgen i premiären i Lindab Arena. Alla dessa förutstättningar hissade såklart motivationen i topp för de grönvita. Men om Rögle kan behålla farten och kämpatagen från Färjestadmatchen kan de nog få fler tungviktare på fall.

Som ängelholmare i mångårig förskingring kan jag numera utan problem hålla helhjärtat på Rögle. Så har det inte alltid varit. När jag för många år sedan var aktiv i den lokala basketklubben, mest som ledare efter en kort och medioker spelarkarriär, var jag ingen vän av hockeyklubben.

Äli Basket låg tidvis nära den absoluta eliten, både på dam- och herrsidan. Samtidigt låg Rögle klart längre ner i hockeyns seriesystem. Men det var ändå svårt för en satsande basketklubb att konkurrera om sponsorer och kommunens intresse med bygdens stolthet, även om stoltheten i våra ögon byggde på Pollenkungens köpfest, som gav ett par säsonger i Allsvenskan på sextiotalet. Hemma i Lergökastan finns missnöjet kvar, det märker jag tydligt när jag träffar närstående som fortfarande för en otacksam kamp om kommunala satsningar. Och det blir bara svårare ju bättre det går för Rögle.

Men här i Malmö måste jag ju uppfylla förväntningarna på en riktig ängelholmare. Inte minst ett år som detta, när arvfienden Mif får ägna sig åt att slakta småländska gärdsgårdslag. Men till våren kan jag byta fokus, för då är denna säsong av uppbyggnad över för Malmö FF, och Rolles pågar är redo att spela sig dit de hör hemma, i toppen av Allsvenskan.

Festivalen borde få Carlsberg på bättre tankar

Den lyste som månen över den europeiska ölfestivalen, Carlsbergs välkända logotyp. Tiotusentals ölentusiaster hade vallfärdat till Köpenhamn och köade tålmodigt för att få smaka på ett gigantiskt urval av brygder från hela världen.

Festivalen hölls i Carlsbergs gamla bryggeriområde, och den danska bryggarjätten hade en stor monter. Men även om hemmalaget kryddat sitt vanliga pilsnerutbud med imagestärkande finöl som Semper Ardens och Jacobsen - och för säkerhets skull fyllt på med storsäljande importer som Budweiser, Kilkenny och Guinness - blev deras stånd ett av de minst lockande.

För vad är en dansk international lager när man kan få en amerikansk imperial stout, eller för den delen en svensk stormaktsporter? På festivalen fanns såväl underbart smak- och alkoholstarka belgiska årgångsbrygder som skräckinjagande Afrikainspirerade banan- och kokosnötöl.

Om Carlsbergs ledning gjorde sitt jobb och tog en runda på festivalen för att kolla in konkurrensen - nu när den fanns på deras egen bakgård - borde de i ärlighetens namn tänka om angående den reklamslogan de använder för att sälja sitt synnerligen almindelige öl: "Carlsberg - probably the best beer in the world".

Probably not.

Filmen som skulle ha stannat i skallen

Det började en kväll i mitten av 70-talet. Jag satt ensam hemma och slöglodde på sånt som visades på bästa sändningstid dåförtiden, en gammal svartvit film som ingen nånsin hört talas om, varken förr eller senare.

Men handlingen i den här rysaren fastnade i mitt minne. Jag mindes en magisk spegel som visade en ruskig händelse som den speglat en gång för längesen. En buktalares docka som levde sitt eget liv - och tog andras - fastnade också i mitt huvud. Och den finurligt fördömda ramhistorien där slutet blir början och början förebådar slutet. Men jag hade ingen aning om vad filmen hette och var den kom ifrån.

Under de följande åren beskrev jag ofta filmen för olika vänner när vi pratade om film, i hopp om att någon skulle känna igen den och veta mera. Men de eviga frågetecknen i mina vänners ansikten fick mig ibland att tro att jag drömt ihop hela storyn och att en halvtaskig hjärnskrynklare skulle kunna använda den till att ställa en skrämmande diagnos om min mentala hälsa.

