Bengavoice - en röst i kulturskymningen

Ungdomar som gör mig trygg

2011-07-04T13:59:00.007+02:00

I lördags stod jag drygt två timmar vid Malmö Stadion med mitt lånade årskort och köade för biljetter till matchen mellan Zlatan och Malmö. Jag gick med oförrättat värv när jag insåg att brorsdotterns konfirmation på Bjärehalvön var i farozonen. Jag hängde dock på låset i morse när de sista ståplatserna såldes via Ticnet, och lyckades roffa åt mig några stycken.
Men det var inte det jag tänkte orera om. I går tvingades jag avstå Mölledagen vid Kronetorp med Dag Vag som efterband till huvudnumret Kamraterna. Måste ju hinna mecka ihop Skartoftachutney på både rabarber och körsbär innan det bar av till Stadion för att se Babyblues vinna över Norrköping med 2-1.
Från Stadion strömmade sedan publikmassorna rakt över John Ericsson väg till Pildammsparken, där de brittiska syskonen Kitty, Daisy och Lewis spelade gratis, inom ramen för Sommarscen Malmö. Det konceptet har jag hyllat förut och skulle kunna göra det hur länge som helst.
Kitty, Daisy & Lewis är alltså tre syskon i tjugoårsåldern som spelat rockabilly och nästående musikstilar tillsammans i närmare 10 år. Kolla filmen här oppanför så får ni lite koll. (Fast "Going up the country" var den enda låt jag kände igen sedan tidigare.) Ungdomarna bytte instrument lite för mycket, det blev mycket stämningspauser. Tempot var ibland hackigt och allt var inte rätt – men varenda ton känder äkta. De här kidsen från London har en äkta känsla för musiken med rötter i södra USA. Det var rockabilly, blues, country, lite New Orleansjazz och en liten avstickare till Jamaica med ett par reggaelåtar.
Kanske är det att ta i för mycket, men det sätt Kitty, Daisy & Lewis förvaltar en genuin musikalisk känsla, tillför något nytt och kanske kan förmedla musiken och känslan vidare till en ny publik gör att jag ser paralleller med The Cramps. Det är ett mäktigt arv att förvalta.

Ali Khan går igen i Nora

2011-06-29T16:42:00.006+02:00

Hade en av kvällsblaskorna som sällskap när jag åt min lunchsushi idag. När jag läste deras plankning av denna artikel kom jag att tänka på Ali Khan.
Ali Khan var det mycket träffande och ganska elaka namn som biologilärarna på min skola satt på den alkoholiserade kajan som under minst en vinter bodde i en bur i skolan. Somrarna ägnade fågeln åt att flyga runt mellan grillfester och andra tillställningar i villaträdgårdarna för att tigga sprit.
Fågeln kunde flyga fram och sätta sig på axeln på en människa, förutsatt att vederbörande hade ett glas i handen. Ofta skrämde han såklart vettet ur oförberedda kalasgäster. Redan då, i mitten av 70-talet, fanns en viss hygienmedvetenhet i lilla Ängelholm. Därför fick Ali Khan oftast ett eget glas med fulgrogg som någon ställde fram på marken. När han druckit sig lagom berusad hoppade han till närmaste buske, skuttade – att flyga klarade han inte – upp på lägsta grenen och satte sig att sova.
Jag inser att jag utan att veta hur det egentligen förhåller sig beskriver Ali Khan som en hane. Men skit samma.
En kul likhet med den aktuella händelsen i Nora är att Ali Khan gärna satte sig på backspeglarna på bilar. Han försökte sedan sitta kvar så länge han kunde när föraren ökade farten.
Förklaringen till backspegelfetischismen finns i Ali Khans bakgrund och uppväxt. Ett par mil söderut ligger Ödåkra, där för övrigt min farfar Gereon Andersson drev ICA-affär i sisådär 30 år. I byn fanns också en spritfabrik. Det var arbetarna på fabriken som redan i späda år – kajans alltså – tagit sig an fågeln. För att skoja med förare av besökande transportfordon lärde de kajan att sitta på backspeglarna, och belönade honom med spritindränkt bröd. Fågeln blev såklart tam och fogade sig för att bli bjuden på sprit.
1976 lades spritfabriken i Ödåkra ned. Den stackars kajan hade såklart inte haft en chans att överleva på egen hand. Räddningsinsatsen från Hembygdsparken i Ängelholm, lärarna på Kungsgårdsskolan och generösa villaägare i patricierkvarteren kring Thorslundsgatan lyckades i alla fall hålla kräket vid liv ett par år.
Undrar om det är en släkting som nu härjar i Västmanland. Det ligger också nära till hands att fundera kring varför just denna fågelart ska kopplas ihop med spritmissbruket – inte bara "alika", utan också "fyllekaja". Men det är klart, Ali Khan är den enda alkoholiserade fågel jag känt till...

Massa grattis till Massa Hasse, 80 år

2011-06-28T17:53:00.005+02:00

"Jag hade knäppt ihop västen med gylfen." Det var den eviga slutklämmen på de tidiga Lindemännen. Hoppas Hasse Alfredson kan hålla isär persedlarna när han idag tar på sig finkostymen för att fira sin 80-årsdag.
På grund av min far, som Hasse hade förmånen att känna betydligt längre än jag, har jag en gång haft anledning till postal närkontakt med Sveriges Roligaste Man. Jag är ganska stolt över att ha ett brev som "Massa" – ja, vi i familjen (min alltså, inte Hans) kallar honom så – skrivit särskilt till mig och signerat.
Rolig, ja. Men hans verkliga adelsmärke är att han – och såklart långhalmen Tage – hade förmågan att plantera in det där lilla gnagande allvaret i sina genomroliga alster.
Nu fyller Hans Alfredson 80 år, och det finns väl inget lämpligare att säga än
"Gammal man gör så gott han kan,
dansar fan så illa.
Hela kroppen rister han
men ändan den står stilla!"

Må bra med musikalisk mångfald

2011-06-10T23:54:00.007+02:00

"Det finns hopp för svensk musik". Så tänkte jag först börja den här lilla texten. Men så tänkte jag att det låter för mycket "det var bättre förr, ju förr dess bättre". Sanningen är kanske att svensk musik aldrig mått bättre än den gör idag.
Jag har under två fantastiska kvällar samlat argument som stärker ovanstående tes. I går var jag på ett studentkalas utöver det vanliga. Studentens bror drog in med sitt band och fick alla, från treåringen till mina 80-åriga fastrar, att studsa till Hojfen Balagans sprudlande brassiga Balkansväng. Knappa dussinet killar som till synes kunde varit vilka Lundastudenter som helst hoppar fram och rockar loss i något som inte står mina romska favoriter Fanfare Coicarlia efter.
I dag hamnade jag och kamraten på Far i hatten i Malmö Folkets park där Apolonia - även det ett försvarliga antal svenska ungdomar - serverade en dansant kompott av balkan, rock, reggae, orientaliskt och en nypa svensk folkmusik som överglänser de flesta som försökte något liknande under den glada proggeran.
Varför skulle det då generellt vara bättre nu än då? Jo, det beror på att de som var idealistiska ungdomar för trettio år sedan har blivit hängivna makthavare på kulturområdet idag. Titta bara på vad Malmö stad erbjuder stadens invånare och besökare i sommar. "Det är världsartister!" utbrast min unga arbetskamrat som jag träffade på Apolonia-spelningen.
För 20 år sedan tävlade Nisse Alroth och Ingvar Andersson om vem som skulle få spela gratis buskis för Malmöpubliken i Pildammsparken. Nu är det världsmusiken som fyller amfiteatern mitt emot Malmö Stadion, och för den delen en lång rad scener i olika delar av staden. Alla kan vara med, och det är en vacker bild av det mångkulturella och välkomnande Malmö.
Det finns hopp för svensk musik.

För den som är intresserad, Hojfen Balagans alter ego-band Discoteka Yugostyle spelar på Debaser Slussen i Stockholm på fredag den 17 juni och på Sommarscen Malmö på Enskifteshagen i Malmö den 10 juli.

Hej då till en frispråkig favorit

2011-06-01T00:52:00.010+02:00

Det var fortfarande 70-tal när jag hörde Gil Scott-Heron första gången. Det var i danske USA-vagabonden Jacob Holdts "multimediashow" (diabilder med musik och berättarröst kallades så på den tiden) "Amerikanska bilder" som jag fastnade för den mycket uttrycksfulla congaskompade dikten "Whitey on the Moon". Vid mitt hittills enda besök i USA över nyåret 1981 letade jag genom Washingtons skivaffärer efter den radikale poetens plattor.
Hans sätt att utan krusiduller - men med en fenomenal poetisk och rytmisk finess - berätta en historia har hela tiden fängslat mig. Hans musik bryter genregränser och han sprider ljus med sin mörka stämma.
Häromdagen dog Gil Scott-Heron. Jag fick reda på det genom en likasinnads hyllning på Facebook. Det känns som om vi haft en lång relation, gamle Gil och jag. Från diabilder och LP-skivor till Facebook och Iphone. Jag hoppas han blev nöjd med sitt liv. Han gav i alla fall mig mycket. Han var en god människa.

Bara supportrarna kan stoppa våldet

2011-05-24T22:58:00.007+02:00

Det var ett tag sedan, men i kväll känner jag att jag behöver ta till bloggvapnet.
I lördags satt jag vid datorn och var två klick ifrån att betala 495 kronor för en av de få återstående biljetterna till derbyt mellan Malmö FF och Helsingborgs IF. Jag valde att låta bli. Det är det enda jag är glad för just nu.
Jag har alltid betraktat supporterkulturen i min allsvenska klubb, Malmö FF, som relativt positiv och fredlig. Med lätt nedlåtande tonfall har jag kommenterat andra klubbar som dragits med våldsamma kardborrar i sina svansar och sagt "Sånt har inte vi i MFF". Efter skandalen på dagens Skånederby är jag nere på jorden igen.
Det spekuleras i att samma person, efter att HIF gjort mål, först kastade en smällare mot Helsingborgs målvakt, varpå han blev utpekad och bortstött av den övriga Malmöklacken, och slutligen hoppade in på plan och började veva mot Helsingborgs spelare.
Kanske det häri finns en gnutta hopp. Det må talas om fler poliser, hårdare tag och livstids avstängningar – men jag tror det är supportrarna själva som måste lösa de här problemen. Det är för mycket "hata-hata-hata" och för lite respekt och insikt om att det behövs två för en tango.
Alla lag – och därmed deras supportrar – lever på att systemet funkar. Det är till allra största delen ett gemensamt grundläggande arbete mellan klubbarna, som sedan skapar möjlighet för den spektakulära konkurrensen, kampen som kittlar publiken. Det begriper de allra flesta. Men så finns de som inte fattar, som inte inser varifrån gräset, läktaren, tröjorna och den glada bollen kommer från.
Det måste vi övriga supportrar förklara för dem. Helst genom att sluta hata-hata-hata och börja visa varann respekt, men i annat fall genom att sparka ut bombkastarna ur klacken.

Kung Zlatan kom hem till Malmö

2010-09-05T22:28:00.008+02:00

Det kändes ett slag som om jag inte skulle få plats på Stadions läktare när Svenska Zlatandslaget hade öppen träning i dag. Men efter att ha kryssat runt i korridorerna och köat i kanske en kvart kunde jag till slut klämma mig till en plats på östra långsidan.
Hur kommer det sig att sisådär sextusen personer sluter upp för att titta på ett träningspass? Nytändning i landslaget, Erik Hamrén har skapat en ny anda och utnyttjar resurserna på ett sätt som var främmande för den tidigare ledningen. Zlatan Ibrahimovic är som alltid het och kommer till Malmö som kapten i landslaget.
Väldigt många av oss som var på läktaren var unga män och pojkar med rötter i andra länder. De tjoade på Zlatan och jublade så fort han gjorde något det minsta spektakulärt. Det går inte att beskriva hur viktig Zlatan är som förebild för massor av killar i Malmö. När han kommer hem till Malmö som kapten för landslaget är det väldigt många som är väldigt stolta. Han är det levande beviset på att man kan lyckas även om man är en invandrarkille från Rosengård.

Vad betyder en lapp på lådan?

2010-08-29T22:36:00.007+02:00

Det rasslade till i brevlådan (den analoga) och någon tyckte att jag skulle sätta en lapp med texten "Ingen rasistisk reklam" på min dörr. Nu råkar jag redan ha en skylt på lådan som säger "Ej reklam". Detta budskap innefattar enligt min mening den rasistiska, så jag klarar mig väl egentligen utan lappen. Även om lapplämnaren inte räknat ut detta skulle jag kanske slippa foldern, eftersom "Ej reklam" faktiskt även omfattar antirasistisk sådan.

Avsändare var organisationerna Virvelvinden och Lundabor mot rasism. Den senare är väl vad den heter, och Virvelvinden beskriver sig som "en partipolitiskt obunden socialistisk organisation som inte ställer upp i val". Något att tänka på. Hade den ställt upp i val hade den väl knappast kunna vara partipolitiskt obunden?

Foldern innehåller förutom klisterlappen ett antal serieliknande bilder där några tecknade figurer argumenterar mot rasism i allmänhet och Sverigedemokraterna i synnerhet. Jag håller med om det mesta som sägs, men är tveksam till några svepande formuleringar som att "det är politikerna som skurit ner och det är cheferna som prioriterat sina egna löner framför våra".

Jag funderar på vad jag egentligen tar ställning för om jag sätter upp etiketten "Ingen rasistisk reklam" bredvid min "Ej reklam"-skylt. Ställer jag mig inte bakom även resten av de båda organisationernas budskap, som jag inte känner till alls — liksom att de anser sig stå över budskapet om "Ej reklam" och kan peta in sina foldrar i alla brevlådor.

Hursomhelst har jag ägnat mig åt synnerligen enkel origami och vikt till en egen etikett vars budskap jag helhjärtat kan stödja:

På väg mot en uteservering

2010-07-23T17:00:00.004+02:00

Det är för varmt för att skriva. Egentligen kanske det är för varmt för att tänka, och jag undviker helst att skriva utan att tänka. Så det är för varmt för att skriva.

Men jag klagar inte på värmen, tro inte det. Det är dessa varma dagar jag längtar efter i november. De dagar då solens strålar tränger in till hjärtat. Då samma stekande sol förser oss med den svalkande skugga där vi sätter oss med varsin tjeckisk pilsner.

Det ska jag skriva mer om när det blir lite svalare. Till dess petade jag lite med formen på bloggen. Lite bredare, en ny bild med gammalt tema. Kanske lite varmare?

På begäran: 28 oktober 2001

2010-07-10T20:01:00.003+02:00

Efter en nostalgisk diskussion på Facebook grävde jag i bloggarkivet. Detta är den del av det inlägg jag skrev den 28 oktober 2001:

En sommardag 1966 ville lille Bengt, fem och ett halvt år, förbättra sin relation till kamraterna. Han tog sin börs, i vilken han visste att det fanns en krona, och gick ut på gatan där de stora killarna sparkade boll.
– Vilka vill följa med och köpa glass, frågade Bengt glatt. Jag bjuder.
Storkillarna Uffe, åtta år och Botte, kanske nio, nappade och slog följe med den rike lille parveln till Café Rönnevik nere vid Rönneå.
Bengt, som var en hejare att räkna trots sin låga ålder, bestämde vid ankomsten till cafét att han själv skulle få en 40-örespinne medan Uffe och Botte skulle bjudas på var sin 30-öres. Till det skulle kronan som han visste fanns i börsen räcka.
Tanten på cafét plockade snällt fram de tre glasspinnarna. Storkillarna öppnade sina och började äta, medan Bengts 40-örespinne låg kvar på disken medan han öppnade sin börs och grävde efter kronan han visste fanns där.
Det kändes som om en iskall näve grep tag om hans hjärta. Börsen var tom. Kronan var borta.
Cafétanten reagerade blixtsnabbt. Bengts 40-örespinne åkte tillbaka i frysen, och hon störtade runt disken, ryckte 30-örespinnarna från Uffe och Botte och kastade de kvartsätna glasspinnarna i papperskorgen.
Sen avkrävde cafétanten Bengt hans telefonnummer, som han med sitt utvecklade siffersinne kunde väl. Hon ringde hem till pojkens mor, som lovade att genast komma till cafét och göra rätt för sin son.
Under tiden funderade Bengt på vart enkronan tagit vägen, och erinrade sig ett bråk med storebror Anders i barnkammaren. Anders, sju och ett halvt år, som gillade att retas med sin lillebror, hade sagt att han kastade bort Bengts pengar. Bengt, som inte ens förstod att Anders hade tag i den yngre broderns börs, struntade i och glömde snart storebrors hot.
Efter en kort stund dök Bengts mor upp, och nu såg det ut som om den iskalla näven grep tag i cafétantens hjärta i stället för Bengts. Den unga trebarnsmodern kom in i lokalen helt klädd i svart, som det förväntades av en nybliven änka i mitten av 60-talet. Hon löste snabbt ut sitt barn från hans skuld, och tog med de tre pojkarna tillbaka till hemmet.
Den ångerköpta cafétanten var så förkrossad över att hennes vrede drabbat redan så hårt utsatta människor att hon några dagar senare gick fram till Bengts mor vid ett besök på torget och bad ytterligare tusen gånger om ursäkt för sitt handlande.

