- En röst i kulturskymningen - En skunk i dunklet - Sista skriket från vildmarken - Ett nödrop i krösamoset -
måndag 17 maj 2010
Once upon a time in the Väst
Det var nog 1984, en natt i februari. På Göteborg Film Festival var det svensk premiär för Sergio Leones "Once upon a time in the West", och det skedde i jättebiografen Draken vid Järntorget med start vid midnatt. Salongen var smockfull med filmnördar och jag var en av dem.
En kraftigt stympad version av filmen hade visserligen gått en vända på bio sådär femton år tidigare, då under namnet "Harmonica - en hämnare". Men den räknades liksom inte.
Den som möjligen har spanat in rubriken "Och att hålla kärt" här till höger har redan fattat; den natten blev en av mitt livs största filmupplevelser. Det blev också min första riktiga kontakt med Ennio Morricones musik – kärlek vid första öronkastet. Nu har polaren Ennio fått Polarpriset, inte en dag för tidigt.
Och visst har hans musik en av huvudrollerna i filmen. Karaktärerna åtföljs av sina respektive teman, och de är alla talande och magnifika. Som alltid leker Morricone med kontrasterna, från det ensamma munspelet eller mungigan till fullt flås med hela den fläskiga symfomiorkestern.
Men det geniala i denna film innefattar också det modiga användandet av tystnad och spänd väntan. I långa scener händer allting under ytan, spänningen byggs upp och utlöses i tuff dramatik – och inte minst i Ennio Morricones musik. Inledningsscenen är oslagbar. Kolla bara klippen. Vi går från början till slutet. Men det finns väldigt mycket mer att se däremellan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Glöm inte de distade elgitarrerna som inspirerat så många rockband.
Fast var egentligen Harmonica så våldsamt stympad? Den klockade väl in på närmare tre timmar.
Enligt legenden gick censuren hårt åt filmen, varpå den svenska distributören bestämde sig för att korta ner den till normallängd.
Möjligen kan denna tes stärkas av IMDB:s uppgift att filmen i Italien är 175 minuter, den internationella versionen är 165 minuter medan filmen i Finland bara är 137 minuter lång.
Det finns en väldig massa uppgifter vad gäller censur och längd på den filmen. Det lär finnas en tidig amerikansk version på 1 timme 40 minuter. Sedan finns det enligt svensk fildatabas fyra censurbedömningar av filmen i Sverige mellan 1969 och 1976. Där står det bara hur lång filmen är i meter i de olika versionerna, men en av dem är i alla fall väldigt många meter längre än de andra. Jag såg ju filmen på bio i den vevan och vad jag minns skilde den sig inte så väldigt mycket från den version man kan se i dag.
Legenden kan ha fel, och kanske har du redan 15 år tidigare sett en version som ligger nära originalet.
Så här skriver Lovefilm.se: "Totalt missuppfattad av svenska kritiker vid premiären, slaktades filmen i speltid. Videoversionen är den första kompletta som visats i Sverige." Vilket i mina ögon inte heller stämmer, med tanke på visningen vid filmfestivalen.
Versionen på 1.40 låter dock osannolik, ska det inte vara 140 minuter?
Ju mer man forskar, på webben, om denna film, desto krångligare blir det. Jag började tro att jag blandat ihop det där med 140 minuter och 1 timme och 40 minuter eftersom jag inte kunde hitta tillbaka till sidan med uppgiften om 1.40. Däremot hittade jag detta om filmen på en sida tillägnad Sergio Leone:
”Evidently there is also a shortened, near 2-hour version that people should stay away from, but I've never seen it”.
Sedan kan man då hitta detta:
Running time
Theatrical cut:
145 minutes
Restored Cut:
165 minutes
Extended Cut:
171 minutes
Och på den svenska filmdatabasen mäter man längden i meter i stället för minuter och där finns, som sagt, fyra olika längder (fram till 1976).
Att det skulle finnas någon speciellt slaktad version som skulle visats just i Sverige hittar jag inget om (utom på Lovefilm då). Däremot lär filmen blivit ljummet mottagen i USA.
Det är ju kul med myten, ryktet, eller vad det nu är om kortversionen som ingen sett.
De många versionerna av sanningen vittnar väl mest om att filmen har stor betydelse för många människor. Ett klassiskt mästerverk.
Synd att ganska få recensioner från det sena 60-talet går att hitta via internet.
Synd att man själv börjar få så dåligt minne. Jag vet ju att jag sett den på bio och att det var före 1984. Men jag minns tyvärr inte hur många meter den var.
Många intressanta sidor har jag i alla fall stött på i mitt sökande. Och helt klart är, att Once upon a time in the West är en klassiker som det fortfarande finns ett jätteintresse för.
http://www.spaghetti-western.net/index.php/C%27era_una_volta_il_West/DVD
Kan jag få den tyska de luxe-versionen där ett munspel ingår, tack.
Okej, jag kastar mig ut - jag erkänner och jag skrapar med foten... Jag har inte sett filmen. Antar att du vill rekommendera mig att göra det....
Rekommenderar? Jag kräver att Alla ser - och hör - filmen.
Den är 2.45, så jag räknar med att du återkommer med en recension strax före tre.
Idag blev jag inbjuden till Polarpristjosan med bland annat Morricones. Så ska det visst varacxhampange och sånt. Hade du varit i Stockholm skulle jag bjudit med dig :-) Dom visar en film också, fast det blir Dom omutbara.
Coolt. Sörpla skumpa med Mr Filmmusik. Jag räknar med en utförlig rapport och att du ger honom en rejäl kram från mig.
Skicka en kommentar