Därför var jag ingen annanstans

Den här helgen borde jag egentligen varit någon annanstans.

Jag borde ha varit i barndomsstaden Ängelholm. Morsan hade fyllt 75 i lördags, och det hade väl varit passande att lägga en blomma på graven, träffa brorsorna och deras familjer och visa att mojan fortfarande finns med oss. Dessutom passade brorsdottern idag på att bli matchens lirare när Engelholm defilerade hem SM-guldet i volleyboll. Nog borde farbror Bengavoice och kusinerna stått på läktaren och hejat?

Och jag borde ha varit på nya Stadion i Malmö och sett det första derbyt på den gräsmattan. Nu blev det MFF:s första poängförlust i årets allsvenska, och jag undrar hur mycket det är mitt fel. Jag säger som jag brukar: Skyll på mig, det är helt okej.

Den engagerade läsaren river sig säkert nu i kalufsen och undrar: Varför var han varken här eller där? Och var var han verkligen?

Jag inleder svaret med några bilder från dagens promenad längs bäcken i Skartofta:

Taket därborta sitter på mitt hus.


Jag behöver väl inte förklara vidare? Att jag fick jackpot i ungdomslotteriet var ren bonus: Jag fick med mig inte bara mina egna två, utan även en extra 16-åring, som såg chansen till skogsäventyr och luftgevärsskytte. Jag vill inte generalisera, men det känns lite som beviset på att två minus blir plus.

Till detta ska läggas ett bländande briljant väder, vin och nattliga cigarrer med glada grannar, åtta kilometer på löpvänliga grusvägar och årets första grillning. Vad slår det?

Tre samtal som inte förändrade livet

Nu har jag lagat punkan på cykeln. Framhjulet står i hallen, jag kollar i morgon att operationen har lyckats.

Tre korta samtal från dagen:
Telefonen ringer kvart i nio. "Hej, jag heter Nisse och ringer från säkerhetsbolaget G4S. Du har säkert hört talas om oss. Vi levererar..." "Stopp." Min röst är vänlig. "Säg vad det är du vill. Jag har lite bråttom." Då gör han oväntat helt om. "Okej, det är bättre att vi tar det en annan gång. Hejdå."
Insåg han att jag var en förlorad kund? Blev han förolämpad när jag avbröt honom? Eller var han undantaget bland telefonsäljare, den som har respekt för kunden och låter bli att tjata? Det får jag aldrig veta. Jag vet inte ens vad han ville sälja.

Iklädd converse-skor, jeans, min svarta Erykah Badu-tröja, en grå kofta, brun mockajacka och en svart skärmlös sommartyla kliver jag in i hissen upp till jobbet. På fjärde våningen kliver brevbäraren in, tittar på mig och säger glatt: "Jaså, du ska jobba halvdag i dag?" Jag blir lite paff, och svarar "Nej, varför tror du det?" Han antyder en tvekan, men förklarade: "Du verkar ha klätt dig för att åka direkt till landet." Jag ägnar de återstående fyra sekunderna av hissresan åt att förklara för honom att det visserligen finns några kostymnissar på mitt jobb, men att jag inte är en av dem.
Det finns stunder då jag funderar på om jag inte klär mig som min ålder kräver. Är jag en 48-åring som försöker klä av sig 20 år? Det här var en sådan stund. Men det gick snart över.

Sent från ett möte och alltför nära nästa springer jag ut för att köpa en snabb lunch. Jag vänder i dörren till Max när jag känner det kväljande stekoset. På sushistället inser jag alltför sent att alla i lokalen väntar på sin beställning och är före mig i kön. Under den kvart jag tvingas vänta på min 60-kronors Joo med för lite soja lyckas jag nog ordlöst kommunicera till personalen att jag är stressad och otålig och kanske hade uppskattat ett besked om att väntetiden var ganska lång. När jag väl får min mat säger kocken först, med en i mina lomhörda öron syrlig ton, något jag inte uppfattar. Sedan fyller han snabbt på med ett vänligt "men ha en trevlig helg." Jag väljer att bara svara på fråga två, och säger lika glatt "Tack detsamma!"
Först när jag stressar iväg med min matkasse inser jag att det samma jag tackat till är lite oklart. Han kanske sa "Nu har du stått här i en kvart och sett sur ut. Du kunde i alla fall se ut som om du gjorde nåt vettigt, knappa på mobilen eller nåt". Men det sa han nog inte.
Ibland är det ganska bra att vara lomhörd. Det ger lite mystik till livet.

Först går det ner, sen går det upp

Jag har fortfarande inte lagat pyspunkan på framdäcket. Det gäller att göra cykelpumpen till en ständig földjeslagare.