Once upon a time in the Väst

2010-05-17T22:27:00.010+02:00

Det var nog 1984, en natt i februari. På Göteborg Film Festival var det svensk premiär för Sergio Leones "Once upon a time in the West", och det skedde i jättebiografen Draken vid Järntorget med start vid midnatt. Salongen var smockfull med filmnördar och jag var en av dem.
En kraftigt stympad version av filmen hade visserligen gått en vända på bio sådär femton år tidigare, då under namnet "Harmonica - en hämnare". Men den räknades liksom inte.

Den som möjligen har spanat in rubriken "Och att hålla kärt" här till höger har redan fattat; den natten blev en av mitt livs största filmupplevelser. Det blev också min första riktiga kontakt med Ennio Morricones musik – kärlek vid första öronkastet. Nu har polaren Ennio fått Polarpriset, inte en dag för tidigt.

Och visst har hans musik en av huvudrollerna i filmen. Karaktärerna åtföljs av sina respektive teman, och de är alla talande och magnifika. Som alltid leker Morricone med kontrasterna, från det ensamma munspelet eller mungigan till fullt flås med hela den fläskiga symfomiorkestern.

Men det geniala i denna film innefattar också det modiga användandet av tystnad och spänd väntan. I långa scener händer allting under ytan, spänningen byggs upp och utlöses i tuff dramatik – och inte minst i Ennio Morricones musik. Inledningsscenen är oslagbar. Kolla bara klippen. Vi går från början till slutet. Men det finns väldigt mycket mer att se däremellan.

Engqvist säkrar sista karrlärsteget

2010-05-13T18:31:00.004+02:00

Det är en ganska imponerande karriär han har, Lars Engqvist. Våra vägar korsades när han var chefredaktör på Arbetet i Malmö på 80-talet. Dessförinnan hade han bland annat varit SSU-ordförande, och senare har han hunnit med att vara finanskommunalråd i Malmö, chef för Filminstitutet, socialminister, vice statsminister och landshövding.
Nu ska han ta det slutliga steget i karriären. Ungefär så här berättade han i P1:s Kristi himmelsfärdsmorgon i morse:
"Som alla andra radikala lämnade jag Svenska kyrkan när jag var ung. Men jag har funderat mycket, och för tio-femton år sedan blev jag medlem igen. Man kan ju inte vara säker på att det inte finns någon högre makt. Så jag gick med i kyrkan för säkerhets skull. Om man kan komma till himlen efter det här livet, då vill jag vara med."
Det är så man baxnar. Att spekulera på en plats i himmelriket, och dessutom berätta om det i radio, det vittnar väl mest om – jag vet inte vad.
Om inträdesbiljetten till Himlen betalas med medlemsskap i rätt samfund, mängder av pengar, en framgångsrik karriär – ja vad som helst utom att man varit en god människa som behandlat sin omgivning väl – då kan Engqvist få behålla sin plats. Jag stannar hellre utanför.

Surgubben reser Tur och retur

2010-03-25T23:02:00.008+01:00

Jag tillbringade dagen på Tur-mässan i Göteborg. Det är årets stora kalas för turismbranschen, där Lerum, Brasilien, Malaysia och Krakow tävlar om att locka de svenska turisterna, medan Fritidsresor, SJ, Air France och De Rosa Bussarna kämpar om att få ta dem dit.

Efter ett par timmars vankande mellan utställningar av blandad kvalitet började benen värka. Hade jag plockat åt mig godis, tunnbröd, glass och nötter överallt där sådant erbjöds hade min mage satt stopp långt tidigare. Men det som först drabbades av överbelastning var min hjärna. Det ohämmade och oftast finesslösa krämandet blev för mycket, och alla intryck blev mest en grällt kolorerad sörja i min skalle.

En av kollegorna i mitt följe gjorde jämförelsen med Bokmässan, en annan årligen återkommande säljfest i samma lokaler. Även om de båda har syftet att lägga grunden till en så stor försäljning som möjligt präglas litteraturvarianten mycket mer av intellektuell finess och har i alla fall ett litet stråk av självkritik. På turistmässan saknas analysen och de stimulerande debatterna. Där handlar allt om en sak: Ge mig dina pengar.

Det är nog tur för månglarna att Svenska Mässan i Göteborg inte är att betrakta som ett tempel. För då hade nog Jesus kommit och drivit ut dem.

Pigg hundraåring bjöd på färgsprakande fest

2010-03-23T22:16:00.006+01:00

Kulan i luften, nu i hundrade år. Malmö FF firade sin hundraårsdag med en fotbollsfest, hemmapremiären mot Örebro bjöd något så ovanligt som en slutkvart utan en smärtsam oro för att gästerna ska få utdelning mot de alltmer ängsliga blåtröjorna och kvittera eller - värre och vanligare - göra ett segermål. Tvärtom kunde vi rycka på axlarna och nästan skratta lite överseende när Wilton Figueiredo slog en straff ett par meter över ribban.

Det känns bra när spelarna verkar slå en passning för att skapa något, inte för att sparka ifrån sig ansvaret för den farliga bollen. Om Malmö FF kan behålla den inställning de hade på Stadion idag kan det bli en glad säsong. Då kanske de tiotusen tomma platserna fylls på under de kommande omgångarna.

Hängivna supportrar hade meckat ihop 10.000 blåvita flaggor, hela Malmö Stadion fladdrade stundtals i himmelsblått under jubileumsmatchen. Men det är sorgligt att se hela sektioner stå tomma, frånsett de lojt slokande flaggor som fansen ställt ut vid varannan plats. Visst, klubben har en del i skulden när de tar hutlöst betalt - jag fick betala 180 spänn för en ståplåt (20 kronor i "serviceavgift - vem får det när jag bokat biljetten på nätet och printat den själv?) - men visst kan man vänta sig bättre från Sveriges bästa fotbollspublik.

Sen kan man gnälla lite på att nämnde Wilton misslyckas med det mesta och att laget är tvunget att göra alla uppspel via kanterna. Men det är roligare och mer relevant att glädjas över "ålen" - nej, snarare "huggormen" - Agon Mehmeti, vindsnabbe Daniel Larsson och flyfotade Guillermo Molins, som hade det lite motigt i första halvlek men vaknade till i andra. Och 19-årige Ivo Pekalski, som hoppade in och gjorde några aktioner som får en att ana lösningen för det problematiska innermittfältet.

Jag vet inte hur många gånger jag har lämnat Malmö Stadion med en bitter känsla att jag blivit blåst på biljettpengen. Men sådana här kvällar, när man cyklar hem med en varm och nästan osmolkat positiv känsla, gör det värt att vara trogen. Men det är klart, jag har inget emot att de sistnämnda blir vanligare.

Det var nära att jag bröt tystnaden...

2010-03-12T09:35:00.009+01:00

Jävlar vad nära det var att jag skrev ett blogginlägg igår när jag slöglodde på TV:n och såg reklamen för Citygross där skötsamma ungdomar i förtryckta (alltså med betoning på första stavelsen) hoodtröjor drar fram och tjoar "Stoppa matfusket" i nån sorts söndagsskolevariant av reclaim the fruktstund för att övertyga alla om att köpladans Äkta vara-kollektion är den enda vägen till ett rent och lyckligt samhälle, och jag dessutom kopplade ihop det med en av telejättarnas kampanj där de hävdar att någon "oberoende" instans entydligt säger att just denna operatörs tjänster är bäst och ända tillbaka till det gamla goda Vitamininstitutet i Schweiz, och då skulle jag i så fall ta upp frågan om stöld av trovärdighet och var gränsen går för falsk marknadsföring.

Men jag stod emot.

Tomten revisited (lite lånad av Viktor Rydberg)

2009-12-25T12:56:00.002+01:00

Mildvinternattens dom är hård
tövattnet sippra och rinna
Alla har rest till nån enslig gård
och blir av julbord stinna
Alla har lämnat den tysta stan
I varje våning en ensam gran
snön har smält bort från taken
hela tomten är naken

Sluta gnälla på Zlatans prioriteringar

2009-12-14T22:28:00.008+01:00

"Konstigt att man ifrågasätter den som alltid har ställt upp i stället för att ifrågasätta den som tackar nej". Vad Thomas Wernersson tycker är att vi ska ställa oss bakom den nyvalde assisterande förbundskaptenen Marcus Allbäck, som helt saknar erfarenhet som tränare och ledare. Däremot verkar han inte förstå varför det finns ett brett stöd för Zlatan Ibrahmovic – en av världens tio bästa spelare och frontfigur i världens bästa klubblag med ett intensivt program både i spanska ligan och i Champions League – som har valt att vila från landslaget som inte kommer att spela någon match av betydelse på närmare ett år.
Sveriges Television-kommentatorn Wernersson får såklart tycka vad han vill, precis som Sveriges Radio-kollegan Ralf Edström. Särskilt den senare har manifesterat sig som en urbota anti-Zlatanist. Men som den urbota Zlatanvän jag är ser jag hur vissa tar chansen att kritisera honom så fort chansen dyker upp. Och när han nobbar landslaget är det rena rama julafton.
Jämför med reaktionerna när Peter Forsberg tackar nej till en träningsturnering med Tre kronor. Ingen kritik, alla experter har full respekt och förståelse för att Foppa gör en mogen och genomtänkt prioritering. Men när det gäller Zlatan duggar antydningarna tätt om att han sviker och inte riktigt har den där blågula känslan.
Men precis som Peter Forsberg har väl Zlatan Ibrahimovic under flera år visat att han älskar att spela i landslaget och inte vill något hellre än att lyckas med Sverige i ett stort mästerskap. Men skillnaden mellan dem är väl denna: Foppa tillhör inte längre de allra bästa spelarna, men Tre kronor är oftast med i guldkampen i VM och OS. Zlatan däremot är en av världens klarast lysande stjärnor, medan Sveriges fotbollslandslag inte riktigt kan hävda sig i den yttersta eliten.
Jag är övertygad om att Zlatan är nyckeln till Sveriges möjligheter att nå framgång i EM och VM under de närmaste åren. Och har har ju faktiskt gjort några insatser i landslaget som skrivits in i den svenska fotbollshistorien.
Så kära förståsigpåare, acceptera att Zlatan befinner sig på en nivå där han prioriterar klubblaget Barcelona i de spanska och europeiska ligorna före träningsmatcher med det betydligt sämre svenska landslaget. Och grabbar, gå med i den nya folkrörelsen och hälsa Zlatan välkommen tillbaka till landslaget till hösten, när de har något att spela för igen.

Återvinning från språkresa till Stockholm

2009-12-03T23:55:00.006+01:00

En snuttifierad redovisning av ett besök i huvudstaden. Vår historia börjar efter onsdagens quiz på The Pickwick Pub i Malmö. Ursprungligen publicerat på Twitter.

Det gick hastigt när jag lämnade de segerrusiga kamraterna för att knalla till nattåget. Kul att vara finalklara.

Det luktar lite gubbe i sovkupén. Och en till ska kliva på i Hässleholm.

Min underliggande snarkar. Han tror inte vi får snö till jul. Klimatet har förändrats, liksom naturen. Och människorna.

Hässleholmaren fick jobba för att ta sig upp till överslafen. Väl däruppe funkade inte lampan.

Konduktören klippte den mörklagde överliggarens biljett: "Klarar du dig?" "Nej, jag ser fan inget." "Jag skriver upp det: 'Lampan trasig'".

Ett syrligt "Tack för all hjälp" fick konduktören höra när han stängde dörren. Jag måste tappa av min sista Guinness. Var är mina byxor?

Underslafen är uppe halv sex och för ett viskande, suckande, hostande samtal med sig själv.

Duschad med rena kalsingar kliver jag av tåget kvart över sex. På väg förlora kraften. Måste... Kaffe... Eluttag...

Trodde jag såg en fet råtta. Men det var en kanin vid Norra Latin.

Utpekad till frivillig backbärare när jag var tidig till Ordens magi på Norra Latin.

Temat på Ordens magi är "En konferens om att övertyga, övertala och sälja". Precis vad jag behöver just nu.

Göran Hägg har tydligen varit i Jordanien och är mäkta upprörd över förhållandena där.

Peder Lamm auktionerar ut en skrivmaskin modell äldre på Ordens magi. Eller är det Boxer-Robert?

"Hej" är ett plusord, säger Språktidningens chefredaktör Patrik Hadenius. "Språk" däremot är ett bomord.

"Twittra" är väldigt mycket plusord, säger Patrik Hadenius.

Texten på mjölkpaketen får storstryk på Ordens magi. Gäller det även Skånemejerier?

Postens omvärldsanalytiker Ulf Sjödin tycker språket i bloggarna är ogenomtänkt. Ett komplement till professionella budskap.

Fredrik Lindström har hittat minst 40 sätt att uttala 27. Kanske över 100.

"En dialekt med egen armé räknas som språk. Ett språk utan armé är en dialekt." Fredrik Lindström på Ordens magi.

Föredömligt korta prator på Ordens Magi. Men Fredrik Lindström kunde ha fått bre ut sig mer.

Lotta Gröning och Carl Rudbeck är överens: Vi är trötta på klimatkonferensen i Köpenhamn innan den börjat.

Erik Blix tycker som jag och andra på Ordens magi: "Övertala" är ett bomord, "övertyga" är ett plusord.

"Tjuvarna i Piratpartiet" och "skurkarna i Sverigedemokraterna". Göran Hägg skär över en kam på Ordens magi.

Erik Blix: "Jimmie Åkesson är en svärmorsdröm i en mardröm".

Toppen att höra språkdribblern Lars-Gunnar Andersson live igen efter 25 år.

Lars-Gunnar Andersson: Vilken felstavning av "sant" gör du helst: "snat" eller "sannt"?

Retorik à la Lars-Gunnar Andersson: 1. Du ska ha nåt att säga. 2. Du ska säga det. 3. Sen ska du inte säga nåt mer.

Stephan Rössner: "Livet är en potentiell sjukdom med 100 procent dödlighet".

Rössner igen: Tala om hur många timmar i veckan du tittar på TV och jag ska säga vad du väger".

Göran Hägg ville tränga sig i kaffekön. "Du har nog mer bråttom än jag", sa jag. "Den här gången har jag nog det". Prova olika tonlägen.

Ett halsbrytande föredrag om varumärket Kim Anderzon.

- Jag skapade en karaktär som inte var särskilt trevlig, erkänner Alex Schulman.

Radikala Kim Anderzon har blivit en urbota reaktionär. Usch och fy för bloggar och Facebook (där hon har 3000 vänner).

Skippade minglet efter Ordens magi och tog två belgare med Roffe på Pressklubben. Ulrika och Ranja var plötsligt där. Fick rusa till tåget.

Avspärrning gör Malmö till delad stad

2009-11-29T00:57:00.008+01:00

Malmö håller på att bli en delad stad.
Jaja, Rosengård, säger du. Nej, säger jag. Västra hamnen.
Plötsligt står dubbla staket mellan centrum och den nya fräcka stadsdelen. Endast på ett par ställen finns smala passager där man kan passera till eller från medieghettot Dockan och stans coolaste bostadsområde i Västra hamnen.
Det känns lite som Berlin 1961. Plötsligt är den bara där, avspärrningen. Vid de få öppningarna, checkpoints, kommer väl nästa vecka beväpnade vakter att stå och kontrollera att man har rätt inpasseringshandlingar. Till saken hör att det finns två staket med några tiotal meters avstånd, väl lämpat för ett minfält.
Men är det en Berlinmur? Eller som Israels barriär på Västbanken? Eller håller Västra hamnen på att bli en "gated community". Eller är alla tre samma sak?
Har Västra hamningarna slutligen tröttnat på ungdomarna som spontanbadar vid deras strandpromenad, och beslutat sig för att sätta stopp för fler kaotiska säsonger? Eller ska högskolan, Sveriges Television och Sveriges Radio, som ligger på västsidan, skyddas från de kommersiella krafter som hotar i öster?
Jag har inga svar. Men bli inte förvånad om någon vecka, när Republiken Västra hamnen utropar sin självständighet, lämnar EU och kräver visum av svenska besökare.