I slutet av 80-talet, under en resa till London, köpte jag ett begagnat exemplar av Halliwell's Filmgoers Companion. Med skakig handstil står det på försättsbladet "To Michael. Best wishes. Don't ever change. From your Dear Friend June". Vad Michael inte skulle byta får vi nog aldrig veta. Hoppas det inte var kalsingar. Boken bytte han uppenbarligen, annars hade jag nog aldrig kunnat bläddra upp ordet "ventriliquist" och äntligen, efter kanske femton år, få visshet. Filmen finns, den gjordes 1945, innehåller flera episoder av olika regissörer (bland dem Charles Crichton, som 43 år senare skulle göra "A fish called Wanda") och heter "Dead of Night".

Steven Spielberg, Jon Landis och några till använde förresten 1983 konceptet med en ramhandling och inflätade rysarhistorier av olika filmskapare i "The Twilight Zone".

När jag nu fått ro i mitt sargade sinne satte jag mig ner och väntade tålmodigt på Internets ankomst.

En dag för några år sedan beställde jag filmen från Amazon.com. När jag regionsbefriat min dvd-spelare, bryggt en kanna te och satt mig tillrätta i soffan återupplevde jag sedan 103 av de minuter som satt starkast prägel på min ungdom.

Det skulle jag kanske inte ha gjort. Jag, som vägrar se skräckfilmer och som fortfarande förvånas över att jag vågade gå och se "När lammen tystnar", blev inte det minsta rädd. Jag blev knappt ens berörd, vilket gör mig illa berörd. Den film som fanns i mitt huvud var väldigt spännande, den skymtade bara fram som skrämmande fragment, bleka skuggor i mörkret.

Någon dag snart ska jag ge filmen en ny chans. Skadan är ju redan skedd, kanske kan en ny titt med lägre förväntningar ge mig en balanserad uppfattning om filmen. Men den hade mått bäst av att stanna i min skalle.

Kärleksfilm om vänskap behåller titeln

Jag hade väntat i ett kvarts sekel, och då kunde jag vänta en vecka till.
Det var 1983 som jag såg Ettore Scolas "Vi som älskade varann så mycket" och bestämde mig för att den var världens bästa film. Ingen rulle har under åren lyckats ändra den ståndpunkten.

När det i dag, en vecka efter att nyutgåvan på DVD landat i brevlådan, var dags att återse filmen var jag lite orolig. Hade jag under 25 år förädlat filmen i mitt minne till något den inte är? Jag var i förväg beredd att rubricera detta inlägg något i stil med "Jag som älskade den filmen så mycket". Så på sätt och vis var väl förväntningarna något balanserade...

Men nu kan jag konstatera att kärleken består. Det är en fantastisk historia om vänskap och kärlek mellan tre killar och en tjej under - ja, lika lång tid som min relation från filmen - 25 år. Separationen är också förenande; filmen skildrar de tillfällen då karaktärerna förenas under alla åren.

Och så handlar det om film. Federico Fellini, Marcello Mastroianni och Vittorio de Sica spelar sig själva. de Sicas "Cykeltjuven" spelar en viktig roll, och plötsligt befinner vi oss mitt i inspelningen av fontänscenen i Fellinis "Det ljuva livet".

Det är roligt, tänkvärt, skrämmande. Vadå vänskap, tänker jag, de grälar eller slåss ju hela tiden. Och så säger någon att vänskapen är det viktiga - kärleken är ett flyktigt som nöje bara de rika kan unna sig. Och så fattar jag lite mer av livet.

Man kan för övrigt inte låta bli att älska den hängivne, hetlevrade, egocentriske, påläste och fattige Nicola, vars dåliga samvete för att han lämnat frun och sonen fräter sönder honom. När replikerna sprutar ur honom och han på några sekunder först kan säga "Inget står över allt. Jag är emot vänskap. Det är antisocialt." och strax efter "Den intellektuelle är överlägsen på alla sätt, bortom allt annat!" Jag misstänker att jag missar något, eftersom dessa fyra översättningsrader täcker en medelstor fontän av ord på italienska. Jag får väl gå en språkkurs, så blir filmen om möjligt ännu bättre.