Sonen i krigslistens värld blandar känslorna

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över sonens datorspelande. 14-åringens uppfattning är säkerligen det senare, eller kanske snarare att jag tjatar om det. Det gnager i min faderliga moraltantmage när Plutten ägnar varje vaken stund av sommarlovet åt att sitta med headset och ranta runt i en virtuell värld av krigslist.

Jag pepprar honom med straffkommenderingar som städning av rummet, maximitid vid datorn och minimitid utomhus. När jag kommer hem från jobbet har han städat rummet - slarvigt, men ändå - och tvingat sig att sitta ute i det ruskiga solskenet i någon timme. Och nu sitter han med headset på huvet och babblar på bruten men flytande amerikanska med någon portugis som han slaktar monster tillsammans med i den spelade världen.

Grabben konverserar alltså mer obehindrat på engelska än far sin, han knyter kontakter över hela världen - låt vara med monsterslaktare av diverse slag - han tänkter strategiskt och samarbetar i grupp. Det är annat än slögloendet på krystade rättsmedicinare från diverse amerikanska städer, som jag ägnar en hel del av mina vakna stunder efter jobbet åt.

Men jag kommer att fortsätta tvinga honom sköta en del av hushållet och utsätta sig för det jobbbiga dagsljuset en del av sommardagarna. Och när skolan kommer igång drar det tunga tjatartilleriet igång. Jag kommer inte att gå med på att skolan blir lidande. Vill han ha krig måste han först besegra mig.