Allskånskan helt öppen inför sista omgången

2009-10-29T23:44:00.005+01:00

AIK eller IFK Göteborg? Djurgården eller Örgryte? Kamperna står mellan Sveriges två största städer när Allsvenskan i fotboll avgörs på söndag. För min del hoppas jag på Göteborg i båda fallen - att Blåvitt tar guldet och att Örgryte ramlar ur.
Men det finns en serie som fortfarande är helt öppen. Allskånskan. Helsingborg, Malmö och Trelleborg radar upp sig på platserna 7, 8 och 9. Nian TFF är tre poäng efter sjuan HIF men har bättre målskillnad.
Trelleborg blir skånska mästare om de slår Örebro samtidigt som Henkelösa HIF förlorar mot Elfsborg (vars tredjeplats är hotad av Kalmar) och MFF förlorar hemma mot Brommapojkarna.
Helsingborg tar hem regionalmästerskapet om de vinner borta mot Elsfsborg eller om de får oavgjort och Malmö förlorar mot Brommapojkarna.
Malmö FF kan titulera sig "Bäst i Skåne" om de vinner över BP och HIF tappar poäng mot Elfsborg. Om Boråsarna säkrar lilla silvret genom att besegra Helsingborg räcker det med oavgjort för MFF.
Det är såklart det tredje alternativet som kommer att slå in. Pojklaget från Bromma blir ett enkelt byte för de Himmelsblå, och helsingborgarnas hangover efter Henke Larssons avskedskalas gör dem chanslösa mot Elfsborg. Sedan kan trelleborgarna vinna med hur många mål de vill mot Örebro. Det är bara bra, för då klättrar MFF förbi även närkingarna.
Säga vad man vill om kvaliteten i Allsvenskan. Men det är kul att serien lever in i det sista, både i kampen om guldet, om chansen att stanna kvar och — det allra viktigaste — att vara bäst i Skåne.

Budskap är inte lätt. Särskilt de svåra.

2009-10-26T23:20:00.007+01:00

Påverka, påverka, påverka. Vi vill ständigt påverka andra människor att vara och göra på ett visst sätt. Köp vår tandkräm, vaccinera dig mot svininfluensan, fira semester i Skåne, städa ditt rum, skriv oftare på din blogg, motionera mera, ät mer fisk, rösta på Gösta, gå med i den nya folkrörelsen. Både privat och i yrkeslivet utsätts man ständigt för en ström av budskap som ska få en att agera — och utsätter andra för detsamma.
Exemplet i filmen ovan är ett briljant exempel på hur man borde kunna påverka omgivningen att göra det man betraktar som "gott" genom att göra det kul. Det finns ett par exempel till på rolighetsteorin.se.
Sedan har vi den andra sidan. Det är skönt att se att den unga generationen betraktar Sverigedemokraternas budskap som så absurt att det är skrattretande. Nu är rasisternas möjlighet till verkligt inflytande i samhället ett så överhängande hot — i vissa fall en realitet — att vi inte kan vänta på den dag vårt land styrs av de unga som ser ett blandat samhälle som naturligt.
Jag funderar på allt detta pratande i medier om "Hur hantera Sverigedemokraterna". När jag skriver detta börjar reprisen på SVT:s Agenda, där C-Maud, S-Mona, AB-Lena och Expo-Daniel sitter och pratar om hur, var, när och varför Sverigedemokraterna ska få lov att yttra sig. Jag har hört och läst en lång rad liknande resonemang den senaste tiden. Risken är att allt detta prat "om" förstärker Sverigedemokraternas "alla-är-mot-oss"-attityd och underblåser deras rättshaveristiska retorik. (Just till denna stack drar jag väl mitt eget blysamma strå i detta nu.)
Hur ska man då agera? Jag har inga svar. Det är lite betryggande att höra att Maud och Mona säger sig vara överens om att inte gå den danska vägen och tävla om att plocka åt sig SD:s intoleranta förslag. Det har ju knappast försvagat de danska rasisterna. Hoppas de ledande kvinnorna kan behålla sitt förnuft till dess de toleranta tonåringarna tar makten.

Bojkotta Kanelbullens dag!

2009-10-04T01:27:00.006+02:00

Vi har nu passerat tolvslaget, lämnat Zlatan Ibrahimovics 28-årsdag och tagit steget in i Kanelbullens dag. Zlatan verkade ha tagit ledigt från jobbet på födelsedagen, han sprang mest runt på planen och höll koll på att Barca tog tre poäng mot Almeria. Han hade väl firat rejält med prinsesstårta tillsammans med Maximilian, Vincent och Helena före matchen, så det var väl för att han var mätt som han gick mållös av planen för första gången i La Liga.

Då blir jag betydligt mer upprörd av Kanelbullens dag. Att den dagen existerar antyder att detta ständigt aktuella bakverk på något sätt skulle vara säsongsberoende. Vi äter fastlagsbullar på fettisdagen, Gustav Adolfsbakelser den 6 november och våfflor på Jungfru Marie bebådelsedag. Till detta finns både traditionella och folkhälsorelaterade orsaker. Men att utse en särskild dag för att njuta av den enda drog som är odelat nyttig för mänskligheten, kanelbullen, är ett skamlöst kommersiellt påhitt. Särskilt om man ersätter kanelen med kardemumma marknadsför spriralbakverket sig utmärkt alldeles på egen hand.

Därför manar jag nu båda mina läsare att delta i min bojkott av Kanelbullens dag. Vägra äta kanelbullar, eller kardemummaditon för den delen, den 4 oktober. Resten av året kan vi vräka i oss hur många vi vill, men just denna dag tar vi ställning genom att låta bli. Till slut når vi målet för vår aktionsgrupp: Detta är den enda dag då ingen proppar i sig en enda bulle, då konditoriernas hyllor förblir orörda och all bakning inskränker sig till drömmar och surdegslimpa. Då kommer Kanelbullens dag antingen att tyna bort i glömska eller kallas nånting helt annat.

Roffes bok i hålet efter Palms päronträd

2009-09-27T21:26:00.003+02:00

Om en kompis som är författare i sin nya roman riktar ett särskilt tack till dig är det väl inte mer än rätt att du visar din uppskattning genom att använda den lilla kanal du har för att marknadsföra nyss nämnda bok?
Därför uppmanar jag nu alla i hela världen att läsa Rolf Almströms första bok på 13 år, Svart arbete.
Du kan kolla på hemsidan om du vill veta mer om boken eller om Roffe, det mesta verkar finnas med där. Det som jag känner mig en smula delaktig i är det korta historiska avsnitt som inleder boken, och som jag för några år sedan berättade för min vän Rolf.
Det är historien om August Palms päronträd i Malmö, uppklättrad i vilket den gamle agitatorn eldade de malmöitiska massorna mot överheten i slutet av 1800-talet. När Malmö hundra år senare skulle bygga nytt stadshus på samma plats stod trädet kvar, och kommunen såg till att huset ritades med en inbuktning så att detta historiska träd fick en framträdande plats.
Byggentreprenören insåg snabbt att det skulle bli dyrare att hela tiden försiktigt ta sig runt det ömtåliga fruktträdet än att betala det vite som fanns i avtalet, och plöjde helt sonika bort Mäster Palms träd och hostade upp kosingen. Men inbuktningen i huset finns kvar.
Roffe beskriver alltså detta i början av Svart arbete, och fortsätter: "Allt som återstår är alltså ett veck i byggnaden. Och i det vecket, tomrummet efter mäster Palms päronträd, bor den här berättelsen". Det kittlar i alla fall min läslust och jag ser fram emot att följa den spännande fortsättningen.

Nästa år siktar jag på drömmilen

2009-09-27T20:16:00.035+02:00

I går deltog jag i Upploppet på Malmö högskola. Nej, ingen behövde kalla in hemvärnet, och inga radikala studentgrupper ockuperade aulan och krävde kungens avgång och högre studiemedel. Även om det kanske skulle behövas. Det handlar i stället om den löptävling som, möjligen efter VM och OS, måste ha fått flest spaltmeter per löpmeter. Läs bara här, eller här, eller kanske här eller här. Det är inte illa för ett jippo där något hundratal glada springpojkar och -flickor flåsar en engelsk mil, 1609 meter, bland bokhyllorna i högskolans bibliotek Orkanen.
Jag lyckades undvika sistaplatsen i herrklassen. Fyra hela farbröder hade jag bakom mig, och jag sprang hela vägen utom när jag stapplade uppför de sista av de enligt uppgift 120 trappstegen. Av någon anledning fick man inte ta hissen. Det där med hissen anade jag i förväg, så min träning har bestått i att jag de senaste veckorna nobbat hissen på jobbet. Det har blivit 116 trappsteg ett par gånger om dan, och mina arbetskamrater har haft koll på när jag kommer till jobbet genom det karaktäristiska högljutt rosslande flåsandet.
Vart vill jag då komma med denna betraktelse över 9 minuter och 33 sekunder av mitt liv? Ingenstans. Det var bara himla kul, och jag siktar på att vara med även nästa år. Förhoppningsvis kan jag då lura med mig ett par arbetskamrater i ett Skånelag, och då ska jag baske mig klara drömmilen, som i mitt fall är nio minuter.

Språkligheter som speglar världen?

2009-09-09T00:32:00.008+02:00

Nu har jag plöjt genom de senaste veckornas Efter Arbetet och ETC, men inte hittat artikeln. Eller hörde jag det på radion? Kanske det var någon av mina alerta bloggvänner som tog upp det. Jag har i alla fall funderat på jagkantyckandet.
Hur ofta hör man inte folk av alla slag, från rikets ledare till gubbarna på puben, säga "jag kan tycka att...". Inte "jag tycker att", utan "jag kan tycka att". Personligen anser jag man i en diskussion kan hoppa över tyckerideklarationen över huvud taget - det säger väl sig själv att det jag säger är min åsikt - men att stoppa in ett "kan" ger en extra dimension till synpunkten.
I vår desperata jakt på konsensus signalerar vi med ett "jag kan tycka" att vi underkastar oss den gemensamma åsikten, och att det jag säger är en möjlig sådan. Är vi mesiga, eller?
En arbetskamrat, som absolut är en debattglad person full av starka åsikter hänfaller ständigt till detta jagkantyckande. Så det är inget som avspeglar den som säger det, utan snarare ett symptom på en klimatförändring.
Samma kollega talar också ständigt om oss två, som ofta arbetar tillsammans, som "jag och Bengt". Alltså till skillnad från "Bengt och jag".
Jag är uppfostrad i en självutplånande miljö där man alltid sätter andra före sig själv. Men den betydligt yngre kamraten tillhör den egocentriska generation, från ett senare decennium, som ständigt sätter sig själv i första rummet.
Det kan finnas tillfällen då till och med jag använder denna bakvända ordföljd, men då handlar det om typ att markera att jag tar huvudansvaret och att någon annan ska medverka i en mindre betungande roll.
Vad säger då detta om världen och den tid vi lever i? Jo, att vårt samhälle befolkas av egenkära typer som som står för sin åsikt så länge alla andra håller med. Kan jag tycka.

Lysande final på levande festival

2009-08-22T16:14:00.009+02:00

Den totala förvirring som rådde kring Billy Pauls olika framträdanden i Malmö i går slutade i total insikt: Den 74-årige gubben från Philadelphia har det fortfarande i sig. Tillsammans med Malmös unga soulgarde rev han vid halvtretiden i natt av fyra låtar i den gamla frikyrkan Babel. Det blev repris på de två han sjungit på Stortorget tidigare under kvällen, tillsammans med samma band plus Malmö Symfoniorkester, ”Am I black enough for you” och naturligtvis ”Me and Mrs Jones”. På Babel fyllde han sedan på med den oväntade ”Don’t think twice it’s alright” av Bob Dylan och slutligen – den jag inte visste om jag ville höra honom riskera – ”Your Song”. Billy Paul gjorde tillsammans med det tajta bandet en lysande version av Elton Johns låt, som den gode Billy redan gjort världens bästa inspelning av.

Klubbspelningen på Babel var visserligen inte en del av Malmöfestivalen, men jag tror inte den blivit av om inte festivalens avslutningskonsert på Stortorget varit en hyllning till The Sound of Philadelphia. Symfoniorkester med Anders Eljas, soulband, Pauline, Tingsek, Anna Maria Espinosa, Christian Waltz, Mats Nileskär och som rosen på tårtan denne farbror Billy.

Det har blivit några musikrundor på festivalen de senaste dagarna. Gang of Four har efter trettio år fortfarande kvar en punkig agressivitet, och sångaren Jon King höll takten genom två låtar genom att mosa en mikrovågsung med ett basebollträ. Troligen var varken trummisen eller basisten födda när jag hörde Gang of Four första gången, och det var främst King och gitarristen Andy Gill som stod i rampljuset. Men ungdomarna verkade funka bra tillsammans med farbröderna, och man är väl så gammal som man känner sig.

I söndags hann jag med både de svängiga zigenargubbarna Fanfare Ciocarlia och Bob Hund. Det är kul med dessa musikaliska kontraster som man kan uppleva på Malmöfestivalen. Först ett rumänskt tjosankalas med en riktigt fläskig blåsorkester med fyra tubor i botten. Sedan cykla genom stan för att uppleva när Thomas Öberg lindar Stortorget runt sitt finger. Han skojar och flirtar, han studsar och tramsar, och så sjunger han på ärlig nordvästskånska till detta osannolika band med sin bakvänt rättvända musik. Bob Hund är en diamant i den svenska rockringen.

Så jag säger det igen. Heja heja heja Malmöfestivalen. Där finns något för var och en, inget för alla. Dansband och langos, teater och karuseller, punkrock och polsk korv (jättegod!). Låt festivalen leva för evigt. Skönt att den är slut.

Staden och Soha bjöd på musikkalas

2009-08-11T22:25:00.006+02:00

Ingen som var med och lyssnade på Soha i Pildammsparken i kväll kan väl ha varit missnöjd med hur Malmö stad använder våra skattepengar. Jag är faktiskt väldigt stolt över att vara Malmöbo när jag kan gå till parken och – tillsammans med en underbart brokig skara medmalmöiter – njuta av en artist som denna mångsidiga och härliga fransk-algeriska. Jag kan knappt komma på en ålder, hudfärg, klädstil eller annan mänsklig variation som inte gick att hitta i publiken.
Visst, inledningsvis skymtades en aning av Malmös avadå-attityd, och någon skulle kanske varnat det färgstarka Soha för att försöka få publiken att vifta med armarna redan till andra låten. Ganska få hade nog som Klarabella och jag lyssnat på Soha tidigare, men mot slutet av konserten hade så gott som alla kommit på fötter, svängde loss och sjöng med på språk som väldigt få av oss förstod.
På torsdag avslutas årets Sommarscen med norska Katzenjammer. Sedan är det dags för Malmöfestivalen, med Gang of Four, Stefan Sundström, Miss Li, Maria KcKee & Esther Rose Parks, Fanfare Ciocarlia, Bob Hund, Soundtrack of Our Lives, Thåström, Lady Sovereign och massor massor mer.
Festivalen kan vara en plåga med skit, krämare och oljud för oss som lever mitt i smeten. Men kultur- och musikfesten hyllar och stärker den positiva mångfald som är Malmös signum.

Några fler bilder från Sohas konsert finns på Flickr

Vad man måste veta innan man börjar tro

2009-08-09T22:09:00.007+02:00

Den unge pappan med syskonvagnen stod och pratade med en av de hundratals scientologikrämare som i dagarna åter invaderat centrala Malmö. Precis när jag passerade hörde jag den rödklädda, alltså scientologen, säga: "Men så bra. Då kan det finnas tid att göra något åt det!"
Vad som kunde göras något åt fick jag inte reda på. Men jag har förstått att rödtröjornas taktik är att inbilla sina offer detta: Allt det i livet som inte är en dans på rosor är att betrakta som "problem", och sådana måste åtgärdas. Och detta kan bara göras med scientologernas dekokt av terapi, religion och indoktrinering.
Ett ögonblick tänkte jag gå fram till den unge pappan och säga att "jag hade inte lyssnat på henne om jag var du". Men det gjorde jag såklart inte.
Vilken rätt har jag att säga att scientologerna har fel? Var och en blir salig på sin tro, sägs det ju.
Jag har blivit sugen på ett portabelt vindkraftverk som jag först hittade i ETC:s nätbutik. Det är en väldigt cool pryl som man kan ställa ut i vinden, montera på cykeln eller till och med på armen när man går eller joggar. Fartvinden laddar ett batteri som man sedan använder för att i sin tur ladda mobilen, mp3-spelaren och sånt. Man kan också ladda batteriet med solceller eller via en vev. Visst är det fräsigt?
Så funderar jag på hur många laddningar från de två hålen i väggen jag måste slippa för att spara in de 1.100 kronor hela kittet kostar. Visst, jag sparar energi. Men hur mycket energi går åt till att tillverka de här prylarna, och till alla transporter i sammanhanget?
Det som återstår är ett statement (kan någon hjälpa mig med ett svenskt ord? Ställningstagande?). Jag markerar min åsikt, profilerar mig.
Jag vet inte om jag till slut köper prylen eller inte. Jag kanske önskar mig den i julklapp. Visst är det en utmärkt present?
Men jag önskar ännu mer att även pappan med barnvagnen tänker genom saken både en och två gånger innan han vänligt men bestämt tackar nej till hjälpen från scientologerna.

