Filmen som skulle ha stannat i skallen

Det började en kväll i mitten av 70-talet. Jag satt ensam hemma och slöglodde på sånt som visades på bästa sändningstid dåförtiden, en gammal svartvit film som ingen nånsin hört talas om, varken förr eller senare.

Men handlingen i den här rysaren fastnade i mitt minne. Jag mindes en magisk spegel som visade en ruskig händelse som den speglat en gång för längesen. En buktalares docka som levde sitt eget liv - och tog andras - fastnade också i mitt huvud. Och den finurligt fördömda ramhistorien där slutet blir början och början förebådar slutet. Men jag hade ingen aning om vad filmen hette och var den kom ifrån.

Under de följande åren beskrev jag ofta filmen för olika vänner när vi pratade om film, i hopp om att någon skulle känna igen den och veta mera. Men de eviga frågetecknen i mina vänners ansikten fick mig ibland att tro att jag drömt ihop hela storyn och att en halvtaskig hjärnskrynklare skulle kunna använda den till att ställa en skrämmande diagnos om min mentala hälsa.

I slutet av 80-talet, under en resa till London, köpte jag ett begagnat exemplar av Halliwell's Filmgoers Companion. Med skakig handstil står det på försättsbladet "To Michael. Best wishes. Don't ever change. From your Dear Friend June". Vad Michael inte skulle byta får vi nog aldrig veta. Hoppas det inte var kalsingar. Boken bytte han uppenbarligen, annars hade jag nog aldrig kunnat bläddra upp ordet "ventriliquist" och äntligen, efter kanske femton år, få visshet. Filmen finns, den gjordes 1945, innehåller flera episoder av olika regissörer (bland dem Charles Crichton, som 43 år senare skulle göra "A fish called Wanda") och heter "Dead of Night".

Steven Spielberg, Jon Landis och några till använde förresten 1983 konceptet med en ramhandling och inflätade rysarhistorier av olika filmskapare i "The Twilight Zone".

När jag nu fått ro i mitt sargade sinne satte jag mig ner och väntade tålmodigt på Internets ankomst.

En dag för några år sedan beställde jag filmen från Amazon.com. När jag regionsbefriat min dvd-spelare, bryggt en kanna te och satt mig tillrätta i soffan återupplevde jag sedan 103 av de minuter som satt starkast prägel på min ungdom.

Det skulle jag kanske inte ha gjort. Jag, som vägrar se skräckfilmer och som fortfarande förvånas över att jag vågade gå och se "När lammen tystnar", blev inte det minsta rädd. Jag blev knappt ens berörd, vilket gör mig illa berörd. Den film som fanns i mitt huvud var väldigt spännande, den skymtade bara fram som skrämmande fragment, bleka skuggor i mörkret.

Någon dag snart ska jag ge filmen en ny chans. Skadan är ju redan skedd, kanske kan en ny titt med lägre förväntningar ge mig en balanserad uppfattning om filmen. Men den hade mått bäst av att stanna i min skalle.