
I dag tog jag på mig fintröjan för att fira min hjälte Tintin, som kom på pränt för första gången för
på dagen 80 år sedan.
Jag kommer inte riktigt ihåg hur vi ursprungligen stötte på varann, men jag har nog hängt med nästan hälften av de där åren.
Det finns mycket att skriva om den lille journalisten som gått från att vara en fördomsfull och reaktionär kolonialist till att bli en antirasistisk, nästan revolutionär demokrat. Och om hans alkoholiserade hund, hans svordomsekvilibristiske sjöbjörnskompis, de dråpliga dubbeldeckarna eller den operasjundande pansarkryssaren, en av de få kvinnliga inslagen i denna manliga, eller möjligen könlösa, värld. Men de skriverierna spar jag till en annan gång.
Nu nöjer jag mig med att höja ett glas Loch Lomond för Tintin. Må jag och andra människor följa hans exempel och lämna våra fördomar bakom oss. Hoppas vi inte ska behöva 80 år för att fixa det.