Svårsmälta bananer med bitter bismak

2009-08-05T01:00:00.005+02:00

När fruktföretaget inte ville betala för en annons i Blandaren bjöd de finurliga studenterna på den klassiska devisen: ”Fyffes bananer är så lättsmälta att de smakar skit redan i munnen”. 46 år senare har en annan guleböj-gigant gjort sig mer förtjänt av devisen.
Doles agerande, först mot arbetarna i Nicaragua och sedan mot dokumentären om processen mot företaget, är visserligen synnerligen svårsmält. Men den motbjudande smaken gör att man sannerligen vill spotta ut bananen.
Jag har inte sett ”Bananas!” ännu, så i viss mån bloggar jag i blindo. Men att stora penningstinna företag ska kunna köpa sig rättigheter att behandla både människor och yttrandefriheten hur fan som helst känns så himla – Amerika.
Visst, det är lätt att ta till brösttoner när den infekterade amerikanska vardagen dumpar sina bananskal på min gata hemma i Malmö. Sånt här händer hela tiden och drabbar massor av oskyldiga människor. Och hur mycket bättre har vi det här?
Men, hellre spänna båge en än att stillatigande lyssna till tio lass som stjälper i skogen. Det lilla man kan göra är kanske att skriva ett och annat blogginlägg. Och att välja det dyrare kaffet som är rättvisemärkt. Och att välja bananer som ger en mer angenäm smak.

Modet att tåla tålamodet

2009-07-30T23:28:00.004+02:00

"Jag satt en gång på en presskonferens där den amerikanske football-legenden (förlåt, Hollis) Mike Ditka spydde sin galla över 'soccer': 'Jag har hört att en match kan sluta 0-0. No score, no winner. Fattar ni så tråkigt?' Han har inte fattat nånting. "
Jag började skriva ovanstående och fick en akut känsla av att jag skrivit det förut. Jag hittade det i ett inlägg från 17 maj 2007, och i dag är det värt att upprepas. "Tråkig" tillhör de ord som sämst beskriver kvällens match mellan Malmö FF och AIK. Besvikelse, gastkramande, briljant, ineffektivt, utklassning – alla funkar, men inte tråkig.
Känslorna svallar lika högt efter en sådan här match som under den. Besvikelsen över den uteblivna segern får experterna på läktaren och i Sydsvenskans kommentarspalt att kräva tränarens avgång, nytt spelsystem, inköp av nya spelare och andra mer eller mindre desperata åtgärder.
Nånting måste såklart göras för att laget ska börja vinna. Mitt förslag är – mål. Skoj åsido, visst måste något förändras för att resultaten ska komma. Men den match jag såg var så imponerande – frånsett det där synnerligen viktiga måleriet – att den kalibrering som krävs är ganska liten. Ge mer förtroende till några unga spelare, framförallt den uppenbarligen hete "Ålen" Mehmeti och tillsätt den annonserade tjänsten som mental tränare.
Sedan handlar det om tålamod och kontinuitet. Vi vinner inte allsvenskan i år. Men efter denna känsloblandade festkväll på Stadion kan jag inte vara full av annat än tillförsikt.

Figur-hejdå eller Figo-ej-redo?

2009-07-28T10:57:00.004+02:00

Det är inte lätt med namn. Särskilt om de är utländska och ska uttalas. Under gårdagens match mellan Halmstad och Malmö hörde jag genom pubsorlet kommentatorn flera gånger kalla Ricardinho för Ricardo. Visserligen är hans officiella namn Ricardo Ferreira da Silva, men sånt brukar man inte bry sig om när det gäller brasilianska fotbollsspelare. TV-prataren slätade någon gång i andra halvlek över med att kalla honom "den lille Ricardo" och översatte till portugisiska "Ricardinho". Vad blir det på engelska? Little Richard.
Hans lagkompis Wilton Figueiredo stavar sitt namn just så. Alla uttalar namnet "Figur-hejdå". Men om jag läser det rätt borde det hellre bli "Figo-ej-redo". Men det är som sagt inte lätt med namn.

En sportmåndag att minnas

2009-07-27T21:56:00.008+02:00

Tillbaka på jobbet efter semestern. Drygt 200 mejl att plöja genom utan att egentligen vet hur man gör när man jobbar. Någon berättade att jag mitt i denna förvirring dessutom var tillförordnad förvaltningschef. Så innan veckan är slut ska jag ha skapat ordning, först i min skalle och sedan i det skånska näringslivet.

I skuggan av detta gjorde några ungdomar och en obetydligt äldre halvgud måndagen till en dag att minnas även i sportens värld. Först spurtade 15-åriga Sarah Sjöström hem VM-guld och ännu ett världsrekord på 100 meter fjärilsim. Det är väl ganska troligt att hon fixade ett bragdguld på kuppen. Det ska mycket till för att ta det ifrån henne, möjligen att Christian Olsson chockar världen, eller att svenska fotbollslandslaget trotsar oddsen och tar sig till VM. Fast i det sista fallet är det väl tveksamt om man ska premiera att man tar sig ur en knipa man själv försatt sig i.

Efter drygt månader utan seger tog Malmö FF tre poäng borta mot Halmstad. Men det satt långt inne. Wilton Figueiredo hade effektivt spritt bollarna över läktarna på Örjans Vall innan Halmstads annars duktige målvakt Magnus Bahne gav 18-årige Jiloan Hamad en hjälpande hand (?). Sedan fyllde inhoppande 19-åringen Agon Mehmeti på med två bollar i samma maska.
En stilla förhoppning är att detta kan vara en vändpunkt för MFF, att de kan börja ta de segrar som både spelarmaterialet och spelet fram till straffområdet gör dem förtjänta av. Men en match gör ingen sommar och även i dag såg vi nästan 70 minuter av akut målkramp.

Och så är Zlatan klar för Barca. Om rykteskarusellen kring Zlatans framtid beror på att han är extra intressant eller att han möjligen har en sällsynt mediekåt agent låter jag vara osagt. Men nog har väl beskeden om att han hamnar i olika engelska eller spanska klubbar, blandat med att han stannar i Inter, varit ganska pinsamma. Men nu spelar han där jag vill ha honom, i den rödblå tröjan med "Unicef" på bröstet.
Den gode Zlatan förnekar sig inte. I TV sa han något om att "har drömt om att spela för Barcelona. Det har alltid varit min favoritklubb". Jag vill minnas att jag har hört honom säga liknande saker när han kom till både Inter och Juventus. Fast om de klubbarna. Och hur var det egentligen med Ajax? Men det är väl tillåtet att ha en favoritklubb i varje land. Och två i Italien.
Iniesta, Messi, Bojan, Xavi, Henry, Ibra. Nu blir det fest på Camp Nou. För att inte tala om i TV. Nu får vi hoppas att TV4 Sport fortsätter med sina generösa La Liga-sändningar, och inte skickar över Barcelonas matcher till Canal Plus eller något ännu värre. Men med Viasat-gängets hantering av Champions League i färskt minne är det väl troligt att vi ska behöva pröjsa dyrt även för de här godbitarna.

Undgå kontakt med sand og vand

2009-07-26T11:37:00.013+02:00

Och hur kul tror du det är att stöta på den här skylten? "Undvik kontakt med sand och vatten"... Dagen före hade vi badat, kastat oss i vågorna, dragit i oss en och annan kallsup, sprungit barfota på stranden och grävt och krafsat i sanden efter bärn- och andra stenfynd. Visserligen på hitsidan skylten, men ändå. Det där vattnet verkade inte sitta stilla på sin plats precis.
En bit från denna skylt, åt det "rena" hållet, fanns nästa: Här upphör drakzonen. På andra sidan skylten fanns en motsvarande symbol utan streck, som borde beteckna att det var tillåtet att flyga med drake bortom denna. Vill de danska myndigheterna driva drakfolket in i den giftiga zonen? Betraktas denna gamla kinesiska konstart som ett hot mot the Danish way of life (probably the best way of life in the world)? Som neutral betraktare kan jag i alla fall konstatera att drakens söner och döttrar inte ger sig utan kamp. Drakarna vid Henne Strand på Jyllands västkust var så många att linorna trasslade ihop sig – men ingen av dem höll sig till det reservat som skapats för dem.
Vid utforskandet av Henne ås utlopp i Nordsjön gick jag också i en fälla som gillrats av naturen. Jag tänkte runda åmynningen genom att gå några meter ut i havet. Men när jag satte foten på en till synes stabil sandyta hördes ett "schlurp" och foten försvann. Lyckligtvis överskred min längd kvicksandens djup med drygt halvannan meter, men jag påmindes ändå än en gång om min dödlighet.
Så nu, efter den dramatiska händelsen, ser jag varje dag som en gåva. Jag värdesätter varje liten detalj i livet och gör bara saker som är till gagn för mänskligheten. Så det har inte blivit så mycket gjort sedan igår, när det hela inträffade.
En god gärning jag kan göra är att avsluta denna pratbubbla med en bild som visar hur det ser ut när man vänder ryggen åt "Forurenet område" och blickar norrut, mot åmynningen och mil efter mil av mjuk sand och skummande vågor.

Mer om vår resa i text och bild finns hos Klarabella, och fler bilder finns på Flickr.

Musikvecka späckad med gammalt och nytt

2009-07-19T13:15:00.012+02:00

Musiken har stått som spön backen den här veckan. Fem band på lika många dagar är ett godkänt facit i världen utanför festivalerna.
I går gästades K-märkta S:t Gertrud i Malmö av ett annat antikverat kulturminne, Dag Vag. Stig Vig spann vidare på idén och presenterade "kulturtrummisen" Tage Dirty samt "kulturgitarristerna" Beno Zeno och Teka Pukk. Den sistnämnde var för mig en nykomling som absolut inte var lika antik som sina kamrater.
Konserten var en – till en början ganska pliktskyldig – hitparad där farbröderna levererade allt någon i den ganska ålderstigna publiken kunde önska sig. Först mot slutet verkade dock musiken blåsa liv i kvartetten, och leendena, spontaniteten, rörelsen och svänget infann sig. Extranummer som Egyptian Reggae, Dimma, Jag blev inte hög och Snorbloos gjorde att gubbarna verkade mycket piggare på slutet än under den ganska trötta första halvleken.
Om Dag Vag stod rakt upp och ned på scen var det tvärtom med soulstudsbollen Leela James på Lilla Vega i Köpenhamn i fredags. Hon svepte in med en oemotståndlig energi, en härlig publikkontakt och inte minst en strålande soulröst och tog alla de kanske 250 i publiken med storm. Om tjejen kan omge sig med lite mer kompetent komp och produktion kommer hon att bli en stor stjärna.
Visst är det härligt att se en artist som varken har rädsla för eller distans till publiken. Leela James bjöd upp publiken till dans på scenen. Fler och mycket bättre bilder finns – om inte än så inom kort – hos min högst uppskattade följeslagare Klarabella, kanske på hennes Flickr-sida.

Huvudattraktionen på Mölleplatsen i tisdags, Little Feat, var närmast en enda lång gäspning. Visst, jag var där mycket för att höra Dixie Chicken och Willin'. Men att de tillsammans skulle bli sisådär en timme, uppvispade med ändlösa solon på diverse instrument, blev väldigt för mycket av det goda.
Dessförinnan hade dock två lokala rockhjältar värmt upp publiken denna redan från början underbart ljumma sommarkväll.
Richard Lindgren omgav sig med storheter som Eddie Nyström, Håkan Nyberg och Andi Almqvist. Välsnickrade låtar och kompetenta musiker gjorde spelningen alldeles njutbar. Men kanske skulle den gode Richard ta en titt på Leela James för att inspireras till energi, utspel och scendynamik.
Det hade räckt en bit att han kastat ett öga på Rag-and-Bone, som stod på scenen strax före. Det går inte att ta miste på att Elvis är husgud hos Mats Nilsson. Poserna och gesterna är både tydliga och charmiga. Även Mats-and-Bone är en utmärkt låtskapare, och var i mina öron kvällens behållning. Inte minst som han omgav sig med ett band som talar till mitt hjärta, gamla nordvästskånska vänner som Big Bengon och Gas Magnes.
Nu ska jag vila öronen – och inte minst rösten. Helt utan samband med musikveckan har jag dragit på mig någon sorts halsinfektion. Den enda fördelen är att jag låter som Tom Waits. Nackdelen är allmän sjukkänsla, jag gick dopad både till Leela James och Dag Vag. Nu ska jag sova mig frisk. Natti natti.

Motgångssupportrarna – fotbollens fakirer

2009-07-14T09:13:00.010+02:00

Det går lite knackigt för Malmö FF. Fotbollsoraklen har, visa av historien, inte tippat laget som guldkandidat detta år. Men trots en mer blygsam placering i förhandstipsen är klubbens resultat, när årets allsvenska nu går mot halvtid, sämre än de flesta väntat sig.
Som en sann svensk ansvarstagande företagsledare går nu MFF:s vd Pelle Svensson ut och tar på sig det yttersta ansvaret och levererar en knippe betydelselösa uttalanden som "Kris är det om man inte har en handlingsplan. Vi har en plan." och – inför jubileumsåret 2010 – "Vi har en kaxigt ödmjuk attityd, där vi säger att vi ska vilja och kunna vinna allsvenskan. Istället för att säga att vi skall vinna." (Den sista är tänkvärd: Vi kan vinna. Vi vill vinna. Och vadå? Struntar i det?)
Pelle Svensson har väl egentligen inte givit mig något skäl att omvärdera den bild jag befarade när han tillträdde förra året. Om arbetet i klubbledningen säger han "Vi har en jädra sammanhållning och go"...
Nej, det är i stället kommentarerna till artikeln i Sydsvenskan som är intressanta. Under någon halvtimme har de ökat från 12 till 31, och de lär väl fortsätta rassla in. Tidigt i kommentarsfloden gnäller någon och säger att han inte ska köpa årskort nästa år, vilket väcker vreden hos det gäng som är ämnet för dagens föreläsning (nästan rekordlång inledning, eller hur?).
Jag blir fascinerad av dessa motgångssupportrar, som verkar trivas bäst när det går dåligt. Då finns det nämligen gott om deras favoritföda: Inte ledningen, inte spelarna, inte motståndarna – utan Svikarna. Medgångssupportrarna. De som säger upp sitt årskort. De som vägrar gå till Stadion för att bli besviken över ännu en uddamålsförlust.
Resten är ganska logiskt: När det går bra för laget är det svårt att se skillnad på den sanne supportern och den potentielle desertören. Ju sämre det går för laget, desto fler svikare avslöjar sig, och desto renare och ädlare är de som står kvar där på ståplats. Så idealet är kanske att laget fortsätter sin kräftgång i tabellen och seriesystemet tills en ensam, utmärglad och sliten men Sann Supporter står där och höjer sin halsduk. Är det så fotbollsfakiren uppnår sitt Nirvana?

Renoveringar håller mig vaken

2009-07-11T06:12:00.004+02:00

Nu har jag ingenstans att ta vägen. Vare sig jag är på landet eller i stan blir jag väckt i arla morgonstund på grund av renoveringsarbeten.
Skolan formerly known as Värnhemsskolan tar ansvar för sina gamla elever och har i flera år sysselsatt stora mängder byggjobbare i olika förändringsarbeten. Nu på sommaren startar arbetet på skolan, den som var en och blev tre och nu är två, punktligt klockan sju på morgonen. Ett framträdande inslag i denna morgonkonsert är den backande lastbilens karaktäristiska ”bip-bip-bip-bip”.
Här i Skrotafat sysselsätter jag mig själv med att i min egen takt renovera fönster, vilket leder till att vissa hål i väggen endast täcks av en tunn masonitskiva. Dessa skivors ljudisolerande förmåga är ganska begränsad. Därför väcks jag tidigt, i dag klockan halvfem, av fågelsjunget – detta gissel, denna varböld i den rurala audiosfären. Varje morgon sveper det lokala gänget av svartklädd ungdom in över mitt körsbärsträd och smörjer kråset under högljutt kraxande. Råkorna låter som uppvärmning i målbrottskören, och fågelmålaren säger att det är just vad det är. Ungfåglarna, som nu är större och fetare än sina föräldrar, har visserligen lämnat boet men kräver fortfarande att bli matade. Och man hör tydligt att deras tiggande läten – om än högljudda – ännu inte är färdigt utvecklade kraxanden.
Till detta kommer den dolda syrenskränarens ”tjipp-tjipp-tjapp”, den blåvingade storkvindans ”gniii” och från grusvägen en och annan bilarla med sitt överraskande ”schkrooom”.
Jag trotsar dessa ogästvänliga förutsättningar och hänger kvar i Torkasaft. Visserligen med en och annan kul kulturtur till diverse storstäder – på tisdag Little Feat i Malmö (Rag-and-Bone och Richard Lindgren som förband gör det fria inträdet ännu mer prisvärt) och på fredag Leela James i Köpenhamn – men någon måste ju sila flädersaften och skrapa fönstren. Och – när vädret inte hindrar – kolla hållfastheten i hängmattan.

