söndag 29 mars 2009

Träffade Bob i går. Han hälsade.

Bob Dylan respekterade inte Earth Hour. Han hade många lampor tända trots att släckkalaset hann både börja och sluta under hans konsert i Malmö Arena. Fast han hade kanske dragit ner på ljuset lite, för det var ganska svårt att få någon skärpa i kameran.

Både Bob och jag har blivit 20 år äldre sedan vi sågs senast. Åren har gjort honom gott, i alla fall om jag dömer efter kvaliteten på framträdandena. Vad tiden gjort med mig får Bob bedöma.

Bob Dylans eviga turné är en välsmord och lyxförpackad underhållningsprodukt. Publiken får åtminstone vad den önskar sig. Jag tror inte att någon lämnade Malmö Arena besviken i går kväll – förutom kanske någon som inte fick tag på biljett.

För många år sedan var Bob Dylan en kontroversiell förnyare, en som bröt ny mark inom musik och lyrik. Han har förvaltat och utvecklat sitt konstnärsskap så att han nu är en institution som representerar det gamla och beprövade, som vänder sig till den äldre generationen. Som en representant för dessa åldringar kunde jag inte annat att betrakta lördagen som en riktig trivselafton.

Det blev några bilder till. De ligger på min Flickr-sida.

10 kommentarer:

Jah Hollis sa...

Jag kan väl instämma i det mesta. Och tillägga att du lyckades bra med bilderna. Kameraförbudet till trots. :-)
Jag har länkat till detta inlägg från min blogg.

Bengavoice sa...

Kameraförbud? Det hade jag ingen aaaaning om!
Länka. Såklart. Jag har återgäldat ynnesten och lagt till en länk till Flickr, där ytterligare några bilder från gårdagen ligger.

Mats sa...

Kul att du hade bättre ljud än jag! 20 år sedan var det turnén efter Slow train coming. Jag minns körflickor och en ganska slipad produktion.

Fast igår dansade nästan Dylan...

Eva Nygren sa...

Vad avis jag är på dig som fick sådan närkontakt med honom och fick närbilder (trots bildförbudet som rätt lamt upprätthölls!. Kanske hade jag gillat konserten bättre om jag suttit närmre.

Bengavoice sa...

Alltså ungefär 20 år, Mats. Närmare bestämt 21 år, 6 månader och 4 dagar. Det var den 25 september 1987* som han spelade på Scandinavium tillsammans med Tom Petty & The Heartbreakers och Roger McGuinn.
Dansade. Exakt! Jag såg ett danssteg i kikaren. Och flera rytmiska gester med vänsterhanden!

Eva, vi satt på rad 20. Bilderna är tagna med kort teleobjektiv och ganska bryskt beskurna. Bildförbudet verkar vara något som är förtryckt på alla biljetter. De vill slippa blixtarna, antar jag. Det de egentligen tycker illa om är väl ljudinspelningarna.
Jag är ganska lättflörtad, kan tänka mig att du är mer kritisk i grunden eftersom du har en närmare relation till Bobban.

* Källa: http://loveandtheft.se/smf/index.php?topic=1150.0

Eva Nygren sa...

Anä, jag ÄR lättflörtad. Men när jag läst det som skrivits om konserten igår så förstår jag att flera upplevt att ljudet inte var bra. Så jag tänker att jag borde hört honom på Berns i Stockholm. Tydligen var det en rimligare storlek på lokalen där.

Lotta sa...

Fina bilder! Kul för oss som inte var där. Och - ett par danssteg och några rytmiska rörelser med vänstran - alltid fascinerande vad Dylan-fans blir glada över.

Mikael Ringman sa...

