En alldeles särskild dag

Spåren av söndagens sol hettar i ansiktet, jag känner mig lite skitig och när jag slänger mig på soffan kan jag inte hålla mig vaken medan Barcelona förintar stackars Valencia. Sedan väl deklarationen blivit klar på lördagen vände helgen till att bli den lisa för själen och stärkare av kroppen som den är avsedd att vara.

Lördagkvällen var så varm och vacker att jag grävde fram några överblivna ungerska korvar i kylen och improviserade en grillkväll med ungdomarna. När mörkret fallit och inte ens den kvarvarande grillglöden mäktade att trotsa nattkylan klättrade jag uppför trapporna och lämnade en handfull tonåringar som gått i barndom och lekte dunkgömme i gårdens kolmörker. När de som var mina väl kom hem var söndagsdygnet purfärskt.

Ungarna sov fortfarande när jag vid åttatiden gav mig ut och slaktade mitt pers i joggingspåret. Brons-Gösta klagade visserligen på att jag ignorerade pulsmätarens varningar, men det kan jag leva med när jag kapar 20 sekunder och kan hålla 5.15 per kilometer i drygt en halvmil.

Sedan följer biltur med dottern till landet, lunch med favoritfastern och hennes charmige gnällspik till make på Sjöbo Gästis - jag kan rekommendera silltallriken - tillbaka till stugan, på med shortsen, fram med gräsklipparen medan unga fröken gräver ned sig med fröpåsar i rabatten. Inte ens störtregnet som avlöste solskenet för en stund kan dämpa humöret.

När vi lämnar stugan i vårvädret känns den mer som ett lockande semestermål än ett muggigt ruckel i en vildvuxen djungel. Musskiten i hörnen bekymrar jag mig om senare - precis som morgondagens arbete och annat krafs.