Viktigare att delta i diskussionen än att vinna quizen

2009-07-02T01:38:00.009+02:00

När kamraterna på landet rest till sina egna långväga land blev det lite tomt i byn. Eftersom det var onsdag udda vecka körde jag hem till stan för att dra mitt strå till quizstacken och träffa mina stadskamrater.
Tvåan är som bekant den förste förloraren, och därför blev själva frågesporten en tung besvikelse. Jag bidrog kanske med några svar som tog oss till straffläggning, men jag sköt också, likt en James Milner eller David Beckham, straffen tre decennier åt helvete. Laget som alltid vinner (utom i finalen) hade pratat om när Storbritannien senast vann herrsingeln i Wimbledon, och satte en säker bredsida i burgaveln.
Som vanligt var quizen bara förspelet till ett antal mer eller mindre bisarra diskussioner. Denna kväll höll sig tveklöst på mer-sidan. Först fick jag en god vän att ta till flykten genom att hävda min rätt att ha en åsikt om Iran utan att veta namnet på fler städer än huvudstaden. Sedan hade jag en passiv roll i en lång monolog av en ateistisk taliban som omväxlande hävdade att jag var katolsk pedofil och fundamentalistisk agnostiker.
Slutet blev på denna kväll att jag satt som nätet i en verbal tennismatch mellan min gode vän, till vilken jag har en relation god nog att klara en mindre meningsskillnad, och den gudsförnekande talibanen som hade väldigt stor mun i förhållande till sina öron. Jag kunde till slut inte annat än skratta åt eländet.
Och så tänkte jag att det kanske är detta som är skillnaden. Vi kan sitta på puben och vräka ur oss åsikter om precis vad som helst – bokstavligt talat mellan himmel och jord. Det är kanske inte lika gångbart i Teheran eller Mashhad, eller för den delen i Ishafan, Tabriz eller Shiraz? Och har det i så fall någon betydelse?

Briljant och rolig musik med enkla medel

2009-05-30T16:43:00.009+02:00

Vad sägs om Fly me to the moon, ledmotivet till Love story, Killing me softly, Hotel California och I will survive? Inte precis min stil, kanske du svarar. Och när jag sedan fyller på med "...samtidigt" tänker du "Vilken jävla röra. Bengavoice är slut som artist".

Nåja, det har jag varit ganska länge. Men det är inte The Ukulele Orchestra of Great Britain. Kolla bara:

Jag fick tipset om den briljant musikaliska och brokigt roliga orkestern vid det besök i huvudstaden som jag nu är på väg hem från. Jag far genom ett blomstrande Sydsverige badande i solsken och ser och hör allt jag kan hitta med gänget på Youtube. Jag skrattar och får ståpäls om vartannat.

Om du inte kände till dem förut är de värda att kolla in.

Ibland känner jag mig som Basil...

2009-05-16T12:14:00.005+02:00

I Fawlty Towers, eller Pang i bygget, finns en oförklarlig trappstump på hotellets ovanvåning. Det är några trappsteg upp, en krök och lika många trappsteg ner. Ingen dörr, ingen begriplig förklaring.

Nu har jag upptäckt att liknande fenomen finns på andra håll. Eller vad sägs om ovanstående VVS-konstruktion, som jag stötte på när jag tog en sväng i källaren i vårt hus? Jag ber vänligen läserketsen (och inventarierna) att återkomma och förklara för mig varför den ser ut som den gör.

Klabbe har tuffaste matchen framför sig

2009-05-15T21:13:00.009+02:00

Ett av mina stoltaste fotbollsögonblick skedde i en hotellträdgård i Larnaca på Cypern 1988. Jag var salig Arbetet Västs utsände vid Europacupmatchen mellan Pezoporikos och IFK Göteborg. Artikeln inför matchen skulle handla om den unge Klas Ingesson, som på bara drygt en halv allsvensk säsong blivit en viktig kugge i det blåvita laget. Vi hade ett långt och väldigt trevligt samtal. Han var lättpratad och spontan, inte minst eftersom en av mina kompisar var arbetskamrat till "Klabbe". De hade tillsammans ansvar för ett gäng ungdomar som jobbade i skogen i nån sorts arbetslöshetsprojekt.

"Måste du dra upp det där? Jag har aldrig skämts så mycket i hela mitt liv", sa han på sin klingande östgötska när jag påminde honom om debuten i Blåvitt. Det var SM-semifinal mot Norrköping, och det unga nyförvärvet från Ödeshög blev inbytt i andra halvlek, när Göteborg redan hade en trygg ledning med 3-0. När vi satt där under den cypriotiska solen påminde jag honom om att hans första beslut i debuten var att dra till med ett skott. På volley. Från 40 meter. Resultatet blev en stort hål i luften och en vådlig kullerbytta för unge Klas, som landade i en liten hög på gräsmattan.

Rundpallen på Ullevi och samtalet i Larnaca bidrar till att Klas Ingesson är en av mina absoluta favoritspelare genom tiderna. Men framförallt är han en av de stora kämparna, en hängiven tuffing som ger allt i alla lägen, och som faktiskt, sen får andra säga vad de vill, har både teknik och finess. Han är given i mitt alla tiders svenska landslag.

Nu, efter ett 90-tal i rampljuset i diverse europeiska ligor, bofast i Tommy Svenssons landslag och inte minst en av stöttepelarna i Sveriges VM-bronslag 1994, har han fått en utmaning tuffare än något under fotbollskarriären. Han måste se sina barn i ögonen med vetskapen att han kanske inte kan vara med när de växer upp, kanske inte får chansen att bli deras stöd när de gör resan in i vuxenlivet. Jag vet, jag har varit där. I all dödsångest, ovisshet och förvirring är det där med barnen det allra värsta. Det var det i alla fall för mig.

Tittar man i faktabladen verkar Klas Ingessons sjukdom snäppet värre än min. Men jag har i alla fall en nypa salt som jag tar till när det börjar pratas prognoser och femårsöverlevnad och procent: Statistik blir man först efteråt. Och i min egen statistik är jag alltid 100 procent. Åt ena eller andra hållet.

Språkliga irrfärder 1

2009-05-12T23:09:00.005+02:00

Jag har nog sagt det förut: Språket är världens bästa leksak. Min skalle har en defekt som ofta retar gallfeber på min omgivning. Jag snappar upp tokiga formuleringar, vrider och vänder på ord och tjatar till höger och vänster om mina semantiska och fonetiska expotitioner. Jag kommer sällan ihåg dem särskilt länge, och därför tänkte jag teckna ner dem på bloggen. På så sätt kan jag senare, med lite distans, inse hur ointressanta mina språkliga irranden egentligen är. Jag ber läsekretsen bortse från dessa helt privata och autoterapeutiska övningar. Här kommer en:

Hur bra är det egentligen att komma ur den ekonomiska krisen helskinnad?

Slöbloggarens medel, motiv och möjlighet

2009-05-10T23:15:00.008+02:00

Läsekretsen har rest sig som en man – vilket den inte är, den är en kvinna – och krävt att Bengavoice bryter sin bengasilence. Men för en slöbloggare med integritet finns det bara tre kriterier som avgör när man skriver: medel, motiv och möjlighet.

Medellös är jag sällan. De stunder i livet då jag inte har fingrarna på ett tangentbord som är anslutet till internet är få och korta. Just detta kan möjligen ha del i det i läsekretsens ögon magra utbudet på bloggen. Kranen är liksom aningen öppen hela tiden, och det blir inget önskvärt övertryck i systemet.

Motiven dyker ständigt upp, och jag är alltid noga med att lägga dem på minnet. Sedan glömmer jag bort vilket minne jag lagt dem på, och de är spårlöst försvunna.

Möjlighet är ett relativt begrepp. Min djupa övertygelse är att det alltid handlar om prioritering. Mina arbetskamrater har skoskav i öronen av allt mitt tjat om vikten av prioriteringar. "Jag hinner inte med allt jag ska göra", hör man ständigt. Det är säkert sant. Men lösningen är att organisationen – jag själv och den som leder mitt arbete – har förmåga att prioritera bland uppgifterna. I slöbloggarens fall är det mer organismen, inte organisationen, som ska prioritera. Och just denna slöbloggare prioriterar inte alltid rätt. Halva avsnitt av halvdåliga TV-deckare går alltför ofta före bloggen.

Den här helgen har prioriteringarna varit mer försvarbara. Så gott som hela lördagen prioriterade jag att sitta i lä på vår prunkande färgsprakande soldränkta gård och läsa om en sollös grå och död värld i Cormac McCarthys "Vägen". Bra ruskigt och ruskigt bra. Söndagens prioriteringar var mer varierande, och kan – förvisso liksom lördagsboken – säkert ligga till grund för några kommande slöbloggar, om jag bara kommer ihåg vilket minne jag lägger dem på. Konfirmation av Klarabellas kompis medför stridande känslor om den fina gränsen mellan å en sidan budskap om respekt och medmänsklighet och å andra sidan pådyvlanden av religiöst bigotteri och skenhelighet. Efter den påföljande trädgårdsfesten (som prioriterades före Malmö FF:s så välbehövliga seger mot Djurgården), där jag stötte på en och annan gammal bekant som kan vara värd en kommentar, tvingades vi prioritera mellan distriktsmästerskapen. Det blev tjejbasket med coachbrorsa och brorsdotter i stället för damvolleyboll med svägerska, kanonkompis och kanske nån enstaka brorsdotter. Det slutade med att vi såg en finalförlust med en sur poäng, medan de bortvalda sopade banan med allt motstånd och tog guld. Undrar hur det gått om vi prioriterat annorlunda?

Däri, kära läsekrets, ligger förklaringen till att denna slöbloggare tidvis mer påminner om en ickebloggare. Men det kommer en dag då ljuset faller även över mig. Då medel, motiv och möjlighet sammanfaller och jag kan klämma ur mig något läsvärt. Men den som väntar på en slöbloggare väntar alltid för länge.

Därför var jag ingen annanstans

2009-04-19T21:35:00.006+02:00

Den här helgen borde jag egentligen varit någon annanstans.

Jag borde ha varit i barndomsstaden Ängelholm. Morsan hade fyllt 75 i lördags, och det hade väl varit passande att lägga en blomma på graven, träffa brorsorna och deras familjer och visa att mojan fortfarande finns med oss. Dessutom passade brorsdottern idag på att bli matchens lirare när Engelholm defilerade hem SM-guldet i volleyboll. Nog borde farbror Bengavoice och kusinerna stått på läktaren och hejat?

Och jag borde ha varit på nya Stadion i Malmö och sett det första derbyt på den gräsmattan. Nu blev det MFF:s första poängförlust i årets allsvenska, och jag undrar hur mycket det är mitt fel. Jag säger som jag brukar: Skyll på mig, det är helt okej.

Den engagerade läsaren river sig säkert nu i kalufsen och undrar: Varför var han varken här eller där? Och var var han verkligen?

Jag inleder svaret med några bilder från dagens promenad längs bäcken i Skartofta:

Taket därborta sitter på mitt hus.

Jag behöver väl inte förklara vidare? Att jag fick jackpot i ungdomslotteriet var ren bonus: Jag fick med mig inte bara mina egna två, utan även en extra 16-åring, som såg chansen till skogsäventyr och luftgevärsskytte. Jag vill inte generalisera, men det känns lite som beviset på att två minus blir plus.

Till detta ska läggas ett bländande briljant väder, vin och nattliga cigarrer med glada grannar, åtta kilometer på löpvänliga grusvägar och årets första grillning. Vad slår det?

Tre samtal som inte förändrade livet

2009-04-17T23:10:00.006+02:00

Nu har jag lagat punkan på cykeln. Framhjulet står i hallen, jag kollar i morgon att operationen har lyckats.

Tre korta samtal från dagen:
Telefonen ringer kvart i nio. "Hej, jag heter Nisse och ringer från säkerhetsbolaget G4S. Du har säkert hört talas om oss. Vi levererar..." "Stopp." Min röst är vänlig. "Säg vad det är du vill. Jag har lite bråttom." Då gör han oväntat helt om. "Okej, det är bättre att vi tar det en annan gång. Hejdå."
Insåg han att jag var en förlorad kund? Blev han förolämpad när jag avbröt honom? Eller var han undantaget bland telefonsäljare, den som har respekt för kunden och låter bli att tjata? Det får jag aldrig veta. Jag vet inte ens vad han ville sälja.

Iklädd converse-skor, jeans, min svarta Erykah Badu-tröja, en grå kofta, brun mockajacka och en svart skärmlös sommartyla kliver jag in i hissen upp till jobbet. På fjärde våningen kliver brevbäraren in, tittar på mig och säger glatt: "Jaså, du ska jobba halvdag i dag?" Jag blir lite paff, och svarar "Nej, varför tror du det?" Han antyder en tvekan, men förklarade: "Du verkar ha klätt dig för att åka direkt till landet." Jag ägnar de återstående fyra sekunderna av hissresan åt att förklara för honom att det visserligen finns några kostymnissar på mitt jobb, men att jag inte är en av dem.
Det finns stunder då jag funderar på om jag inte klär mig som min ålder kräver. Är jag en 48-åring som försöker klä av sig 20 år? Det här var en sådan stund. Men det gick snart över.

Sent från ett möte och alltför nära nästa springer jag ut för att köpa en snabb lunch. Jag vänder i dörren till Max när jag känner det kväljande stekoset. På sushistället inser jag alltför sent att alla i lokalen väntar på sin beställning och är före mig i kön. Under den kvart jag tvingas vänta på min 60-kronors Joo med för lite soja lyckas jag nog ordlöst kommunicera till personalen att jag är stressad och otålig och kanske hade uppskattat ett besked om att väntetiden var ganska lång. När jag väl får min mat säger kocken först, med en i mina lomhörda öron syrlig ton, något jag inte uppfattar. Sedan fyller han snabbt på med ett vänligt "men ha en trevlig helg." Jag väljer att bara svara på fråga två, och säger lika glatt "Tack detsamma!"
Först när jag stressar iväg med min matkasse inser jag att det samma jag tackat till är lite oklart. Han kanske sa "Nu har du stått här i en kvart och sett sur ut. Du kunde i alla fall se ut som om du gjorde nåt vettigt, knappa på mobilen eller nåt". Men det sa han nog inte.
Ibland är det ganska bra att vara lomhörd. Det ger lite mystik till livet.

Först går det ner, sen går det upp

2009-04-16T23:10:00.006+02:00

Jag har fortfarande inte lagat pyspunkan på framdäcket. Det gäller att göra cykelpumpen till en ständig földjeslagare.

När jag pumpade hojen för att cykla hem efter kvällens möte med bokcirkeln hade känslorna gjort en bergochdalbanetur på några timmar. Först plingade mobilen i moll och talade om att AIK tagit ledningen mot Malmö FF. Det tog en halvtimme innan en ny ton, nu i dur, förkunnade att Telia hade misstagit en varning för ett mål. Sedan klev Malmös nye guldgosse Agon Mehmeti in i matchen och såg till att det blev som alltid denna säsong, tre poäng till MFF.

Modellen "först ner, sen upp" stämmer också bra på läskamraternas äventyr före och under kvällen. Vi var intresserade av debatten kring boken, trotsade våra onda aningar och tog oss an Liza Marklunds förstlingsverk "Gömda". Att läsa boken var på alla sätt nedslående. Det är inte bara handlingen som är fruktansvärd. Vi var även överens om att språket var på samma nivå som en medelmåttig uppsats på högstadiet, men framförallt att det är svårt att bortse från att berättandet är omåttligt enögt och har skrämmande tendenser till rasism.

Men även en usel bok kan vara grund till ett spännande samtal. Våra var för sig ganska fragmentariska bilder av debatten kring denna "sanna historia" lade tillsammans med en intensiv och entusiastisk diskussion ett kanske inte glasklart, men ändå skönjbart pussel. Det finns de som grävt betydligt djupare i denna sörja, så jag avstår från att göra samma misstag som Liza Marklund och utge mig för att presentera någon sanning. Men ord som nämndes i diskussionen var "rättshaverist", "journalistiskt hastverk" och "okritiskt återberättande".

Nästa gång ska vi prata om "The Road" av Cormac McCarthy. Hoppas diskussionen blir lika intressant. Vägen dit, läsandet, blir garanterat mer angenämt.

Jag vägrar vårdeppa – trots guldläge

2009-04-07T22:12:00.005+02:00

Framdäcket på cykeln har varit platt två morgnar i rad.