Dylan i lördags. Intressant upplevelse.
Varför gör han det här? Läste något om att han betalar dyra underhåll till sina ex – är det anledningen till detta ständiga turnerande? Han har inte kul. Han interagerar inte med vare sig bandkamrater eller publik. Han spelar som om det är något han bara måste göra. Inte ett spår av vare sig in- eller utlevelse.
Det enda fascinerande är den konsekvens med vilken Dylan tillåter sig att egentligen inte bjuda på något alls. Att inte ge. Att bara spela.
Lennart Persson tyckte att Dylan gjorde det bra. Sydsvenskan också. Stockholmstidningarna skrev också uppskattande.
Och så du och Åke.
Jag är förbryllad. Det var inte bra. En tvåa som högst. Ett rätt gubbigt band som nog kunde ha svängt rätt bra om inte Dylan hade gett sig själv en musikalisk pole position bakom den hockeyorgel han stod och duttade på hela konserten, i egen trotsig takt.
Rösten var helt ok. Det var inte genomuselt. Genomuselt var det på Christinehof för 20 år sen eller nåt. Men det var snäppet sämre än på Scandinavium med Tom Petty, och det var ingen märkvärdig konsert.
Dylan verkar inte vilja någonting. Han spelar igenom låtarna. Det blir tre extranummer och sedan släcks ljuset. Publiken försöker inte klappa in honom en gång till, utan reser sig och går. Jag ser bara tomma ansikten.
Kan det vara så att ni har haft en bättre upplevelse, för att ni har sett något?
Det har inte jag som sitter långt ifrån. Skärmar tackar Bob nej till.

Merparten måste ändå haft ungefär samma upplevelse som jag. Man ser några figurer med hatt på hundra meters avstånd och det tar ett tag innan man inser vilken hatt som är Dylans.
Jag är rätt nöjd med att han slutar strax efter halv tio. Jag missar första halvtimmen men får se Sverige göra en bra Sverigematch.
Finns det någon annan artist med ett sådant handlingsutrymme som Dylan? Ingen begär något av honom. Han är förlåten redan från början.
Jag tycker nog att han är världens bästa låtskrivare. Jag fick ett djupt återfall för någon månad sedan och kan bli nästan andlös när jag inser hur många fantastiska sånger han har skrivit.
Är det denna vördnad som hejdar oss från att öppet visa vår besvikelse? Vi bara sitter där och tar till vara på smulorna. Själv kommer jag att minnas hans avslutande två danssteg som avslutades med en antydan till Jalle Lorensson-pose. Att han spelade Lonesome death of Hattie Carroll, som jag tycker är en riktigt bra låt, förstod jag först dagen efter när jag läste recensionerna. Och det är ok för min del. Jag begär inte att höra den i sextiotalsversion.
Men jag begär att han gör ett bra jobb. Att han anstränger sig, bryr sig.
Det är som om han håller på med en variant av tysta leken. “Jag ska aldrig säga något mer än tack och sedan bandpresentationen. Ingen i bandet får någonsin kommunicera med någon i publiken. Inget publikfrieri alls. Inget. Då får vi se om de verkligen älskar mig”.
Det är alldeles oerhört egensinnigt. Men är det inte lite barnsligt? Är det en naken kejsare som villrådigt åker runt på the never ending tour?
Måtte mannen få frid. Låt honom njuta av det han gjort, låt honom glädjas åt att skapa nytt.
Men dessa demoner som jagar honom ut på vägarna – hejda dem.
Micke Ringman

Bengavoice sa...

Oj. Vad säger man? En kommentator som har jobbat med huvud och händer.
Dylan har genom ett halvt sekel i rampljuset blivit den mytiska figur, den halvgud, som han är i dag. Han spelar efter sina egna regler, mäts efter en Dylansk måttstock. Han jämförs inte med någon annan än Bob Dylan.
Jag kan konstatera att Mats var missnöjd för att han satt för nära, Micke – bland annat – för att han satt för långt ifrån. Att jag inte håller med om att Heartbreakers-spelningen på Scandinavium 1987 var bättre. Men det är detaljer och tycke och smak. Mickes synpunkter tar ett större grepp.
"Något han bara måste göra" är nog huvudet på spiken, Micke. Jag tror att turnerandet och spelandet är det enda liv Bob Dylan vet. Han har destillerat sin show till den grad att ett halvt danssteg väcker mer uppmärksamhet än när Michael Jackson moonwalkar med 36 dansare eller om Bruce Springsteen hjular och går ner i spagat. Publiken har lärt sig älska denna dekokt, som en kärv whisky. Vill du gilla det får du vänja dina smaklökar. Brygden förblir densamma.
Micke vill stoppa demonerna och ge Dylan frid. Jag tror inte den dagen kommer förrän Dylans kropp säger stopp. Eller möjligen ännu senare.

Anonym sa...

Tack Micke, Du ar inte ensam....