När jag pumpade hojen för att cykla hem efter kvällens möte med bokcirkeln hade känslorna gjort en bergochdalbanetur på några timmar. Först plingade mobilen i moll och talade om att AIK tagit ledningen mot Malmö FF. Det tog en halvtimme innan en ny ton, nu i dur, förkunnade att Telia hade misstagit en varning för ett mål. Sedan klev Malmös nye guldgosse Agon Mehmeti in i matchen och såg till att det blev som alltid denna säsong, tre poäng till MFF.

Modellen "först ner, sen upp" stämmer också bra på läskamraternas äventyr före och under kvällen. Vi var intresserade av debatten kring boken, trotsade våra onda aningar och tog oss an Liza Marklunds förstlingsverk "Gömda". Att läsa boken var på alla sätt nedslående. Det är inte bara handlingen som är fruktansvärd. Vi var även överens om att språket var på samma nivå som en medelmåttig uppsats på högstadiet, men framförallt att det är svårt att bortse från att berättandet är omåttligt enögt och har skrämmande tendenser till rasism.

Men även en usel bok kan vara grund till ett spännande samtal. Våra var för sig ganska fragmentariska bilder av debatten kring denna "sanna historia" lade tillsammans med en intensiv och entusiastisk diskussion ett kanske inte glasklart, men ändå skönjbart pussel. Det finns de som grävt betydligt djupare i denna sörja, så jag avstår från att göra samma misstag som Liza Marklund och utge mig för att presentera någon sanning. Men ord som nämndes i diskussionen var "rättshaverist", "journalistiskt hastverk" och "okritiskt återberättande".

Nästa gång ska vi prata om "The Road" av Cormac McCarthy. Hoppas diskussionen blir lika intressant. Vägen dit, läsandet, blir garanterat mer angenämt.

Jag vägrar vårdeppa – trots guldläge

Framdäcket på cykeln har varit platt två morgnar i rad.

Vårfloden av pengar tog ut sin rätt och det blev ebb i kassan. Jag gick till min personliga bankpojke och redde ut det värsta. När den akuta ekonomiska krisen var åtgärdad lovade han att jag kunde deklarera på nätet – lätt som en plätt – bara jag fixade ett BankId via internetbanken. Jag gjorde som jag blev tillsagd, och resultatet blev såklart att jag blev portad från nätbanken helt och hållet.

Eftersom jag helt saknar självförtroende när det finns pengar med i bilden var jag övertygad om att det var mitt fel när både tidningen och sonens linslangare slutade leverera. De är båda anslutna till autogiro – som verkar innebära att de när de vill får plocka ut hur mycket de vill från mitt konto – och jag trodde förstås att kontot varit tomt när de stuckit in sin pengasug. Men det visade sig att pengarna var på plats och att det brustit någonstans i byråkratin. Bladet och linslössen skyllde på banken som skyllde tillbaka.

Medan de skyller på varann går sonen utan linser och jag utan tidning, och konstaterar att det där med autogiro verkar ruskigt mysko. Inte en enda påminnelse har jag fått från något av hållen, utan de stryper bara leveranserna utan att höra av sig. När jag ringer till dem lovar de att skicka faktura så att jag kan återställa den ekonomiska balansen. Men ingen av dem har skickat nånting efter knappa två veckor. En gång tyckte jag autogiro verkade smart.

Det mesta skiter sig, verkar det. Jag har inte ens nämnt en trippel i duscholyckor på ett par veckor eller en svindyr bilreparation. Men jag vägrar deppa. Okej, en liten stund då och då, men inte på riktigt. På fredag kör jag ut och städar ut vintern ur stugan, och sedan är allt som det ska.

Glad påsk. Det ska jag ha.

Allsvenskan – det säkraste vårtecknet

Solen står som spön i backen och ungarna kryllar ut på gården för att gunga och klättra i träd. Föräldrarna kommer snart efter med varsin fetkopp kaffe. Strax är trädgårdsstolarna slut och det skickas ut diverse expotitioner till olika källarförråd för att utreda var vi ställde stolarna när vi gjorde höst i oktober.

Jag misstänker att koltrasten bygger bo i ventilen i mitt sovrum. Har skramlat med luckan för att skrämma bort den, men jag anar att den kommit tillbaka.

Och så börjar Allsvenskan. Det där med vårkänslor, hur det pirrar i magen av förväntan, hur man ser fram emot något som är så stort att det inte riktigt kan beskrivas, det förklaras väl med ordet Allsvenskan.

Det är nu man börjar få svar på frågorna. Nu ska krafterna mätas. I alla fall under några veckor kan man ha kvar det där hoppet, drömmen att "i år är det vår tur".