Vårfloden av pengar tog ut sin rätt och det blev ebb i kassan. Jag gick till min personliga bankpojke och redde ut det värsta. När den akuta ekonomiska krisen var åtgärdad lovade han att jag kunde deklarera på nätet – lätt som en plätt – bara jag fixade ett BankId via internetbanken. Jag gjorde som jag blev tillsagd, och resultatet blev såklart att jag blev portad från nätbanken helt och hållet.

Eftersom jag helt saknar självförtroende när det finns pengar med i bilden var jag övertygad om att det var mitt fel när både tidningen och sonens linslangare slutade leverera. De är båda anslutna till autogiro – som verkar innebära att de när de vill får plocka ut hur mycket de vill från mitt konto – och jag trodde förstås att kontot varit tomt när de stuckit in sin pengasug. Men det visade sig att pengarna var på plats och att det brustit någonstans i byråkratin. Bladet och linslössen skyllde på banken som skyllde tillbaka.

Medan de skyller på varann går sonen utan linser och jag utan tidning, och konstaterar att det där med autogiro verkar ruskigt mysko. Inte en enda påminnelse har jag fått från något av hållen, utan de stryper bara leveranserna utan att höra av sig. När jag ringer till dem lovar de att skicka faktura så att jag kan återställa den ekonomiska balansen. Men ingen av dem har skickat nånting efter knappa två veckor. En gång tyckte jag autogiro verkade smart.

Det mesta skiter sig, verkar det. Jag har inte ens nämnt en trippel i duscholyckor på ett par veckor eller en svindyr bilreparation. Men jag vägrar deppa. Okej, en liten stund då och då, men inte på riktigt. På fredag kör jag ut och städar ut vintern ur stugan, och sedan är allt som det ska.

Glad påsk. Det ska jag ha.

Allsvenskan – det säkraste vårtecknet

2009-04-04T10:55:00.004+02:00

Solen står som spön i backen och ungarna kryllar ut på gården för att gunga och klättra i träd. Föräldrarna kommer snart efter med varsin fetkopp kaffe. Strax är trädgårdsstolarna slut och det skickas ut diverse expotitioner till olika källarförråd för att utreda var vi ställde stolarna när vi gjorde höst i oktober.

Jag misstänker att koltrasten bygger bo i ventilen i mitt sovrum. Har skramlat med luckan för att skrämma bort den, men jag anar att den kommit tillbaka.

Och så börjar Allsvenskan. Det där med vårkänslor, hur det pirrar i magen av förväntan, hur man ser fram emot något som är så stort att det inte riktigt kan beskrivas, det förklaras väl med ordet Allsvenskan.

Det är nu man börjar få svar på frågorna. Nu ska krafterna mätas. I alla fall under några veckor kan man ha kvar det där hoppet, drömmen att "i år är det vår tur".

Träffade Bob i går. Han hälsade.

2009-03-29T12:03:00.011+02:00

Bob Dylan respekterade inte Earth Hour. Han hade många lampor tända trots att släckkalaset hann både börja och sluta under hans konsert i Malmö Arena. Fast han hade kanske dragit ner på ljuset lite, för det var ganska svårt att få någon skärpa i kameran.

Både Bob och jag har blivit 20 år äldre sedan vi sågs senast. Åren har gjort honom gott, i alla fall om jag dömer efter kvaliteten på framträdandena. Vad tiden gjort med mig får Bob bedöma.

Bob Dylans eviga turné är en välsmord och lyxförpackad underhållningsprodukt. Publiken får åtminstone vad den önskar sig. Jag tror inte att någon lämnade Malmö Arena besviken i går kväll – förutom kanske någon som inte fick tag på biljett.

För många år sedan var Bob Dylan en kontroversiell förnyare, en som bröt ny mark inom musik och lyrik. Han har förvaltat och utvecklat sitt konstnärsskap så att han nu är en institution som representerar det gamla och beprövade, som vänder sig till den äldre generationen. Som en representant för dessa åldringar kunde jag inte annat att betrakta lördagen som en riktig trivselafton.

Det blev några bilder till. De ligger på min Flickr-sida.

Bengavoice - nu i almanackan

2009-03-21T14:47:00.003+01:00

Jag har namnsdag i dag. Det blev nödvändigt att bruka våld mot dottern för att hon skulle gratulera mig. Mot sonen räcker inte ens det. Jag får klara mig utan hans presenter.

Du trodde väl inte ens att Bengavoice hade en namnsdag? Men eftersom jag heter det och har namnsdag idag så är det så. Det kommer säkert med i nästa års upplaga.

Pippi på läktaren i Madrid?

2009-03-08T02:11:00.005+01:00

Jag har tidigare fått hjälp av min trogna läsekrets med till höres malplacerad musik som strömmat ur min TV-burk. När jag i kväll slöglodde på Madridderbyt mellan Real och Atletico hörde jag på nytt något som väckte min undran.
Från läktaren hördes stundtals melodin "Här kommer Pippi Långstrump". Visserligen inte med den texten, men melodin gick inte att ta fel på. Tydligen är det Atleticos fans som har den i sin repertoar, men man kan undra hur den kommit dit.
Den tråkiga lösningen är att filmerna och TV-serien varit lika internationellt poppis som Pippi Långstrump-böckerna, och att den trallvänliga melodin hamnat på de spanska läktarna den vägen. Den mer braskande varianten är att melodin är någon spansk folksång, och att Jan Johansson helt enkelt snodde den. Fast så kul är det nog inte.

Himmelsblått och vitt är fredagens färger

2009-03-06T22:17:00.003+01:00

När Fredagsfärgerna blir blått och vitt är det väl givet att jag väljer himmelsnyansen av den blå färgen. När det nu är mindre än månaden till den allsvenska premiären är det dags att på allvar varva upp just det himmelsblå.
Bilden är tagen förra sommaren från en rundtursbåt i Amsterdam, som när den lade till vid kajen skrämde upp en flock duvor.

Veckans fototriss stavas med T

2009-03-01T17:20:00.007+01:00

Det är bokstavstema i veckans Fototriss. Jag ska välja mellan F och T. Uppdraget visar sig vara svårare än jag vid första anblicken trodde. Men efter moget övervägande bestämmer jag mig för T som i Turning Torso, Tårta och Trollslända.

Turning Torso i Malmö ur en lite annorlunda vinkel.

Tårtglädje i Skartofta. Längtansfyllda blickar kastas från Lakrits i bakgrunden.

Trollslända på Sjöhagen.

Rosa marknaden på Gröna Lund

2009-02-27T01:30:00.005+01:00

Rosa och grönt var det som gällde i dagens Fredagsfärger. En utmaning, javisst. Det fanns gott om lupiner på ängen i Skartofta, de bilderna var ovedersägligt rosa och gröna. Men jag valde en svängig bild från huvudstaden, en ganska flitigt avbildad slänggunga med inslag av just de rätta färgerna. Och det är väl ett extra plus att bilden är tagen på Gröna Lund.

Brev från "Massa" – kan det bli bättre?

2009-02-26T21:43:00.006+01:00

Det tog mig ganska många år att få iväg det där brevet till Hasse Alfredson. Det krävdes att en uppfriskande tjatig kusin satte lite eld i baken på mig. Men när jag väl kommit loss och fått brevet på lådan var den gode Hasse inte lika senfärdig; en vecka senare – närmare bestämt i dag – låg ett vänligt och tacksamt brev från allas vår Malte Lindeman, son till Valfrid Lindeman, i min brevlåda. Jag säger bara det, Hasse: Det är jag som ska vara tacksam.

Min far, Ingvar, var klasskamrat med Hasse Alfredson. De tog studenten tillsammans på Nicolaiskolan i Helsingborg. Far, som dog när jag var fem, var med i en väldigt tidig Hasse Alfredson-uppsättning, "Columbus eller det förlorade ägget", som de satte upp på skolan. De båda gjorde också lumpen tillsammans, det måste ha varit på P2 i Hässleholm.

Jag har ett tummat och fläckigt manus till "Columbus" och ett gammalt klassfoto i en mapp med gamla bilder och minnen. Dessutom har jag ett brev som soldaten Ingvar skickade till sin syster och svåger, och det var framförallt det som jag trodde Hasse skulle vara intresserad av. Ynglingen som skulle bli min far berättar där en dråplig historia där "Massa" Alfredson, en pansarvagn, en bagarbil och ett hundratal wienerbröd har framträdande roller.

I dag kom alltså svaret från Hasse Alfredson. Han berättar att han minns både min far och "händelsen med brödbilen". Han fyller på med ytterligare fakta i målet, men skriver "sen är det inte mycket mer jag minns på grund av begynnande ålderdomshjärna". Han är att gratulera om den är begynnande vid 77 års ålder. En lumparkompis påminde mig för något år sedan om en dramatisk händelse vi var med om i början av 80-talet, men jag hade fullständigt glömt bort den. Och jag är 48.

Brevet från Hasse Alfredson var personligt och vänligt. Fattar ni hur stort det är att få ett sådant brev från en som jag tveklöst kan beskriva som en idol? Han förnyade svensk humor, han kan kombinera folklig festlighet med knivskarp satir med politisk udd. Hans figurer, revyer, filmer och böcker är kända och älskade av generationer av svenskar. Och han skriver att han är tacksam mot mig.

Så till dagens uppgift: På bilden ovan står min far Ingvar näst längst till vänster. Kan du hitta Hasse Alfredson?

Svärtan går inte ur typerna från Arbetet

2009-02-22T13:49:00.005+01:00

Fredagens after work blev en sådan i dubbel bemärkelse. Den nygamla tidningen EfterArbetet gav ut sitt första riktiga nummer och bjöd till kalas på Inkonst. Det kunde jag ju bara inte missa, jag som fanns med under de sista femton åren hos föregångaren Arbetet.

En tidning som doftade trycksvärta var det första jag fick i handen. Sen fanns där Pelle Ossler och Staropramen och högtidstalande chefredaktörer, en hel del gamla stötar från Arbetet-tiden, men i övrigt inte särskilt mycket folk. Det kom dock fler inramlande under kvällen, så till slut var det en ganska anständig trängsel.

Det var en intressant upplevelse att återse mina gamla arbetskamrater, som jag i många fall inte träffat på de åtta år som gått sedan Arbetet lades ner. De exarbetare som kom på festen var nästan bara män. Är det så att kvinnorna kastar loss och går vidare, medan vi män lever kvar i det förgångna?

Flera av de kamrater jag träffade har liksom jag lämnat journalistiken. Men karaktärerna hade de kvar. Den resonerande analytikern drog igång långa diskussioner om den nya tidningen. Traditionalisten tyckte den var för lite av gamla Arbetet och den som följt med utvecklingen tyckte precis tvärtom. Festprissen ville inte prata jobb, och så blev det i viss mån eftersom vi pratade om saker som var jobb för tio år sen.

Och så var han där, den bittre egocentrikern som växer genom att få andra att krympa. Med dräpande och nedlåtande kommentarer visar han upp ett destillat av avadå-attityden. Att inte låta sig imponeras räcker inte; den som har något att berätta kan tamefan fara och flyga. Den här figuren har bytt bana och arbetar nu i en verksamhet där han har stort ansvar för andra människor. Om de tvingas leva i en så förgiftad atmosfär som den han skapar kan det ta en ände med förskräckelse. Jag hoppas innerligt att den negativa attityd vi fick stå ut med var ett återfall till Arbetet.

Malplacerad trefaldighet

2009-02-22T09:29:00.004+01:00

"Fel sak på fel plats" var temat för veckans Fototriss. Det kanske lika gärna kunde vara "rätt sak på fel plats", eller varför inte "fel sak på rätt plats"? Jag vet inte riktigt i vilken av kategorierna min trio hamnar, men den kommer i alla fall här:

Cykeln ligger på kanalens is i Malmö. Vem har lust att hämta den? Inte jag.

Framför stadsbibioteket i Malmö finns en damm, och i dammen finns en gummihandske. Bara så du vet, om du skulle behöva en.

Jag får inte riktigt ihop bilden av Fred Åbergs skulptur "Böst", som står i Trelleborg. Det är nånting på bilden som inte riktigt hör hemma där...

Sanslöst sväng vid romsk mogendans

2009-02-21T23:16:00.007+01:00

För något år sedan hittade jag en annons på nätet om en konsert i Malmö med Fanfare Ciocarlia och blev ruskigt besviken när jag insåg att spelningen varit dagen före. Ända sedan jag hörde låtar från plattan "Queens and Kings" i det fantastiska radioprogrammet Klingan gillade jag skarpt den fenomenala rumänska blåsorkestern.
Nu var det nära igen, men när jag slog upp Sydsvenskan på torsdagsmorgonen såg jag en bild av den makedonska primadonnan Esma Redzepova, som är med på "Queens and Kings" och insåg snart att det inte bara var Fanfare, utan hela paketet från plattan som turnerade under namnet "Gypsy Queens and Kings", och att de skulle spela på Mejeriet i Lund på kvällen.
Vilket sväng det blev. Både på scen och i publiken fanns folk i alla åldrar, med tonvikt på övre medelålder. På en grund av slagverk och fyra feta tubor lekte en samling ekvilibrister fram en bubblande mix av orientalisk, latinsk och balkantjosan. Unga Florentina Sandu från Rumänien var charmerande, bulgariske Jony Iliev såg ut som en Miami Vice-skurk, franska trion Kaloome höll spansk afton och majestätiska Esma bara ägde scenen.
Jag behöver inte orda mer, utan låter dem tala för sig själv.

Fredagsfärger från torsdagen

2009-02-20T18:46:00.004+01:00

Skulle turkos och svart vara svåra fredagsfärger? Icke sa Nicke. En kagebit, som vi säger i Skåne.
Bilden tog jag med mobilen i går på Mejeriet i Lund, när den fenomenala blåsorkestern Fanfare Ciocarlia tutade loss, och den majestätiska primadonnan Esma Redzepova var höjdpunkten i stjärnparaden. Jag återkommer nog till konserten, kanske i morgon.

Snart kan jag skvallra utan att få sparken

2009-02-17T21:22:00.007+01:00

En statlig utredning föreslår att meddelarskyddet för anställda i kommuner och landsting ska stärkas. Om en kommunal chef bestraffar en medarbetare som tipsat medierna ska chefen kunna bestraffas med böter eller fängelse. Det grundlagsstadgade meddelarskyddet gäller sedan tidigare för såvål statligt som kommunalt anställda, vilket innebär att myndigheter inte får efterforska källan till uppgifter i medierna. Men det är bara statliga chefer som juridiskt kunnat ställas till svars, eftersom det för kommuner och landsting reglerats i kollektivavtal. De nya reglerna kommer enligt utredningen att öka skyddet för kommun- och landstingsanställda som lämnar uppgifter om missförhållanden till medierna.

Det är ju alldeles lysande. Som landstingsanställd kan jag då äntligen berätta om alla brister som finns i ledningen av mitt landsting. Eller region, som det råkar heta här. Jag kan berätta om hur det brister i helhetssynen, hur organisationens högsta chefer ser varann som konkurrenter i stället för partners och hur det i en omorganisation blir viktigare att få fler medarbetare till sitt arbetsområde än att trimma administrationen och spara skattebetalarnas pengar.

Jag kan berätta om organisationen som har en vision om bättre liv i landsänden, men ständigt sätter organisationens intressen före regionens och invånarnas. Det är dags att avslöja hur vi hellre låter bli att göra insatser än att dela äran med huvudkonkurrenten – staten och dess förlängda arm länsstyrelsen.

Då ska sanningen fram om hur vi lägger ner hundratusentals kronor och år av arbetstid på en flashig årsberättelse som egentligen bara riktar sig till 149 ledamöter i fullmäktige. Och hur många av dem som verkligen läser den...

Men än så länge är det bara ett förslag. Så jag får väl snällt vänta lite med att berätta om dessa och alla andra missförhållanden. Men vänta bara. Det kommer att bli en kioskvältare.

Trissad av triss i triss

2009-02-15T00:26:00.005+01:00

Veckans fototriss är något av en metatriss. Temat är nämligen just "triss". Ett alldeles förträffligt val av tema, och jag hittade snabbt två säkra kort. Sedan behövde jag inte leta länge för att dra fram en joker som kompletterar min hand.

Först jokern, som är en dam. Den bedårande multiartisten Gunhild Carling bildar sin alldeles egna trumpettrio.

Vi stannar kvar på temat musik. För visst kan man höra doakören som bor i trädet i allén vid Tullesbo? Bilden är tagen förra lördagen...

...samma dag som vi stannade till vid Dalby stenbrott och möttes av ett trolskt dis över det isbelagda brottet. Det verkar som en kuliss bakom de tre stenarna.

Rörande rödgrönt i fredagsfärgen

2009-02-14T12:29:00.004+01:00

Hängmattebarn 1, originally uploaded by Bengavoice.

Fredagsfärgen blev för min del en lördagsfärg denna vecka. Det blev till slut en somrig bild från stugan i Skartofta. Tassarna är Lovas.

Jag provar att publicera direkt från Flickr, och det verkar funka, om än inte perfekt.

Det stinker om min fototriss

2009-02-08T16:46:00.005+01:00

Lukt eller doft var temat för veckans fototriss. Jag kanske håller på att ramla över till begreppet "stank", i alla fall i ett par av mina bildexempel.

Det börjar med Broloppet 2000. Typ 80.000 pers sprang över Öresundsbron, och några av dem behövde kissa. Öresund fick en aningen gulare färg och kulare doft.

Långt senare, inte långt därifrån, på andra sidan av samma hav. Tången vid Skanör sprider en omisskännlig lukt. Nu pratas det om att samla ihop den och producera biogas av den.

Revingefältet väster om Vombsjön är en härlig resväg från stan till landet. De frigående korna tittar oförskräckt och nyfiket på oss när vi rullar förbi. Det doftar sommar och landet.

Grult och gått i fredagsfärgen

2009-02-06T20:28:00.005+01:00

Gult och grått var färgerna som gäller den här fredagen. Grått grått grått är inga problem, det är allt runtomkring en hela tiden. Scientologernas gula varböld, som jag dokumenterat senast i söndagens fototriss, är till min glädje borta, så jag tog på en gul Skatalites-tröja idag. Men det blev ändå inget självporträtt i fredagsfärgen.
Bilden är ett par veckor gammal och är tagen i allén vid Skartofta mot Övedskloster. Skymning, klart väder, molnbank bakom åsarna i söder.

Nu har Lux en date med Elvis

2009-02-05T19:57:00.010+01:00

I can't hardly stand it. Lux Interior har sjungit färdigt sista versen. Han är på en date med Elvis.
Jag blev förvirrad, förvånad och förstummad den dagen 1979 eller 80 när Mad Mattsson gav mig en kassett med något han lovade var världens bästa band genom tiderna. "Oh baby I see you in my TV set, I cut your head off and put it in my TV set..." Eeh, världens knäppaste kanske, men världens bästa? The Cramps lämnade varken mig eller någon annan oberörd, men min första känsla var snarare en gnagande irritation än evig kärlek.

Men det är med The Cramps som med kaffe och öl. Man måste lära sig att älska dem, men när kroppen väl blivit tillvand kan man inte vara utan. När jag spelat kassetten med "Songs the Lord taught us" tusen gånger hade giftet spritt sig till varenda kapillär i min magra lekamen. Den baslösa skräprockabillyn var mer än musik. Det var ren känsla, det fanns inget konstruerat, tillgjort, det var äkta. Musik från magen. Från jorden. Från själen. Det finns musik, och så finns The Cramps.

The Cramps är det enda band som jag har piratplattor med. Sju stycken. Ibland av så usel kvalitet att det syns på vinylen. Live-EP:n från världsturnén 1980, i genomskinlig vinyl med helvit etikett, är utgiven i begränsad numrerad upplaga, 500 ex. Jag har nummer 501. Det är inkopierat i den medföljande stencilbilden i A4-format. Det är rock'n'roll.

Tre gånger hann jag ha en date med Lux. 1986 på gamla KB vid Erikslust var det närmast en religiös upplevelse att se den svartklädde galningen med uppenbart besvär klättra upp i de rangliga högtalarstackarna, stoppa mikrofonen i munnen och sjunga "She said": "Woh! Ih! Ah! Ah!" eller snarare "Mh! Mh! Mh! Mh!" Eller om det var en annan låt.

1990 stod han, som alltid tillsammans med livskamraten och världens sexigaste sologitarrist Poison Ivy, på stora Readingfestivalen, och stoppade mikrofonen i linningen på latexkalsongerna, det enda han hade på sig förutom de röda stilettklackade pumpsen.

2006, när de spelade på nya KB, hade både han, Ivy och jag blivit betydligt äldre. Men den gamla kärlek som inte rostat, möjligen flagnat en del, blommade snabbt upp på nytt och jag fick för någon timme min ungdom tillbaka. Mobilkameran fångade trots sin begränsning kameleonten Lux i två skepnader, på den ena är han Frankensteins monster, på den andra en ung Iggy Pop. (Han var förvirrande in i döden; I Aftonbladet och Svenskan blev han 62 år, i Dagens Nyheter 60. Enligt Wikipedia har majoriteten rätt.)

Nu har alltså Lux Interior börjat inspelningen av sina verkliga Gravest Hits. Han har klivit genom The Green Door för att stötsjunga sångerna som Herren lärde honom. Kanske kommer han tillbaka som en Voodoo Idol och svänger loss i en Zombie Dance. Eller så kommer det bara ett vykort med ett Aloha from Hell.

Vinterkyla och stugvärme i fototriss

2009-02-01T15:48:00.005+01:00

Här och nu är det påbjudna temat för februaris första Fototriss. Den snögloppiga snålblåst och råkyla som råder i Malmö lockar inte helt till några längre promenader. Jag tog med mig kameran när jag gick och handlade. De två första bilderna är tagna på den turen, och illustrerar nog vad jag menar. På den första syns scientologernas vargula tält, som om möjligt gör stämningen på Värnhemstorget än mindre gästvänlig. Den andra visar en mångfald av bättre och trevligare alternativ till sysselsättning. Den tredje visar ett annat starkt skäl att stanna inne i stugvärmen en dag som denna.

Tre bilder av det ätbara

2009-01-25T17:10:00.005+01:00

Veckans utmaning i Fototriss är ätbar. Bilderna i sig är ju inte ärbara. Allra minst när de visas på en datorskärm. Om man skriver ut dem kan man kanske ta en tugga, men de lär inte vara lika smaskiga som motivet. Nåja, René Magritte begriper det där mycket bättre än jag.

Gudalik godsak i fredagsfärgen

2009-01-23T23:37:00.007+01:00

"Bättre sent än aldrig" säger jag liksom fredagsfärgen själv. Det har blivit aldrig någon vecka nu, men det finns hopp om bättring. Och visst inger även budskapet på anslagstavlan i Strömstad ett visst hopp?

Finklädd till Tintins jubileum

2009-01-11T00:21:00.005+01:00

I dag tog jag på mig fintröjan för att fira min hjälte Tintin, som kom på pränt för första gången för på dagen 80 år sedan.

Jag kommer inte riktigt ihåg hur vi ursprungligen stötte på varann, men jag har nog hängt med nästan hälften av de där åren.

Det finns mycket att skriva om den lille journalisten som gått från att vara en fördomsfull och reaktionär kolonialist till att bli en antirasistisk, nästan revolutionär demokrat. Och om hans alkoholiserade hund, hans svordomsekvilibristiske sjöbjörnskompis, de dråpliga dubbeldeckarna eller den operasjundande pansarkryssaren, en av de få kvinnliga inslagen i denna manliga, eller möjligen könlösa, värld. Men de skriverierna spar jag till en annan gång.

Nu nöjer jag mig med att höja ett glas Loch Lomond för Tintin. Må jag och andra människor följa hans exempel och lämna våra fördomar bakom oss. Hoppas vi inte ska behöva 80 år för att fixa det.

Grön Pige och vit Torso mina fredagsfärger

2009-01-03T12:03:00.005+01:00

Som vanligt sen, men nu är jag redo att måla i fredagsfärgerna grönt och vitt. Det finns många grönvita varianter jag kan tänka mig. Den jag till slut väljer är en vit byggnad och en bronsskulptur som ärgar i grönt. Även i namnen tycker jag mig höra ett samband: skulpturen, som är gjord av Gerhard Henning, heter Liggende Pige och huset, ritat av Santiago Calatrava, heter Turning Torso.

Genomtrissade fotografier

2008-12-30T12:18:00.007+01:00

Jag går genom tre genomsnittliga bilder i veckans genomtrevliga fototriss. Jag kunde ha valt "kroppsdelar" eller "trekantigt", men det fick bli "genom" i stället.

Hoppeloppan Lexie och porträttet av Riddaren av Hadoque behöver kanske inga vidare kommentarer. Men den avslutande fixeringsbilden kanske behöver sin förklaring. Det är Turning Torso i Malmö, fotograferad genom en stor banderoll i tunt tyg som hänger på ett staket. På tygskynket står nånting om America's Cup-kvalet, som hölls i Malmö 2005. Det är då bilden är tagen. Jag tycker den är kul eftersom man kan välja att se Torson, staketet, den rödaktiga formen av texten eller gubben som är tryckt på banderollen. Vad tycker du?

Svartvita figurer i fredagsfärgen

2008-12-27T02:03:00.006+01:00

Annandagens fredagsfärger är svart och vitt. Kombinationen är i sig den vanligaste symbolen för motsatser, samtidigt som de tillsammans är motsatsen till just "färg".
Jag väljer denna gemenskapens tid en bild där svart och vitt är sammanflätade på mer än ett sätt. De små filurerna bor på Skansen, och verkade trivas alldeles utmärkt.

Utan ord i juletid

2008-12-26T14:06:00.002+01:00

Fler bilder utan ord finns hos Therese.

Hoppas julefriden hittade även dig

2008-12-26T08:26:00.006+01:00

Kära vän, jag hoppas att du, liksom jag, fått del av julefriden. För min del känns det nästan som den inte går att komma undan. Det beror kanske på det inferno som jag lika regelbundet befinner mig i de sista dagarna före jul. Varje år bestämmer jag mig för att förbereda julen i god tid, och lika ofta kommer den som en överraskning framåt slutet av december.

Då spinner jag loss fullständigt och ska göra allt på en gång. Adventsljusstakarna, de som normala människor ställer fram tre veckor tidigare, åker fram. Det ska granas och sillas och skinkas och laxas och klappas och städas och fejas och det ena med det andras. Den hysteri jag då drabbas av bidrar säkert till att mina barn plötsligt lägger andra principer åt sidan och utan knot deltar i det gemensamma arbetet. "Stick iväg och köp klappar och en gran, pappa, så städar vi här hemma." Och när jag kommer hem efter min vansinnesfärd har de gjort det.

För att ännu bättre bädda för julefriden upptäcker jag såklart att mina nycklar är borta. Jag vänder upp och ner på kläderna, lägenheten och bilen men hittar bara ett hål i fickan på min jacka. Det blir till att, på gränsen till vansinne, köra inköpsrundan en gång till för att leta.

Efter fruktlösa besök hos Outleten vid Midhem och BK Flaggs julgranstomte kommer jag med slokande hopp till Coop Forums kundtjänst på Jägersro. När jag står där med min nummerlapp tänds mitt hopp. På hyllan bakom disken ligger en knippa som omges liksom av en strålande gloria. Jag studerar den noga för att inte säga fel när jag blir ombedd att beskriva den. Jag lyckas ganska bra, och den unge mannen lämnar med viss tvekan över mina kära och alldeles underbara nycklar till mig.

Det är då julefriden griper tag i mig. Nyckeläventyret har flyttat kvällens julfixande ett par timmar framåt, men vad gör det. Ska det vara uppesittarkväll så ska det, i morgon är det julafton och jag har redan fått den bästa klappen.

Att sedan julafton blir lugn och härlig med barn, bröder och familjer kommer som ett paket med tomten. Och juldagen börjar jag med att lämna det sovande huset och med kameran som sällskap gå en härlig morgontur längs Rönneå till Skälderviken. Bilderna från den är en fridfull julhälsning från mig. För några julkort blev ju aldrig skickade...

Julstökigt i fototrissen

2008-12-23T10:14:00.004+01:00

"Mina små juldetaljer 2008" var temat för veckans fototriss. Det är väl alla dessa små juldetaljer som gör det svårt att hinna med att fototrissa just denna vecka – särskilt när temat liksom diskvalificerar hela arkivet.
Men jag tog kameran till sällskap när jag fixade julsillen – senap, ishavsrom och wasabi är årets smaker – och fokuserade på just de små detaljerna. Resultatet kan beskådas ovan (Tack, Hollis).

Och så vill jag passa på att önska alla en God Jul!

Fredagsfärg tar både guld och silver

2008-12-19T18:00:00.003+01:00

Guld och silver var veckans utmaning i Fredagsfärgen. Och vilken utmaning sen. Jag letade efter en guldgruva eller en silverskatt, men hittade bara någon halvtaskig önskebrunn.
Det fick bli en bild med silverglänsande stuprör och gyllene Svenska Ord-etikett. Den kommer från en förhandsvisning av Hasse & Tage-museet i Tomelilla. Det ska du titta på om du har vägarna förbi.

Snövit final med becksvart slut

2008-12-15T22:15:00.006+01:00

(Visst är det en bra rubrik?)

Alltså, när jag för första och antagligen enda gången får höra orden "beers on the house" på stampuben, då har jag den grå telefonen och en vit helg.

Jag har under mina beredskapsdagar drabbats – visserligen ganska lindrigt, men ändå – av mjältbrand. Men det har lugnat ner sig, och jag lämnar mina hungriga barn för att tillsammans med vännerna kämpa för gängets ära i årets stora quizfinal.

Min nykterhet kan i sammanhanget möjligen betraktas som doping. Men i så fall är jag inte den ende som fuskar. Quizmaster Bryan har lagt "The Uncut inquisition – The ultimate music and movie quiz book" i kopiatorn och börjar kvällen med att servera ett smörgåsbord av bokstäver som ska kopplas samman med olika popband. Om jag hade pluggat lite skulle jag fixat hela rasket. Men det hade jag inte. Något att lära av för framtiden.

Vad som sedan händer när ljuset mycket lägligt slocknar, just när vi är inne i den dramatiska rättningen, lär vi aldrig få veta. Plötsligt har i alla fall ett av lagen väldigt många fler poäng än alla andra. Nästan fler än alla andra tillsammans, känns det som.

Vad hände egentligen under minuterna innan Meghan fiskade fram sin röda cykellykta? Varför kunde hon inte hitta framlampan? Vad hände innan värmeljusen plockades fram ur pubens mörkaste gömmor? Innan Mon tog fram sin kläm-fast-på-glaset-läslampa och jag min lilla lyspinne för 98 spänn på Clas Ohlsson? Vad hände egentligen i mörkret?

Jag vet i alla fall vad som händer sedan. Inget ljus, ingen ström, ingen kassaapparat. Barmästaren tillkännager slutet på civilisationen ("ni som vill betala med kort får komma tillbaka en annan dag") och att den ekonomiska krisen är över ("free beer at the Pickwick").

Själv väntar jag på att i alla fall beställa en gratis Coca-Cola när jag blir avbruten av den förnedrande prisutdelningen. Det återstår bara att vandra från mörkret, ut i dunklet – med de benlösas glada firande ringande i öronen – och med cykeln mellan benen svansa hem till de sovande telningarna. Där har jag i alla fall två rätt.

Runt runt runt i fototriss

2008-12-14T10:26:00.006+01:00

"Naturligt runda former" är temat för veckans fototriss. Det låter tydligt och bra. Men när jag bläddrar i min kortlek funderar jag på vad "rund" egentligen innebär. Sfärisk? Svängd? Cirkelformad? Och vad är "naturligt"?
Jag bestämmer mig för att testa och kanske tänja på gränserna. Jag börjar lugnt med att ställa naturens rondör mot teknikens fyrkantiga spetskompetens. Sedan naturligt runda former som inte kunnat ses utan människans härjningar. Och till slut ett psykedeliskt mönster som skapats av naturen under miljoner år.

Fredagsfärg med frusen farkost

2008-12-13T00:53:00.005+01:00

Först nu, efter en hel del mjältbrandsbestyr, blir jag redo att ta mig an fredagsfärgen.
Jag försöker kringgå min samling av bilder från matchen mellan Luxemburg och Kalmar FF, det är ju liksom inte det rödvita man vill flagga med. Så det blir en smutsig och djupfryst men särdeles rödvit livbåt som jag hittade en tidig vintermorgon vid Ringsjöstrand, inte långt från Hörby.

Att välja att inte välja är min vilja

2008-12-09T22:31:00.006+01:00

Sonen är 15 och ska börja gymnasiet till hösten. Reklamen från både kommunala och privata skolor i när och fjärran har under hela hösten ramlat i en strid ström genom brevlådan. Broschyrerna är ofta påkostade och glättiga med bilder av glada och vackra elever och fyllda med valfläsk som körkort och datorer.

I dag var det öppet hus på den skola som ligger bra till som grabbens andraval. Men han – och vi – valde att inte gå dit. Jag försöker med mitt begränsade förnuft intala mig att jag inte är en dålig förälder, trots att jag inte släpar med honom till alla skolor och plöjer alla kataloger och kollar alla hemsidor för att han ska kunna göra ett genomtänkt och välgrundat val om sin framtid. Jag låter honom sitta där han trivs bäst, vid sin dator, spelande sitt World of Warcraft. Han verkar ha bestämt sig för ett passande program på en ganska nära skola som han nog har bra chans att komma in på. Det finns säkert något som skulle passa honom ännu bättre, men jag tänker inte leta mig blå för att hitta det.

Vid ett stånd med fotbollströjor på en Malmöfestival för många år sedan insåg jag att det inte alltid var en välgärning att låta Junior välja själv. Både han och jag var smått hysteriska innan jag bestämde honom för en Brasilien-tröja med nummer 10 och Pelé på ryggen. Vi har båda lugnat ner oss nu. Efter att redan ha avverkat – och reparerat – ett fiaskoartat skolval vill varken han eller jag hetsa upp oss så mycket kring gymnasievalet.

Det ska väljas till förbannelse nuförtiden. Man ska välja bank och elbolag och pensionssparande och telefonbolag och bredband och fan och hans moster. Det skulle vara ett heltidsjobb att granska alla alternativ i alla sammanhang och göra det väl grundade och bästa valet för just mig. Och alla som försöker pracka på mig sina olika erbjudanden gör vad de kan för att ge mig dåligt samvete för att jag inte gör det bästa för mig själv eller mina barn eller miljön eller nåt annat som är viktigt viktigt viktigt.

Jag har valt att sätta en "Ej reklam"-skylt på brevlådan. Jag har också valt att inte anmäla mig till Nix-registret, utan i stället utveckla konsten att med finess snoppa av telefonförsäljare. Men mitt i denna välsignade valfrihet finns det ett val som jag inte kan göra: Valet att slippa välja.

Utan varken ord eller ordning

2008-12-08T01:11:00.004+01:00

Om någon nu vill göra associationer mellan denna bild och något av mina senaste två inlägg är det vederbörandes eget val. Jag kommenterar inte denna bild alls, i likhet med alla andra som finns med på Utan Ord.

Siffror blir sport i min fototriss

2008-12-07T15:49:00.004+01:00

Siffror var påbudet inför veckans Fototriss. Jag är ju ingen siffernisse, så jag kände genast att det skulle bli svårt. Men när jag börjar gräva i Iphoto dyker ett flertal siffror upp. Jag fick än en gång möjlighet att välja ett tema i temat, och den här gången får det bli idrott och gruppkänsla.
Uppifrån och ner är det Ängelholms elitserietjejer i volleyboll, Rörsjöstadens pojkar 93 i fotboll och Äli Baskets flickor 96.

En omskakande studie i mänsklig anatomi

2008-12-06T23:03:00.006+01:00

När min familj för sex år sedan tog ett värdigt och känslosamt farväl av Farmor, min mor, i ett kapell i Ängelholm, insåg jag att det var första gången i mitt 42-åriga liv som jag såg en död människa. Något år senare passerade min buss platsen för en ruskig trafikolycka i Lund. Även denna gång var åsynen av en död person omskakande, om än på ett annat, mer skrämmande, sätt.

I dag avslutade min bokcirkel läsåret med en resa till Köpenhamn och utställningen "Bodies". Där fick jag uppleva döda människor ur ett helt annat perspektiv. Det var en väldig studie i den mänskliga anatomin, helt uppbyggd av människokroppar som preparerats på olika sätt. Vi gjorde en fascinerande tur bland flådda och blodlösa kroppar, uppfläkta för att visa oss hur kroppen är uppbyggd med skelett, muskler, organ, in i minsta detalj.

Vetskapen om att det var, eller hade varit, riktiga människor gjorde såklart upplevelsen av Bodies ännu starkare. Det har påståtts att kropparna tillhört kinesiska fångar som avrättats. När vi frågar personalen på utställningen får vi ett välrepeterat svar om att det är människor från Kina som donerat sina kroppar. Närmare bestämt? Ingen aning.

Vi var en ganska omskakad sextett som klev ut vid Rådhuspladsen och upptäckte att vi vandrat runt bland lårmuskler, kapillärer, revben, foster och mjältar i två och en halv timme.

Den uppfriskande och aptitstärkande promenaden – under min ganska förvirrande ledning – till Café Halvvejen var nog vad vi behövde. Otroligt nog lyckades vi denna lördag i julruschens upptakt få bästa bordet på denna pyttelilla och okända pärla bland Köpenhamns krogar. En jultallrik, ett par öl och en snaps senare jazzade vi därifrån. Utan att ha sagt särskilt många ord om ämnet för dagens möte, Etkar Kerets bok "Åtta procent av ingenting". Men det gjorde inte så mycket.

Fredagen går i svart och gult

2008-12-05T07:57:00.004+01:00

Veckans fredagsfärg är svart och gult. Elfsborg, Häcken, och nånting i Stockholmstrakten. Getingar och andra bisaker. Sol och mörker. Tiger. Leopard. Ost på kavring.
Det blev Valborg i Pildammsparken. Det svarta är väl tveklöst, det gula kanske brandgult. Eller snarare gul brand?

December börjar utan ord

2008-12-01T07:39:00.004+01:00

Andra som låter bilderna tala finns hos Pumans Dotter.

Triss, trapp, trull

2008-11-30T14:41:00.007+01:00

Så får jag äntligen chansen att använda en av mina favoriter, eftersom den sista fototrissen i november har temat "Trappor". Det är ju faktiskt ett anagram på "rapport".
Nåja, den första bilden tog jag mot alla regler i jaktslottet Granitz på Rügen. Man skulle betala extra inträde för att få fotografera, vilket jag vägrade. Men kameran råkade bara gå av...
Inte långt från Jagdschloss Granitz ligger Prora, det gigantiska ofullbordade bygget som nazisterna påbörjade som en rekreationsanläggning för rättrogna ungdomar inom KDF, Kraft durch Freude. Den har sedan varit förläggning för sovjetiska soldater, och inhyser nu bland annat en rad museer. Därifrån kommer bild nummer 2.
Den tredje bilden tog jag i trappen här utanför dörren en sommardag för länge sedan.

Rosa och vitt – fredagens färger

2008-11-28T20:09:00.004+01:00

"You can dress in pink and blue just like a child, and in a yellow taxi turn to me and smile, we'll be there in just a while, if you follow me". Synd att fredagsfärgerna inte var rosa och blått, eller gult för den delen, för då hade jag kunnat citera Joe Jackson.
Men nu är färgerna rosa och vitt, och jag får citera någon annan. Jag tänkte leta upp en ko i snön, "Rosa och vitt", fattar du? Men så bestämde jag mig ändå till slut för en gammal höjdare med den fotogenetiska dottern.

Utan så mycket som ett ord

2008-11-25T19:50:00.003+01:00

Jo förresten, fem: Avlövat liv eller avlivat löv?

Mer rättrogna ordlösa bilder finns hos Pumita.

Trissen ovanifrån fick badtema

2008-11-23T14:02:00.003+01:00

Det bara blev så. Jag började bläddra bland bilderna för att hitta en fototriss på temat "ovanifrån", och tänkte fågelperspektiv, flygbilder, översitteri, skidåkning, rutschkanor, kyrkor, regn, snö och annat som jag på något sätt förknippar med ordet "ovanifrån". Eller "uppifrån" som kändes bättre för mig.
Jag hittade tre badbilder som är tagna i rätt perspektiv. De låg alla och skvalpade i min hög med gamla bilder, och har nu mognat tillräckligt för att visas för bildade bildbloggare och andra intresserade.

Vad går det att göra något åt?

2008-11-22T19:19:00.010+01:00

Jag såg det gula tältet på avstånd och trodde först att det var något telefonbolag som krängde abonnemang. Sedan upptäckte jag ett kors på taket, och tänkte att kanske Stadsmissionen hade soppkök eller värmestuga för uteliggare och köldnupna lördagsflanörer.

När jag läste texten "Det går att göra något åt det" tänkte jag: Vare sig de säljer tro eller telefoner så har de skaffat sig en riktigt usel slogan. Pratig, uddlös och intetsägande. Sedan såg jag texten runt korset, "Scientology volunteer minister", och förstod sammanhanget. Det var världsmästarna i förföriskt pseudovetenskapligt babbel som var i farten.

Kanske gick jag i den fälla som dessa skoningslösa lurendrejare gillrat för oss svaga och problemtyngda människor när jag klev in för att ta reda på vad "det" var, det man kunde göra något åt. Knappt var jag inne i tältet förrän en av de leende vindjackorna var framme och skulle hjälpa mig.

– Vad menar ni med "det"? frågade jag vänligt.

– Vad menar du med det? blev jackans ännu vänligare motfråga.

Innan vi förvandlades till Abbott och Costello förklarade jag mig, och fick mig raskt till livs en välrepeterad beskrivning av "det". "Det" är alla möjliga motgångar och problem som finns i livet. Jag fick veta att scientologerna kunde påskynda läkning av en skada, av exempelvis en kniv. De kunde också stilla min oro för hur det skulle gå för mina barn, eller för om jag skulle få behålla mitt jobb.

När jackan kommit en bit i rabblandet avbröt jag honom och sa att jag skulle försöka klara mig utan scientologernas hjälp. "Det är ditt val", kände han sig tydligen nödgad att säga, och jag vandrade tillbaka till mitt vanliga ostädade problemfyllda syndiga liv.

Jag blev lite oroad av att det fanns fler än jag som gick in i tältet och snällt lyssnade på vad jackorna hade att säga. Det är lätt att gå på deras snack och inbilla sig att det finns en patentlösning som kan lösa allt som skiljer ens liv från att vara perfekt. Men jag hoppas att alla liksom jag inser att det perfekta livet är en omöjlighet. Att oro, sjukdomar och andra problem är naturliga delar av livet. Och att de förstår att scientologerna gör svaga människor svagare och tar deras pengar.

Sedan kan man ställa den kritiska frågan: Vad fan menar ni med det?

Gulgrön röra i fredagsfärgen

2008-11-21T08:32:00.005+01:00

Gult och grönt var budet för Fredagsfärgen. Jag nöjer mig inte med det, utan toppar med lite höstrött. Scenen är Slottsparken i Malmö.

Utan ord i höstrusket

2008-11-19T08:21:00.003+01:00

Helt utan betydligt fler ord kan du hitta genom att klicka här.

Veckans fototriss är mest skräp

2008-11-16T09:37:00.005+01:00

Skräp och sopor är temat för veckans fototriss. Det är ett ämne som man kan utvinna mycket ur. Jag ordar inte mer, utan radar raskt upp min triptyk:

Äntligen nån som vårdar de blå skallarna

2008-11-15T13:29:00.005+01:00

Nu har tydligen mitt budskap nått ända fram till Malmö FF:s vd Pelle Svensson. Klubben anställer – i alla fall på deltid – en idrottspsykolog som kan tala med spelare och ledare, individuellt och i grupp.

Jag har fått ganska mycket mothugg av kamrater när jag hävdat att Malmö FF behöver en psyktränare. Min tolkning av motargumenten är ungefär "riktiga män behöver inte psykologer". Tidigare räknade jag Pelle Svensson till det grabbiga gänget med ett gammalmodigt synsätt på hur man leder en idrottsverksamhet, det ska erkännas. Nu kan jag bara säga en sak: Förlåt.

En samling högt kvalificerade spelare som presterar långt under sin gemensamma förmåga. Det har de senaste åren blivit ett kännetecken för Malmö FF:s allsvenska fotbollslag. Dyra nyförvärv av nästintill internationell klass förvandlas till osäkra och ängsliga fegspelare i samma stund som de drar på sig den himmelsblå tröjan.

Jag är övertygad om att samtal med en tränad terapeut kan lösa många knutar i förtroendet till sig själv och sina medspelare. Sedan tror jag att fler än spelarna behöver reda ut sina relationer i föreningen. Relationen mellan tränaren och sportchefen ska kanske redas ut, och vilken påverkan ordförandens ibland överdrivna intresse och åsikter om detaljer påverkar vilka beslut ledare på olika nivåer tar.

Blå fredag – vanligare än man tror

2008-11-14T21:37:00.004+01:00

Har ni sett den senaste statistiken? Det är ju tidigare känt att måndagar och fredagar är de klart vanligaste veckodagarna. Nu har frekvensen av fredagar ökat betydligt. Om inga dämpande åtgärder vidtas kommer snart varannan dag att vara en fredag.

Det är lite oklart vad som är orsaken till denna kraftiga ökning av fredagar. En möjlighet är de krav Fredagsfärgen ställer, att varje fredag ta fram en bild med en av den enväldige färgmästaren bestämd färg, är så tunga att fredagens vikt växer på bekostnad av andra veckodagar.

I dag var kulörten blå, och det låter ju inte så svårt. Men lätta färger ger många bilder, många bilder ger svåra val, svåra val är svåra färger. Men så här blev det.

Riset kokar snabbare på andra sidan

2008-11-11T22:35:00.005+01:00

Att det är mer än Öresund som skiljer oss från Danmark är väl ingen nyhet. Men jag hade ingen aning om att vattnets kokpunkt ligger högre derovre.

Hur ska man annars tolka instruktionerna på rispåsen från Coop? I Sverige ska man koka 3 deciliter ris i 6 deciliter vatten i 15 minuter. I Danmark ska lika mycket ris kokas i 5 deciliter vand i 10 minuter.

Det kanske är så att danskar vill ha sitt ris lite mer al dente? Eller kan det ha med vattnets sammansättning att göra, du vet kalkhalt och sånt där?

Det ska tilläggas att riset i Sverige ska dra under lock i 5 minuter, medan det danska ska dra i 10 minuter. Kanske är det så att resultatet blir detsamma, oavsett svensk eller dansk tillagning. I så fall slösar vi i Sverige (liksom norskarna, visar rispåsen) både på vatten och spiskraft genom att inte koka på danskt vis. Vi använder 20 procent mer vatten och har igång spisen 50 procent längre tid.

Kanske Coop kan göra en insats för miljön genom att ge även oss svenskar det danska receptet.

Utan ord den 11 november

2008-11-11T19:56:00.003+01:00

Här kommer mitt mållösa bidrag. Fler förslag finns på Utan ord.

Kreativ översättning: "Tanks"

2008-11-11T00:45:00.005+01:00

Efter ett inslag i P1 i morse väcktes mitt intresse för TV-filmen "Recount", som hade svensk premiär på Canal Plus i dag. I ett Vita Huset-doftande drama skildrar Kevin Spacey, Laura Dern, Tom Wilkinson och John Hurt de nästintill parodiska dagarna 2000 när presidentvalet avgjordes av lagvrickande domare i olika domstolar i Florida och Washington.

Mot slutet av filmen säger någon att det hela var en seger för den amerikanska demokratin – typ att de kunde klara detta utan våldsamheter – eftersom "there were no tanks in the streets". Den svenska översättningen av detta blev "där var inga tankrar på gatorna".

Skillnanden i inställning till oljeindustrin mellan vinnaren Bush och losern Gore har ju blivit ännu tydligare sedan dess. Men de är nog överens om att fartygen inte är det bästa transportmedlet på land.

Hatten av för Kalmar FF

2008-11-09T16:03:00.004+01:00

I dag satte Henrik Rydström och hans kalmarater pricken över i. Det finns de som gläds betydligt mer än jag över att det allsvenska guldet hamnade i Småland. Men det är bra och rättvist att seriens genomgående bästa lag tar hem guldet.

Det känns lite jobbigt att ständigt behöva ta till maratontabellen för att hävda att Malmö FF faktiskt är bättre än Kalmar. Nu kan jag nog lägga till att MFF har avslutat allsvenskan bäst av alla, vilket såklart gör att jag kan blicka framåt med viss tillförsikt.

Det är nu fyra år sedan jag och resten av Malmö fick jubla över ett allsvenskt guld. För den som vill veta hur det känns – hur segerns sötma smeker gommen, hur den gyllene färgen lyser upp livet, hur lyckan över livets idrottsliga höjdpunkt skapar ljuv musik i tillvaron – kommer det säkert en utförlig beskrivning på för detta avsedd plats. Men ha tålamod, han behöver tid att först sova champagneruset av sig.

Dagen som idag är en fototriss

2008-11-09T14:15:00.004+01:00

Jag gav mig ut i regnet för att berätta för världen hur det ser ut i min omgivning just i dag. Den röda tråden blev till slut en cykelkedja, och jag hoppas kunna sprida lite hjulstämning bland besökarna. Vägen till världen i dag, eller i alla fall den dag bilderna bloggas upp, går via Fototriss.

"I mitt hus där jag bor känner ingen varann, i mitt hus där jag bor är det tyst som i graven, i mitt hus där jag bor, i mitt hus där jag dog, i mitt mitt mitt mitt hus där jag har fått nog" sjöng Ebba Grön. Så är det inte i mitt hus där jag bor. Men det finns med på alla bilderna. Liksom i bakgrunden.

Vinröd fredagsfärg - inte lätt

2008-11-07T18:42:00.004+01:00

Det var tag mig snoringens inte lätt att vaska fram något vinrött till Fredagsfärgen. Men nu finns den där, bilden från den tyska nordkusten.

Nu måste jag rusa.